VEM VAR´E SOM KASTA?

Respekt, ett väldigt löst och ofta subjektivt begrepp som för olika personer kan betyda väldigt olika saker. Som ett av ledorden för Friåkare – på riktigt! tänkte jag här lyfta några av de saker som syftas på när vi använder begreppet i samband med vår passion – snöskoter.

Respekt sägs vara något man förtjänar. I debatten mot snöskoter kan vi dock argumentera att detta gäller samtliga inblandade parter. Argumenterar någon mot snöskoter baserat på felaktiga grunder eller opinionsgrundade ”fakta” blir det svårt för mig att respektera den personens eller organisationens argument. Likaså kan jag inte förvänta mig respekt för mig och min passion om jag i min tur inte kan visa på respekt för lagar, regler, natur och andra intressegrupper. Det är även lätt att hamna i tankevurpan ”varför ska jag respektera någon som inte respekterar mig?”, någon måste dock ta första steget för att det ska finnas något hopp om en konstruktiv dialog framåt.

I grunden väldigt enkelt

Just lagar, regler, natur och andra intressegrupper är ju väldigt enkelt för oss snöskoteråkare att förhålla oss till. Det kräver egentligen inget extra från vår sida att inte köra sönder dragna skidspår, att inte bygga en kick precis bredvid familjen som sitter och solar i sin solgrop, att inte jaga renar och andra djur, att inte köra på rullen sent på kvällen mitt i byn, att ge hundspannet lite extra utrymme eller att välja en annan sluttning 5 minuter bort när man stöter på en grupp som är på topptur med skidor.

Det handlar egentligen om empati men även ren självbevarelsedrift och själviskhet. För vi vill ju kunna fortsätta köra snöskoter. Vårt agerande kan antingen minska eller öka sannolikheten för att vår passion kommer inskränkas än mer.

Genom att agera lite smart i denna typ av situationer, kanske vara lite ”ögontjänare”, ökar chansen att andra personer inte tänker ”jäkla snöskoteråkare”. Varje person som tänker så är ett potentiellt hot mot oss och vår passion.

Sen blir det mer komplicerat

Där det blir svårare och mer komplext är när det kommer till respekt för mig själv, kompisar och närstående. Många skoteråkare, jag själv inkluderad, är mer eller mindre beroende av adrenalinkickar. Genom att jag utsätter mig för, visserligen bedömda, risker finns det å ena sidan argument för att jag har bristande respekt för mig själv och mitt eget välmående. Å andra sidan är det något jag verkligen behöver för mitt emotionella, mentala och fysiska välmående. Så det blir extra komplicerat när det gäller riskbedömningar för min egen del. ”Lagom” är ju något vi är duktiga på i Sverige och det är den balansgången jag strävar mot.

När det gäller kompisar och familj är det dock en helt annan historia, både gällande de som är med på fjället och de som är kvar hemma. Min mardröm är att det sker något på fjället där jag vet att jag hade kunnat påverka utgången positivt om jag bara hade haft rätt utrustning och kunskap.

Om exempelvis en HLR-kurs minskar sannolikheten att jag behöver ringa hem till kompisens familj och berätta att den aldrig mer kommer hem, då kommer jag ta den kursen! Om jag har på mig min transceiver fast jag bara är ute på en ”korvgrillartur” och potentiellt skulle kunna hjälpa en annan grupp ute på fjället, då kommer jag alltid ha den på mig.

Det kan låta som att denna inställning kommer från en plats av empati för människor i min omgivning. Men helt ärligt talat, med risk för att låta helt oempatisk, kommer det mer från en plats av egoism. Jag vill inte behöva leva resten av mitt liv i ovetskap om jag potentiellt hade kunnat rädda en annan människas liv eller inte om jag bara hade på mig min transceiver just den dagen.  Eller att jag under försäsongen hade valt att prioritera den där utbildningen.

Det är egentligen tvärtom när det gäller de krav jag ställer på personer jag normalt åker med, att de har rätt kunskap och utrustning. Egentligen är det inte för min egen skull, utan för mina närstående. Att minska sannolikheten att de ska behöva ta emot ett förkrossande samtal om mig en lördagseftermiddag i februari.

Det handlar även om respekt för vårt samhälle i stort. Fjällräddningen och ambulansen är en fantastisk resurs när något går fel. Vi väljer dock aktivt att utöva en extremsport i en extrem miljö. Bör då inte grundinställningen vara att i alla fall försöka lösa situationer, vi själva försatt oss i, på egen hand? Inte förvänta oss att andra och ”nån” ska lösa vårt problem åt oss? I just detta fall även på bekostnad av alla skattebetalare, inte bara skoteråkare.

En bi-effekt av detta är att vi som kollektiv visar att vi försöker ta ansvar för vår egen riskbenägna aktivitet, att inte endast vara en potentiell belastning. Även detta ökar chanserna att snöskotersporten kan få mer respekt, samt potentiellt även mer förståelse, från beslutsfattare och resten av samhället.

Snöskoter är ju vår passion, då är det ju även vårt ansvar! 

Rickard Lövgren
Ambassadör för Friåkare – på riktigt!

Läs mer på Friåkare – på riktigt!

Följ på INSTAGRAM