80 HÅRDA MIL PÅ NYA SIDEWINDER 137 – SÅ BRA ÄR NYA YAMAHAN!

Första långtest-delmålet är nu uppnått med nya turbomatade Sidewinder 137. Under ledigheten runt jul fanns ett väldigt tydligt mål i sikte, att hinna minst 80 mil med Sidewindern för att kunna ta med den till första service efter helgerna. Målet lyckades med hela 1 mil till godo. Däremot kan man väl säga att i det här fallet så var definitivt vägen målet, för vilken enormt rolig väg det varit!

Redan under de första trevande turerna där vi bara kände lite på varandra stod det glasklart för mig att det verkligen gäller att ta fram sitt A-game om man vill ens vara i närheten av att klara av att utnyttja all potential som finns i denna otroligt kompetenta samuraj. Kraften i den turbomatade spisen är helt enkelt hårresande. Allt eftersom milen rullade iväg släppte den dessutom ännu mer och när den passerat ca 40 mil insåg jag att den här släden har mer gemensamt med en raket än en vanlig snöskoter. Oavsett vilken hastighet man håller, det kan vara 60 km/h eller 120 km/h, så är känslan när man klappar in tummen mot styret obeskrivlig. Det är helt enkelt som att släppa lös en enorm urkraft som inte vill annat än att ta dig till nya hissnande hastigheter.

På grund av detta så inser man också snabbt sin egen dödlighet. Även om jag varit och kört på ställen som jag lärt mig utantill efter att ha kört här i fler år än vad jag är villig att erkänna uppstår ibland situationer med SIdewindern som jag inte varit i närheten av förut. Även den kortaste raksträcka kan skrämma upp skotern i hastigheter som gör det omöjligt att kunna ta sig igenom nästa kurva. När man inser detta för sent och i vild panik försöker få stopp på ekipaget innan en bastant gran gör det jobbet åt en på ett minst sagt omilt sätt. Då inser man hur lätt en olycka kan ske om man inte klarar av att behärska all denna kraft. För även om Sidewindern är otroligt snäll och beskedlig så länge man tar det lugnt så lurar en helt annan personlighet precis runt hörnet och bara väntar på att få komma fram. När gasen trycks in och turbon börjar pumpa för fullt så gäller det helt enkelt att vara beredd, och att köra med insidan.

Under en av mina färder där jag på låg höjd passerade ett annat sällskap som var ute och njöt av en skotertur fick jag en liknelse hämtad från serievärlden i huvudet som jag tycker passar alldeles utmärkt in på Yamaha Sidewinder. Den är tagen från Hälge och handlar om ett av skogens mest skygga och sägenomspunna djur Turboälgen som ingen människa någonsin sett. Vissa har hört ljudet när den visslar förbi inne bland träden, men det är allt!

Nu handlar ju inte en snöskoter bara om en motor och även om det är lätt att fastna i beskrivningar om denna så finns det såklart mer att ta upp om denna skogens mest sägenomspunna snöskoter. Under de lite drygt 80 mil jag hunnit köra så har det mesta fungerat klockrent sånär som på ett haveri på eldynan som la av samma dag som det var minus 30 ute, är det inte typiskt? Just eldyna kan höras som något bara gamla gubbar skulle uppskatta, men just när det är kallt och du är ute med en maskin som kan göra att tempot oftast är lite väl högt för temperaturen ute, ja då måste jag säga att det är en underbar finess. Använder den definitivt inte alltid, men det är otroligt skönt att ha den till hands när man börjar tycka att det är lite väl kallt. Att värma upp rumpan kan göra att även resten av kroppen känns varmare har jag märkt både en och två gånger under de kallare dagarna.

Fjädringen på Sidewindern har hittills fungerat mycket bra, och även om det inte finns en fjädring i världen som klarar av att hantera större gupp i de farter som är möjliga att uppnå med denna Yamaha så gör den ett oroligt fint jobb. Särskilt nöjd är jag med framvagnen och Fox QS3:orna som har gjort ett gediget jobb än så länge. Boggin är lite i mjukaste laget i grundinställning (eller så är jag för fet), men det går ju att åtgärda tämligen enkelt. Jag har inte börjat göra några större experiment när det gäller fjädringen än, men för normal körning fungerar grundinställningen riktigt bra.

Finns det då inget alls att anmärka på under dessa första fantastiska 80 mil? Jo, även solen har ju fläckar så varför ska inte denna samuraj också ha dem. I mitt fall handlar det om en enda grej som jag inte kommer överens med, och det är skidorna. Det sitter skidor med dubbla kölar på den här modellen, och de fungerar klockrent så länge underlaget är stenhårt. Skotern ligger klippstabilt i det spår man valt och svänger precis dit man vill när man vill. Vad är då nackdelen undrar du. Jo, om det istället blir lite snö på leden då styr de i princip inte alls, utan det bär iväg rätt fram. Jag känner igen detta beteende från andra dubbelkölade skidor jag kört, och dessa är alltså inget undantag.

Så länge man vet om det går det såklart att hantera, men det kan bli riktigt otrevligt om förhållandena varierar. Om leden genom en kurva är stenhård och det styr väldigt exakt kan man helt enkelt bli ordentligt överraskad när det ligger en del lös snö ovanpå i nästa kurva. Lägg in fartresurserna som finns i Sidewindern i denna ekvation, och du inser att det kan bli onödigt spännande. Just det faktum att det inte går att förutsäga hur skidorna kommer att agera i nästa kurva är det jag har mest emot dem. Förstår att de fungerar klockrent på amerikanska leder som oftast är breda och stenhårda, men här i Sverige är det mer tveksamt. Framåt våren när allt börjat sätta ihop sig fungerar de däremot garanterat hundraprocentigt.

I samband med första service kommer även dessa skidor att få ge plats för Yamahas mountainskida så får vi se hur den fungerar. Det är en mer traditionell skoterskida med en ganska djup köl. De är dessutom bredare än originalskidorna på Sidewinder 137″. Ska bli riktigt intressant att se hur de fungerar. Häng med här på Sledtrax så får även du veta!