KING OF THE HILL 2018 DEL 1 – SKI-DOO SUMMIT X 850 E-TEC 154 TVÅTAKTARNAS KUBIKKUNG!

Den absolut största konkurrensklassen för tillfället är utan några som helst tvivel klättrare i längden 153-155″. Det känns lätt tjatigt att år efter år påtala detta och varför verkar inte trenden mattas av? Svaret är givet! Frihetskänslan som infinner sig av att bestiga ställen som tidigare varit ett sant mission impossible, det utsöndrar mängder av endorfiner och ger en ruggig mersmak av hela kalaset. Sen att utvecklingens fokus ligger stenhårt på klättrare gör inte upprustningen för succé sämre. Sledtrax har provkört alla klättrare i brutala snöförhållanden under vårvintern, så häng med på en artikelserie i sex delar där vi utser 2018 års King of the Hill.

Först ut är märket som anser att man var först in. Ski-doo Summit släpptes -94 och här kom egentligen startskottet att gå. Polaris hade sin SKS sedan tidigare, men ingen större vikt på just bergsklättring utan det steget tog Ski-doo, i alla fall marknadsföringsmässigt.
Här går historien så pass långt tillbaka att undertecknad endast var sju år och hade mer fokus på att ens få igång en skoter än att kunna göra några större utvärderingar om vad som skulle skulle kunna tänkas vara det bästa för att bestiga toppar.
Nu var det sällan frågan om några extrema klättringar ens med Summits första upplaga då kamhöjden inte ens nådde trettio millimeter. Mattlängden var inte heller något att skryta med. Men turligt nog så vart detta ett startskott för en ny körstil och maskinkategori.

Det skulle dock dröja några år innan det hela skulle dra igång på allvar. Mer eller mindre ända in mot år tjugohundra, men här kom också explosionen. Maskinerna blev längre och längre och kamhöjden växte lavinartat. Hårdbantning stod på schemat och maskinerna blev mer riktade mot en uppgift.
Till sist fanns det ingen återvändo, antingen satsa för att vara med i djupsnön eller så kasta in handduken. Så dagens maskiner är verkligen spetsade för just sin uppgift, dominera det vita guldet! Klättermaskinerna som kommer att ge sig tillkänna i artikeln är Arctic Cat M 8000 153″ Mountain Cat ES, Lynx BoonDocker DS 3900 850 E-TEC, Polaris 800 PRO Rmk 155, Yamaha Sidewinder M-TX LE 153 och Ski-doo Summit X 850 E-TEC 154″. Först ut i artikelserien är märket som la grunden till kategorin.

Ski-doo Summit X 850 E-TEC 154

Summiten gjorde en hejdundrande entré inför säsongen som var.
Bu- och bärop hördes världen över, en anka, en val! Flera menar på att det var den absolut fulaste skoter historien skådat och givetvis mängder på andra kanten som hyllade den annorlunda designen. Ett kan vi dock enas om att den skapade minsann uppståndelse.
Hela maskinen var ny, det enda som hängde med från XM:en i stora drag var den rosade och risade boggien tMotion.
Motormässigt klev maskinen upp några hack med 50cc extra under huven. Så motorn hostar nu ut tio vilda hingstar extra jämfört med den gamla motorn, och ganska precis här någonstans så händer det grejer. Motorn har fått sig ett helt annat liv. Tidigare har E-TEC dragits med lite svagt gassvar, något som botades i stora drag med T3-paketets intåg till XM-chassit. Men nu rycker det i baguetten på allvar för 850cc svarar precis lika bra på gasen som ett hagelskott i pannloben i närstrid. Reaktionen är direkt!

Här har Ski-doo verkligen gått från skamvrån till bäst i klassen. Till och med så övertygande att man flyttat ner både Polaris och Arctic Cat från topplaceringarna om vassast gassvar.
Mattan på Summit är sedan ganska många år tillbaka en aning bredare än konkurrenterna förutom kusinen i öst som delar samma mattbredd, 410mm. Det ska ge en högre bärighet utan att göra avkall på smidigheten.
Dämparna på Summiten är HPG plus och de gör sitt jobb utan att sticka ut.
I alla lägen där snön är djup och mjuk finns det inte mycket att önska, den väl utarbetade Ras 3-framvagnen löser de flesta situationer och tillsammans jobbar fjädring och framvagn i salig harmoni.

När man sätter sig på Ski-doon känns det som att konstruktören av förarmiljön kapat bort allt extra krams för att få en så enkel och smidig förarmiljö som möjligt. Här finns ingen avancerad mätartavla och reglagen har blivit mer spartanska än tidigare modeller utan att tappa funktion. Men mätaren känns en aning otydlig och speciellt svårt att hålla koll på hastigheten, om man nu vill veta hur fort det går, under knöliga färder.
Vår provkörning av Summiten äger rum en ganska kylig marsdag med massor med nysnö att tillgå i Klippiga Bergen runt West Yellowstone.
De första milen som avverkas görs på en välpistad led, för att söka reda på djupa härliga vidder att surfa och klättra på. Det första man gör efter att motorn når arbetstemp är givetvis att klämma på med några trevliga fullgasrepor. Trots att leden är så pass kompakt och kvicksilvret nästan krupit ner mot minus tjugostrecket så greppar mattan duktigt bra i det hårda föret.

Motorn svarar blixtsnabbt och första tvära kurvan närmar sig med raketfart.
Jag går ut lite väl hårt mot kurvan men lyckas få ner farten tillräckligt för att inte kliva av leden på fel sida. Lite lätt överrumplad av min egen klumpighet tar jag det betydligt lugnare genom resten av resan upp för att komma fram till paradiset.
Summiten är inte den bästa på att plocka tvära kurvor på hårt underlag och skjuter gärna skidorna mot himlen, men den går utan att anstränga sig allt för mycket köras ganska bekvämt efter den välpistade leden i ett humant tempo. Efter ganska så många kilometer efter led så uppenbarar sig äntligen till synes oändliga vidder med förtrollande granar och branter med massor med nydumpad pudersnö.

Ute i snön ger sig smidigheten med tiltboggie till känna. Utan någon större ansträngning lutas maskinen i sida mellan stockar och sten nästan av bara tanken.
Nästa grej som kommer upp i huvudet är balansen. Maskinen väger lika mycket på vardera skida. Det märks, för det enda som gör det svårare att hålla den på högerskrå för undertecknad är bristande talang.

När vi tagit en vätskepaus och laddat med kolhydrater i ena toppsidan av en ravin så ger vi oss i väg för att utmana. Ravinen är full med granar och ytor att bygga fart är små men motorn vaknar blixtsnabbt. Med gasen dikt an mot styret ruskas en hel hög med hästar till liv.

Summiten hoppar upp på snön handlöst och attacken är i gång. Efter att ha snirklat mellan granar, ravinen är verkligen full av granar, så närmar jag mig den sista knicksen för att komma över kanten. Tyvärr är snön alldeles för djup och de sista metrarna är inte bara några meter.

Men med Summiten är det inga problem att göra tvära krokvändningar. Farten minskas en aning och vid fullt gaspåslag reser skidorna upp ur snön likt en stegrande hingst. Sen följer en odramatisk vändning och vips är en otrevlig fastkörning avvärjd.

Dock så dras Summiten med en aning mycket luft i fronten och vill ofta hissa skidorna mot solen, i vissa situationer blir det ofrånkomligt att dra över eller rent ut sagt gräva sin egen snögrav. Men med lite invänjning och släpp av gas på rätt ställen så flyter det på ruskigt bra.
Nästa maskin till rakning är Klippiga Bergens konung Polaris Pro RMK så häng kvar, nästa artikel hägrar runt hörnet!