Kontakta oss

Sledtrax

Sledtrax testar

LÅNGE SIDEWINDERNS RESA FORTSÄTTER MED EXPLOSIV LEDÅKNING OCH GUMMITRISSA I SMÅBITAR

Full fart spar tid heter det ju. Ska bli väldigt intressant att se hur mycket tid vi har över när vintern 2017 lider mot sitt slut någon gång fram i maj. För milen tickar på med vår Yamaha B-TX 153 SE och med tanke på de fartresurser som bor under de snygga kåporna, så skulle vi gissa att vi borde ha åtminstone en dag över när det blir dags att parkera släden för säsongen. Senaste tiden har bjudit på mycket ledåkning, men B-TX:en har även fått börja känna på livet bortom de pistade lederna.

Nog har vintern 2017 utvecklat sig till en konstig historia alltid. Svängningar mellan -35 och +5 grader på någon dag har inte varit ovanligt och snöstormar har avlösts av oväder med ösregn och orkanvindar. Där emellan har det varit fantastiskt vinterväder med blåkupa, vindstilla och bara några få minusgrader. Omväxling förnöjer…
Men en sak är säker. Vintern har då inte lyckats lägga krokben för vår långe japan. När kung Bore stundtals tappat greppet och hans blöta och varmblodiga kusin tagit över befälet låter sig B-TX:en inte bekomma. Hittills har den bara levererat, oavsett underlag.

När kollegerna med betydligt högre kammar i sina bandtunnlar stannat hemma och tillbringat helgen med att med sorg i hjärtat och en klump i halsen söka empati på sociala medier, har vi lagt en sju-åtta mil och haft fantastiskt roligt. Knallhårt spår eller kompakt snö ute i skogen spelar ingen roll. Med denna skoter går det att ha kul ändå.

Vi har nu knåpat ihop i runda slängar fyrtio mil på mätaren och börjar så smått hitta varandra, Sidewindern och undertecknad. Efter att första effektförälskelsen lagt sig en aning, börjar vi på riktigt inse vilken härlig motor detta verkligen är. Toppeffekt i all ära, men en bra snöskoter måste ha så mycket mer för att vara just det, en bra snöskoter.
Kraften där uppe, när spjällen i insuget står öppna mer eller mindre allt som går, har vi redan tjatat om. Och även om det skrivits mycket om denna brutala toppeffekt, så skulle vi kunna skriva några spaltkilometer till utan problem. Men låt oss inte bli fartblinda, om uttrycket tillåts…
Faktiskt så är spannet på effektregistret minst lika imponerande som själva toppeffekten. Det är riktigt coolt hur saktadet går att köra med en Sidewinder. Inga problem alls att smyga fram i krypfart.

Det går hur mjukt och fint som helst och allt känns bara så där lugnt och tryggt som man faktiskt önskar ibland. När man cruisar fram där i tio-femton km/h i friden och fröjden, känns det nästan overkligt att tänka på att gastummen faktiskt är förbunden med nästan 200 hästkrafter. Nu vet jag inte säkert, men jag tvivlar på att en Ferrari skulle upplevas må lika gått med motorn strax över tomgångsvarv. Yamman knotar aldrig över detta, den bara… går… Inget bludder eller andra protester. Klockrent!

Men om man får för sig att trycka in högertummen, ja då vet ni väl alla vad som väntar? Då exploderar Genesismotorn i en styrkedemonstration som får de flesta att dra efter andan. Kraften bara ligger där och väntar. Behövs den inte, ja då luffar det bara på. Men om behov skulle uppstå…

Ka-blam!

Det är inte bara motorn som bjuder på explosivitet. 32,5 mil gammal gick plötsligt variatorremmen upp i atomer med ett explosionsliknande slut på karriären. Lite märkligt kan vi tycka då detta haveri endast föregicks av ledåkning. Förvisso måste väl medges att hastigheten var rätt hög och hade så varit en stund. Men det handlade inte om någon fullgaskörning som varat i flera minuter.

Körde efter en nypistad, böljande led längs strandkanten på Arvidsjaursjön. Hornen hade för länge sedan krupit ut genom hjälmen och det ska villigt erkännas att undertecknad njöt av fartens berusning. Det är väl enda nackdelen med denna maskin. Jag har noterat hur den lockar fram den där omogne tonåringen inom mig som jag sedan länge trott var pensionerad.

Efter en ganska lång och svepande vänstersväng rätade spåret ut sig och trots att det inte behövdes (egentligen, om man ska vara ärlig) tog tonåringen över och gashandtaget klämdes stumt mot styret. En sekund senare small det till framför vänsterfoten och separationen var ett faktum.

Allting kan gå i tu, men en rem kan gå i tusen bitar… Det tog en bra stund att rensa bukhålan på ormen från små, små gummibitar… Lite förvånande som sagt. Remmen gav upp under en typ av körning som vi nog kan tycka att den skall klara av. Den var inkörd enligt konstens alla regler och livet fram till dess hade inte innehållit några extrema belastningsövningar.

Märkligt som sagt, men nu sitter en ny rem på plats och vi får se hur livet utvecklas för den. Detta kan ha berott på en massa olika saker och vi får helt enkelt hoppas att det endast handlade om tillfälligheter. Däremot kan vi konstatera att Yamahas lösning på hur man byter en variatorrem tillhör det förgångna.

Inte är det helt lätt att komma in med händerna och tvinga isär variatorskivorna. Trångt, vassa kanter och hyfsat varma detaljer gör rembytet till en långt mer besvärligare operation än vad som borde vara nödvändigt på en snöskoter av 2017 års modell. Nä nog är det enkelt och mycket bättre, lösningen som andra tillverkare har med ett litet verktyg som tvingar isär skivorna. Här finns utrymme för förbättringar.

Att B-TX SE med sina 44 mm kammar inte i första hand är tänkt att besegra fjällsidor med är väl rätt uppenbart, men man kan inte låta bli att imponeras av maskinens framkomlighet. Här snackar vi en riktigt dark horse! Låt dig inte luras av det yttre…

Innan alla dessa jäkla blidväder töat ihop snön bjöd faktiskt vintern på hyfsat löst före. Åtminstone bitvis. Vi hann med några härliga turer mellan fjällbjörkarna och ute på myrarna innan plusgraderna, åtminstone tillfälligtvis, satte stopp för vidare puderbus.
Urkraften i motorn kommer också här väl till pass och har vid flera tillfällen fått undertecknad att höja på ögonbrynen. Några gånger har den där klassiska tanken dykt upp inne i hjälmen, “jahaja, vad skulle jag nu hit och göra?” Bilden av hur spaden monterades ihop blixtrade förbi och under en kort sekund förberedde man sig mentalt för en stunds skottande och svärande.

Men så, som genom ett trollslag, förflyttar sig tidigare nämnda urkraft och det känns nästan som att något stort tar i och lyfter en i håret. Man känner hur skotern vill upp, upp, upp! Skidorna åker i vädret och innan man vet ordet av är det dags att släppa gasen och lugna ner sig en aning.

Fast det är klart, detta kräver nog lite kompaktare snö i botten för att fungera kan man tänka, men det hjälps inte, känslan är både brutal och skithäftig. Framkomligheten är riktigt bra och med lite list och kunnande bakom styret ska det nog ganska mycket till innan man kör fast med B-TX:en.

Precis detta med lössnöegenskaperna kommer vi att fördjupa (hö, hö, bra ordval) oss i med nästa artikel. Under en häftig helg i januari bevisade Sidewindern att den minsann inte skäms för sig när den lämnar de pistade lederna. Häng kvar, fortsättning följer.

Fortsätt läs

Mer i Sledtrax testar

Facebook

Populär läsning

Instagram

Till toppen