BAD ASS WIDETRACK 2018 DEL 4 – AVGÖRANDET

Ni har sett kombattanterna. Lederna och banorna är preparerade, markerna sväller över av orörd pudersnö. Ska Lynx Commander Touratech försvara sin titel, eller kommer någon av utmanarna, Ski-doo Expedition Xtreme 800R E-TEC eller Polaris 800 Titan XC 155 att knuffa ner maskinen som en gång startade klassen och överta den åtråvärda kungakronan? Vem vinner titeln 2018 Bad ass Widetrack #1? Finns bara ett sätt att ta reda på. Häng med, nu kör vi!

På pappret en ytterst oviss match. Rent tekniskt är alla tre hyfsat nära varandra, BRP kusinerna jättenära. Effektmässigt inga större skillnader, strax över 150 hk döljer sig under alla tre motorhuvarna. Samtliga är svarta till färgen.
Ski-doon och Lynxen som sagt väldigt nära varandra vid en första anblick, men kollar man lite närmare är det mer som skiljer än man först anar. Commandern är 140 mm längre och 110 mm högre. Fjädringssystemen skiljer också en del åt mellan maskinerna, där man följer sitt respektive märkes DNA strängar. Med olika boggiesystem och lösningar i framvagnarna.
Polaris Titan har fått det mesta i arv från märkets framgångsrika lössnömaskiner. Lite förenklat skulle man kunna snacka om en lite svulstigare PRO RMK. Den är 50 mm längre än Ski-doon och 90 mm kortare än Lynxen och Titan lämnar ett aningen större fotavtryck än de övriga. Polaris matta är 508 mm bred (500 mm för Ski-doo och Lynx), 3937 mm lång (3923 mm för Ski-doo och Lynx) samt 46 mm kamhöjd (44 mm för Ski-doo och Lynx).

Mer tekniska fakta än så kommer vi inte att fördjupa oss i nu. Vill ni läsa mer sådant hänvisar vi till Sledtrax modellguide, eller tillverkarnas egna sidor. Nä nu fokuserar vi på maskinernas egenskaper i stället. Det är dags att låta pusselbitarna falla på plats.

Eftersom vi i ärlighetens namn körde dessa maskiner var för sig, sätter vi här ihop en fingerad duell, där vi jämför respektive maskins egenskaper vid specifika moment. Därefter korar vi en vinnare i denna giganternas kamp. Första momentet blir en het batalj i ett vansinnigt tempo efter en vanlig sönderkörd skoterled.

Starten kan gå när som helst. Maskinerna står uppradade, de adrenalinstinna förarna pumpar med gasen och väntar ivrigt på att flaggan ska falla så de får ge sig iväg att käka gupp. Startern höjer armen och sekunden senare går starten. Med ett ursinnigt vrål släpps ca 450 hk lös och snön står i kaskader bakom maskinerna.

Då åker vi!

Första biten är det exakt jämnt och färden in mot första kurvan blir hårresande spännande. Det kommer sannolikt mer att handla om förarens (avsaknad av) förstånd, än skotrarnas prestanda. Ski-doon tränger sig dock först efter att Lynxen drivit iväg lite åt sidan med sitt klassiska Lynxbeteende att hissa skidorna i luften vid acceleration. Fränt, men inte optimalt för kontrollen av färdriktningen under gaspådrag.

Men det är trångt och Titan klämmer sig in mellan Ski-doon och Lynxen. Här skulle Commandern kunna ha ett övertag och helt enkelt knuffa bort de övriga med hjälp av sin rustning och skydd runt chassiet. Men för att undvika svartflagg avstår den från sådana skamgrepp. Polarisen är väldigt riktningsstabil och ger ett förtroendeingivande intryck.

Vi trixar oss igenom några ganska tvära kurvor och helt klart är det så att Ski-doon och Polarisen utmärker sig här. Expedition ligger som ett brett strykjärn och de gånger innerskidan lyfter, gör den det på ett stabilt och kontrollerbart sätt. Även Titan XC visar prov på fina ledegenskaper och pressar stadigt skidorna mot spåret.

Efter lite kryssande och slitande, jo, man får jobba rätt så ihärdigt för att få dessa kolosser dit man vill om leden svänger mycket och tempot är högt, öppnar det äntligen upp och vi får sträcka ut. Tror vi i alla fall…

Raksträckan som först såg så inbjudande ut, visar sig i själva verket mer påminna om en sönderkörd endurobana. Guppen avlöser varandra i varierande längd och storlekar. Det brakar och smäller betänkligt hos samtliga och nu börjar kilona ta ut sin rätt.

Nu trivs Commandern alldeles förträffligt och passerar de andra en efter en. När det blir riktigt stökigt är PPS boggien Lynxens trumfkort. PPS står för Pauli Pippola Suspension och det namnet förpliktigar! Herr Pippola var under många år en av nordens främsta skotercrossåkare och är sedan länge fundamentalt förknippad med Lynx.

Efter karriären jobbade han med utveckling av bland annat fjädringssystem vid fabriken i Rovaniemi och nästan samtliga Lynx fjädringssystem i dag härstammar på ett eller annat sätt från Pauli Pippolas ritbord. Han har sedan årtionden tillbaka hjältestatus i Finland och i Rovaniemi anses han av vissa vara större än Jesus och till och med mäktigare än självaste jultomten.

Vid körning över stora gupp briljerar PPS boggien och även om de två andra maskinerna är begåvade med fina fjädringssystem, så blir de slagna ganska så rejält av en framrusande Commander Touratech.
Sedan händer inte så mycket mer och ställningen står sig hela vägen i mål. Lynxen först i mål tätt följt av Ski-doon en skidspets före Polarisen. Skillnaden mellan de tre är marginell och i ett annat lopp skulle ordningen i mål mycket väl kunna vara helt omvänd.
Accelerationsmässigt är det i princip dött lopp, men Ski-doon och Polarisen skapar sig ett litet övertag över Lynxen tack vare PPS boggiens enda svaghet. Att den inte håller skidorna mot marken när man accelererar.

Polaris Titan XC är den smidigaste av de tre. Lättsvängd och stabil under alla förutsättningar. Ski-doo Expedition Xtreme har bästa framvagnen och är väldigt stabil när det tightar till sig och Lynxen har bästa bakfjädringen då det blir riktigt guppigt. Som ni ser, inte helt lätt att skilja ut vilken som är bäst på leden…

Men Polarisen vinner ändå ledmomentet totalt sett även om den inte var snabbast i mål. Den upplevs som klart smidigast och körställningen är i det närmaste klockren för samtliga testpiloter. Även om anatomin skiljer en del, minst sagt… Styret med alla sina reglage sitter där det ska och det är enkelt att växla mellan sittande och stående.

Polarisen utmärker sig främst om det är lite mer aktiv körning det handlar om. Smidig och stabil är två ord som hela tiden dyker upp. AXYS plattformens fina balans slår igenom även i familjens tyngsta pjäs.

Puder, träd och myrar

Andra delmomentet handlar om friåkning. Ett viktigt moment för maskintypen, för det är väl kanske mest ute i terrängen dessa slädar kommer att vistas? På kryss mellan träden sätts smidigheten på prov och onekligen är det så att förarna med lite mer tyngd innanför skyddsvästarna har ett övertag. För ingen kan komma och säga att det är lätta maskiner vi snackar om!

Rent framkomlighetsmässigt är det ingen skillnad mellan de tre. Alla visar prov på extrem framkomlighet. Helt klart känns det lite extra tryggt med skyddsbågarna på Commandern när det blir trångt och risigt. Även om det upplevs som att alla tre är kapabla till att välta träd.

Vi dristar oss till att prova på lite skråkörning, vilket visar sig vara förbluffande enkelt efter lite träning. När tekniken väl sitter där är det en riktigt häftig känsla att skråa mellan tallarna längs en bergssida.

Lynx böjda undre A-armar optimerar framkomligheten och minimerar mängden snö som valsas framför maskinen. När det handlar om framkomlighet gör det stor skillnad om maskinen enkelt kan kliva upp på snön i stället för att pressa den framför sig.
Skogen öppnar sig i en glänta och som i en våt dröm skär ett krön rakt igenom denna öppning i skogen. Det är helt omöjligt för oss att inte låta maskinerna uppleva känslan av frihet i några rejäla språng (och rejäla landningar också för den delen). Mäktig känsla att segla genom luftrummet i sadeln på en av dessa giganter.
Landningarna som sagt mäktiga, men stötdämparna fullgör sina uppgifter utan ansträngningar och allt sker kontrollerat och odramatiskt. Inte bara en mäktig känsla att segla fram genom luften, lite märklig också faktiskt.

Det går att påverka maskinerna när man är i luften, men rörelserna blir lite segare och mer släpande. Vi kan likna det med hur ett jetdrivet stridsflygplan uppträder i luften jämfört med en attackhelikopter. Kräver definitivt lite träning, då det moment som den gigofantiska gummisnodden till drivmatta skapar när den snurrar/stannar, behöver kännas in innan manövrerna sitter som en smäck.

Både uppe i luften och ute i terrängen spelar vikten en stor roll. Inte bara kilona i sig, utan kanske främst var på maskinen de är placerade. Polaris 800 Titan XC 155 är i runda slängar 10 kg lättare än kusinerna från BRP. Dessutom är AXYS chassiet ett av branschens bästa när det gäller viktfördelning/tyngdpunkt. Denna egenskap har ingenjörerna i Roseau lyckats överföra till största bocken bruse (Titan) på ett imponerande sätt.

Titan är den i gänget som känns minst som en bredbandare när man kryssar fram mellan tallarna. Vikten i sig kostar ju kraft vid manövrering och om man tänker sig köra en hel dag blir den slutligen till en avgörande faktor.

Om ledmomentet var hårfint och näst intill jämnt skägg mellan kombatanterna, så blir utgången i lössnömomentet desto klarare. Polaris 800 Titan XC 155 vinner detta tämligen övertygande. Den är smidigare att manövrera och har en motor/drivlina med mer klipp och explosivitet. Efterfrågade egenskaper bland friåkare.

Två delmoment och två segrar för Titan. Glasklar vinnare av detta test? Nja, fullt så enkelt är det inte… Vi har testat snöskotrar under många vintrar och jämfört allehanda maskiner med varandra, men vi vågar nog påstå att detta test är ett av de svåraste vi gjort, när det kommer till att kora en vinnare.

Lynx Commander Touratech/Commander 800R E-TEC är klassledare av en anledning. Den är en ytterst kompetent maskin utan egentliga svagheter. Stor, stark och pålitlig. En briljant snögångare och potent dragare. Fjädringen är i absolut toppklass och motorn levererar en hårresande kraft.

Med Touratech paketet utökar den användningsområdet massor, dels får maskinen ett bättre skydd mot allehanda faror den kan utsättas för och sedan blir den enormt praktisk och enkel att lasta saker och utrustning på. En äventyrlig arbetsmyra med stort underhållningsvärde.

Ski-doo Expedition Xtreme 800R E-TEC är även den både stor stark och vacker. En kraftfull dragare med väldigt fina lössnöegenskaper. Den har för ledåkning den i klassen bästa fjädringen. Bättre än Lynxen på så vis att fjädringspaketet ser till att hålla skidorna i marken på ett annat sätt, speciellt under acceleration. Vi har tidigare lyft fram RAS 2 framvagnen och det tål att göras igen. Testets bästa framvagn när vi åker led. Polaris 800 Titan XC 155 är en väldigt häftig nykomling. Efter många år i bredbandsskugga har man beslutat sig för att åter satsa på storfotingarna. Och satsa gör man rejält. Inget krut har sparats och man har plockat godbitar från både sina RMK modeller och Switchback dito. Resultatet låter inte vänta på sig.

Detta är den klart smidigaste bredbandare vi någonsin kört! Självklart spelar den lägre matchvikten en stor roll, men det är knappast hela sanningen. Viktfördelningen är i det närmaste klockren och detta resulterar i en mycket välbalanserad maskin. Enda svagheten är dragförmågan (max dragvikt) som ligger något efter både Lynxens och Ski-doons. Men detta väger den upp med råge i övrigt.

And the winner is…

Så, ja, Polaris 800 Titan XC 155 vinner titeln 2018 Bad ass Widetrack #1. Väldigt övertygande faktiskt för att vara en nykomling som verkligen sticker näsan i getingboet. Helt klart har Ski-doo och inte minst Lynx, fått något att bita i.
Tronskiftet är ett faktum och Polaris är tillbaka i bredbandsmatchen på allvar. Ropen skalla, bredband åt alla!