SIDEWINDERN MÖTER VÅREN MED DOFTEN AV BRÄND PLAST

Även den konstigaste vinter går förr eller senare mot sitt slut. Årets upplaga av den snötäckta årstiden kommer nog att gå till historien som en av de underligaste på länge. Men även om vi skoteråkare kastats mellan hopp och förtvivlan och snön kommit och gått, så blev ändå denna vinter mer uthållig än vad vi vågat drömma om. Och en lång utdragen vårvinter innebär många sköna mil på hårdpackad snö. Fantastisk skoterkörning, som dock kommer till ett pris. Något vår Sidewinder B-TX smärtsamt fick erfara.

Det är början på maj och vi har för länge sedan lagt puderpumpandet bakom oss. Skotersäsongen har växlat in i ett avgörande skede och en lång säsong börjar lida mot sitt slut. Skotrar parkeras för säsongen och många skoteråkare byter inriktning på sina fritidssysslor.

Allt eftersom ekipagen faller bort, tunnas startfältet ut och slutligen är det bara de sista entusiasterna kvar. Det är slutspel! Undertecknad räknar sig stolt till entusiasterna och kämpar verkligen för att sträcka ut säsongen så mycket som bara möjligt. Men slutet närmar sig obarmhärtigt.

Sista tiden har jag kämpat lite småskadad efter en liten malör under påskhelgens sista timmar. Nu behöver vi inte tala så mycket om det, men jag kan avslöja att det var en taskigt planerad händelse i en allt för brant bäckravin, som efter en rad felaktiga beslut ledde fram till att redaktörens kycklingbröst hamnade mellan en välväxt fjällbjörk och en proppfull kamerarygga. Tack och lov att man använder skyddsväst! Men ett, eller möjligen två, knäckta revben blev i alla fall facit. Så nu kan vi konstatera att man går in i finalspelet med en ”upper body” som de säger i SHL. Men är det slutspel, så är det. Effektiv hostmedicin är det i alla fall…

Nog om detta… Låt oss i stället fokusera på lite uppfriskande skoterkörning på senvårens härliga skare. Vintern har som sagt varit väldigt konstig och någon gång där i januari trodde vi nog lite till mans att vi skulle få en kort och snabbt avklarad vår. Se så fel vi fick!

Snarare är det väl så att det var länge sedan vi hade en så sen och utdragen vårvinter. Men det är ju bara att tacka och ta emot! Och vi kan konstatera att skaren som bildats av detta omväxlande väder passar Sidewinder B-TX:en alldeles ypperligt.

Mattan bettar i den kompakta snön på ett ruggigt sätt och fortplantar genesismotorns häftiga effekt på bästa sätt ner i snön. Vi har varit på några otroligt häftiga upptäcktsfärder mellan fjällbjörkar och genom bäckraviner. Faktiskt till ställen man aldrig trodde var möjliga att komma till med en skoter.

B-TX:en har inte gjort oss besvikna på något område under vintern, men på sistone har den briljerat. Skare/hårdpackad snö är utan tvekan paradgrenen och mätaren för underhållningsvärde går i topp. Men mitt i all eufori stötte vi på en liten motgång.

Sista tiden har vi noterat ett aningen högre mattljud än tidigare. Första tanken var att mattan var för spänd eller att den rent av gick snett. Detta har kontrollerats vid ett flertal tillfällen och mattan har justerats till perfektion, i alla fall om man ser till vad som rekommenderas i instruktionsboken.

Men så för en vecka sedan under vad som var helgens sista tur (jo, det är alltid under den där sista turen något händer), ni vet den där extra turen man tar sedan man kommit hem till stugan och dagen egentligen är avslutad.

Efter en fantastisk ledåkning svängde jag av spåret för att kolla läget på en liten tjärn som ligger dold i skogen en bit bort. På väg tillbaka mot leden lättade jag över ett krön, flög några meter och landade helt odramatiskt nedanför. Men vid landningen uppstod ett ljud som verkligen bekräftade att allt nog inte stod rätt till.

Svängde upp på leden igen och parkerade vid sidan av spåret. Tippade upp maskinen på ena sidan. Vid första anblicken verkade allt oroväckande normalt… Vad var det som lät? Det där brummande mattljudet tycktes också tillta efter landningen, men allt verkade som vanligt. Vickade över maskinen till andra sidan och där fick jag förklaringen.
Precis ovanför slidesen tittar det fram vad som såg ut som en orange ståltråd. Förstod inte riktigt vad det kunde vara för något, men när jag petade med fingret på detta såg jag att slidesen var fullständigt uppnötta. Borta, fanns inget kvar, väck!

Inte nog med det. Detta hade pågått så pass länge att själva skenorna också nötts sönder. Spåret, eller klacken, som slidesen skall sitta fast på fanns helt enkelt inte längre. Jäkligt jobbigt att erkänna, men här hade någon kört på tok för länge med sopslut slides. Anser mig faktiskt vara så pass erfaren att detta inte borde kunna ske! Men…
Konstigt nog har jag aldrig känt någon lukt av bränd plast eller reagerat på att maskinen rullat tyngre än vanligt och isrivarna är flitigt använda vid ledåkning, eller om föret varit riktigt hårt. 200 hk motor märker inte av om något går aningen tyngre, vilket kanske piloten borde ha gjort.

Dock är det som det är och jag kan bara böja huvudet i skam och erkänna. Men detta är kanske priset man får betala för en 153″ lång ledmaskin? Sedan kan man väl tycka att några extra boggiehjul inte skulle skada på just denna maskintyp. Även om den långa mattan riktar sig mer till lössnö, så går det inte att komma ifrån att 44 mm kamhöjd och bred framvagn flirtar med ledåkarna.

Men nya skenor och slides är beställda, så med lite tur kan vi hinna klämma ytterligare någon mil. Vi får se. Så här års kan föret och förutsättningarna ändras snabbt och förvandla körbart till icke körbart på några dagar.

Oavsett så vill jag passa på och tacka er alla som följt mina och B-TX:ens äventyr i vinter. Har precis börjat fila på sammanfattningen av säsongen med denna underhållande och samtidigt hårresande snöskoter. Men den får ni vänta på till hösten.