PUDERFINAL MED SIDEWINDER B-TX:EN

Ibland leker livet eller hur? Ni vet, en sådan där fantastisk vinterdag. Dagen efter det otroliga snöfallet natten innan och när sedan solen gnistrar i nysnön så att det nästan gör ont i ögonen. Det vita guldet som rasade ner under natten är fluffigt men kompakt på samma gång, tack vare att vårvintersolens dagsmeja pressar ihop snökristallerna till en allt mer sammanfogad massa. Man njuter i fulla drag, samtidigt som tankarna mal i bakhuvudet, är detta säsongens sista puderfluff? Exakt en sådan dag hade vi med vår långtest Sidewinder B-TX SE 153″ för några veckor sedan.

Sen fredag kväll. Vi kom fram till stugan för flera timmar sedan och allt är inpackat och skotrarna avlastade. Sista milen av resan började snöflingor att falla mot strålkastarna och innan vi var framme i byn snöade det rätt rejält.

Nu några timmar senare har ett nästan decimetertjockt snötäcke packat in allt utomhus i ett fluffigt inbjudande snötäcke. Dessutom syns det inga tecken på att snöfallet ska avta, tvärtom så ökar det bara i intensitet. Verkar lovande, säger vi innan sänglamporna släcks och resan mot en ny dag börjar.

Dagen gryr och en första blick genom fönstret avslöjar ett nytt fräscht och helt orört snötäcke på nästan tjugo centimeter. Adderat med tidigare dygns snöfall har det kommit gissningsvis trettiofem centimeter snö. Härligt, härligt! Nu ska det bli skogsåka av.

Vi börjar dagen med att demontera ena länkaget till krängningshämmaren. Vi har tidigare åkt mestadels led och då fyller krängningshämmaren definitivt sin funktion. Men just denna dag är det mer eller mindre enbart friåkning som gäller och då gör krängningshämmaren mer nytta som frånkopplad.

Detta gör en avsevärd skillnad i hur Sidewindern uppträder vad gäller följsamhet i sluttningar och när det blir lite trångt mellan träden. Skillnaden är enorm bara i hur enkelt eller svårt det är med ett vanligt nerlägg ute på en myr. Med ihopkopplad krängare strävar maskinen alltid efter att behålla kontakten med marken med båda skidorna. Suveränt vid ledåkning men vad detta betyder för hur maskinen är att övertala till ett nerlägg i pudret säger sig nog självt…

Men om man däremot låter vänster och höger skida jobba helt oberoende av varandra får man faktiskt nästan en helt ny maskin. Vi passar även på att pysa ut lite tryck ur bakre boggiedämparen. I och med detta lyfter Sidewindern enklare skidorna och därmed blir maskinen ytterligare lite mer lättmanövrerad ute i snön.

Efter en kortare bits ledkörning viker vi av spåret och tar korn på en (förhoppningsvis) dold lekpark. Med en avledande manöver värdig ett jägarförband gör vi vad vi kan för att inte visa allt för tydligt att det kan finnas något intressant en liten bit in i skogen.

I takt med att intresset för friåkningen och dess underbara härlighet vuxit, har de orörda områdena krympt i samma takt. Därav dessa åtgärder. Lite som äldre generationers hemlighetsmakeri om hjortronmyrarna.

Vi kryssar genom björkskogen och den fluffiga nysnön sköljer över våra huvar. Under den senaste tidens nysnö ruvar ett äldre och betydligt kompaktare snölager. Detta före passar B-TX:en som handen i handsken. Mjukt och härligt före på ytan och lite kompaktare snö en bit ner. Passerar över en bäck, hoppar över en lite större sten på andra sidan och skråar sedan en bit längs bäcken innan vi viker av uppåt sluttningen. Inga större bekymmer att skråa med Sidewindern, men det märks att detta inte är dess primära användningsområde och kräver en lite bestämd hand.

När vi sedan vikit av uppåt och turbosnurran får andas fritt en stund när vi åker rakt upp mellan björkarna blir det som allra roligast. Motorn matar på nåt så alldeles kopiöst och mattan öser snö på ett sätt som man inte tror är möjligt med 44 mm kammar.

Hur långt det går att åka på rullen under dessa förutsättningar kan vi bara sia om, men häftigt är det och underhållningsvärdet är lika högt som de omgivande fjällen. I all sin brutalitet visar Sidewindern prov på körglädje och smidighet. Gyroeffekten av den starka motorn och långa mattan till trots, det går riktigt bra att byta riktning bara genom att flytta tyngdpunkten. Förvisso är det säkert ingen nackdel att undertecknad väger in på modiga 106 kilo, men ändå…

Uppe på åsen klipper vi ännu en sten innan vi seglar ner på andra sidan. Ett mindre drop senare landar vi på målet för dagens utflykt. Ett myrsystem bestående av ett flertal mindre myrar sammanlänkade av ett gäng bäckar som lämnar perfekta öppningar i björkskogen och åtskilda av härliga åsar och nivåskillnader.

Vi surfar över den första myren och stannar uppe på nästa förhöjning i terrängen. Belåtet konstaterar vi att ingen verkar ha hittat hit, vare sig nu efter snöfallet, eller innan heller. Avsaknaden av gamla spår under nysnön verkar total. Tar oss en chokladbit med jordnötter i och dricker lite vatten medan vi lägger upp strategin för dagen. Strategi? He, he… Här gäller det bara att ha så kul som möjligt!

Börjar med några djupa doughnuts och njuter av genesismotorns vrålande. Tack vare den kompakta snön är det inga som helst problem att lägga ner B-TX:en djupt. Men underlaget är lite lurigt och stundtals åker man på sladd med endast ena sidokåpan som stöd. Här gäller det att inte fega ur.

Släpper man på gasen i detta läge, slutar det antingen med att man ligger på rygg som en sköldpadda, eller så gasar man igen lite för tvärt och då är risken för en highsider överhängande. Alltså att maskinen plötsligt får fäste för den vilt spinnande mattan och då skjuts piloten obönhörligen iväg som korken ur champagneflaskan på nyårsafton.

Här boondockar vi, hoppar över krön och stenar, skråar längs sluttningar och har det allmänt mysigt en bra stund. Fastkörningarna är många men humöret är på topp hela tiden.

Efter någon timme bär det vidare genom skogen innan det slutligen är dags att vända kosan hem mot stugan igen. Nu tar vi en annan väg ner genom skogen och följer slutligen en liten bäck som korsar skoterleden några kilometer innan byn.

Här kan vi på ett listigt sätt maskera vårt återtåg på skoterleden. För även om denna väg är extremt besvärlig att köra från motsatt håll, vill vi ju inte bjuda på någon gratis entré till vår lilla lekpark. Åter igen, riktigt bra friåkningsområden måste man vara rädd om…

Lössnökörning klarar B-TX:en galant. Framkomligheten är det egentligen inget fel på, men det gäller att tänka sig för en aning. Kamhöjden är en liten begränsning, det går inte att snacka bort, man får liksom inte den där andra chansen som mattor med högre kammar ger. Det är inte läge att stanna i branten och ta ut ny riktning, utan det gäller att ha drivet uppe hela tiden.

Skråkörning går också fint och maskinen ligger väldigt stadigt och tryggt på sidan i sluttningarna. Hittar man bara känslan i ekipaget är det inga bekymmer. Dock måste man vara ganska bestämd och ingången i branten är kritisk. Hittar man inte rätt pivotpunkt direkt, kan det vara lite besvärligt att bryta tillbaka maskinen in mot bergssidan igen. Pudersurf är ren och skär underhållning och med det före som var just denna helg är det helt galet roligt. Kraften som vispar runt mattan är brutal och de sladdar i nära nog liggande ställning som man kan utföra får ibland nackhåren att resa sig under hjälmen.

Dagarna efter detta lilla äventyr svepte ett förödande blidväder in över fjällkedjan och känslan/farhågorna om säsongens sista pudersurf besannades. Sex-sju plusgrader och stormbyar släckte effektivt hoppet om fortsatt puderkörning denna vinter.

Så sannolikt växlar vi nu över till en ny fas av skotersäsongen. Vårvintern är här på allvar och allt är trots allt inte nattsvart. När snön nu blir hårdare byter körningen inriktning och plötsligt är det inte alls fel med 44 mm kamhöjd. Snarare optimalt skulle vi vilja påstå. Häng kvar, så möter vi våren tillsammans.