INKÖRNING PÅGÅR MEN VI HAR STÖTT PÅ MOTSTÅND

Inkörningen är i full gång. Lynxens inkörningsräknare trippade ner till 91% efter första körningen och vi har i dagsläget hunnit ännu längre. Maskinen känns ruggigt potent, rent utav en fullträff. Till säsongen sett har vi klarat oss optimalt med en mer ledinriktad boggie och de 63.5 mm höga kammarna som mattan har. Vi har även hunnit med ett litet missöde, häng med!

Snön har börjat dala ner utanför fönstret på jobbet. Det är mitt i veckan och det har säkert kommit uppemot tjugofem centimeter med snö. Frustrationerna över att inte kunna köra och istället jobba är dödande, men helgen närmar sig med stormsteg. På fredag stämmer större delar av Sledtraxgänget ihop en lördags date ute i djupa skogen. Tyvärr ser prognosen ganska bister ut, 27 minus lovar SMHI. Men nöden har ingen lag och abstinensen måste stillas, det bara är så!

På lördag ringer Jörgen kring halv nio och meddelar att han inte är långt från mig och som  kallast har biltermometern visat 32 minusgrader. Nåja, där vi ska gasa kommer färsk rapportering från Henrik att det endast är 13 grader kallt på höjderna, en hoppets låga tänds. Framme på plats görs maskiner startklara.

När vi kommer till tilltänkt plats sprids lyckoruset i kroppen. Dock möts vi av bitande kyla då termometern Henrik kikat på visar sig ha legat i snön. Den verkliga tempen är närmare 24 minusgrader. Men vad gör väl det när man skotersugen är. Taggade till tusen surfar vi runt i en meter djup puder. Tyvärr har den inte satt sig någonting och det känns nästan som att skidorna är nere på backen och härjar. All snö kommer över huven, känslan av att vi surfar uppe i klippiga bergen på andra sidan atlanten är något som infinner sig. Lynxen jobbar på bra ute i den bottenlösa snön.

Med den smala framvagnen från Z-Bros som vi monterat är manövrarna mellan stock och sten en fröjd. Dock är det en liten detalj som stör. När vi bytte till smalare framvagn blev stötdämparna en aning långa. Det resulterar i att bussningarna som sitter mellan framvagnen till spindeln låser sig i fullt utfjädrat läge och gör det oerhört tungt att styra ekipaget. Det finns två sätt att lösa detta problem. Antingen korta befintliga dämpare eller montera på kortare eftermarknadsprylar. Något av detta kommer vi att åka på för att få ut den fulla potentialen ur Lynxen.

Färden fortsätter och vi tar oss an ett brantare parti. Lynxen är verkligen busig, vill man upp med skidorna i vädret så är det inga konstigheter: sikta, skjut och luta dig tillbaka, sedan löser maskinen resten själv. Fördelen är att maskinen håller ner skidorna i backen tillfredsställande om man lägger vikten framåt. Detta gör det möjligt att klättra riktigt brant. 

Allt går rungande lätt i ungefär ett par timmar. Vi har nått ett litet kalare parti och jag gör en ordentlig ansats för att ta mig upp genom fjällgranarna för att nå den kala toppen. Det tuffar på fint, och just innan toppen viker jag av i ett gammalt spår.

Siktar och skjuter, nu ska vi upp! Men några meter senare smäller det till ordentligt under höger skida. Tänker inte mer på det utan gasar upp och viker av höger. Men det går inte, styrningen är helt stum. Första tanken var att det inte tog fullt så hårt, men det visade sig vara fel. Övre a-armen är helt krökt. Lyckligtvis har Emil Vanhatalo, som också är med, utrustat sig med yxa. Med lite våld lyckas vi få maskinen manövrerbar och färden kan fortsätta. Men nu enbart som följeslagare i bakspår. Det visar sig sen att även stötdämparen, nedre a-armen och styrstaget är krokigt.

Vi hann i alla fall känna lite på maskinen och den går bara bättre och bättre för varje gång vi är ute. Jag kan glatt konstatera att en lägre och kortare dyna märks betydligt mer än väntat. De centimetrarna som den är lägre gör underverk för att transportera benen kors och tvärs utan att bli lika hindrad som tidigare. Med den här korta rapporteringen rullar maskinen i väg mot verkstad för att repareras. Nya uppdateringar kommer så fort maskinen lämnat verkstaden.