POLARIS 800 SWITCHBACK ASSAULT – EN DELAD PERSONLIGHET

Det är dags att knyta ihop berättelsen om Polaris 800 Switchback Assault som vi haft förmånen att testa under föregående vinter. Det är en berättelse om delad personlighet, gedigen kvalitet och skilda egenskaper. Om genuin körglädje och en rejäl plump i protokollet som etsat sig fast. Allt nästan som en saga.

Det är lika bra att vi tar det på en gång, vadå delad personlighet? Jo, vi pratar om en maskin som är otroligt snäll och lätt att köra, samtidigt som den ryter ifrån rejält om man inte är försiktig med högertummen. Framför allt på mellanregistret är den arg och försöker räta ut armarna på sin förare.

Hur kan det komma sig, de flesta motorer brukar svara som allra bäst på fullgas? Tro nu inte att denna inte gör det, det är bara att just mellanregistret känns så vasst att man knappt märker skillnaden på halv gas och full gas. Detta har givetvis med både portarnas duration i cylindrarna, insugets längd, flamfront i förbränningsutrymmet, avstämt avgasrör och mappning att göra. Men nu blir det överkurs, vi kan bara konstatera att det är en oerhört trevlig motor att köra. Trots att den hoppar på tomgång som en massageapparat med nyladdat batteri.

För när man smyger iväg, så hörs knappt motorn. Faktum är att i förhållande till konkurrenterna så är Axys 800 väldigt tyst, den viskar bara lite när man driver iväg i sakta mak för att värma upp maskin och kropp. Självklart är vindbruset det samma, men just motorljud och insugsljud är bara en strimma av vad som fanns på till exempel gamla Proride-chassit. Till och med när man leker och busar i ravinerna är den tyst – för föraren. Alla andra tycker att den låter som en trimmad crossmaskin. Där är vi åter i den delade personligheten…

En viktig faktor på snöskotrar har alltid varit förmågan att hantera guppiga och sönderkörda leder. Tillverkarna har haft olika filosofier runt hur detta ska lösas praktiskt, det finns många exempel på boggikonstruktioner och stötdämpare från alla märken som finns på marknaden idag. På denna Assault sitter en konventionell boggi med främre och bakre vagga eller sax som vissa kallar det. Boggiskenorna är uppvinklade bak för att anliggningsytan på mattan ska bli kortare på packat underlag. Hela konstruktionen stöds av stötdämpare från Walker Evans, riktigt påkostade saker om man får tro specen.

Och faktiskt, de verkar vara alldeles klockrent utprovade till denna maskin för varje gång vi har varit ute och kört har de överraskat och framkallat ett leende hos föraren. Ja, de klarar till och med ganska höga hopp och landningar, lite större än förarens komfortzon. Tyvärr har de i och med att miltalen ökat i instrumentet börjat uppföra sig sämre och sämre, som brukligt är på denna typ av fordon. För när oljan i stötdämpare har åkt tillräckligt många gånger genom schimspaketet tappar den sina ursprungliga egenskaper vilket gör att alla kalibreringar blir fel och stötdämparen fungerar inte längre som den ska. Hur länge oljan klarar sig är olika men på den här Assaulten började konstiga saker hända redan strax efter 100 mil på mätaren.

Assault har bred framvagn. Det känns stabilt, men ibland lite styltigt längs leden. En kalibreringssak såklart, men är man van att åka lössnömaskin blir det lätt hårt med en ledkalibrerad framvagn. Det i sin tur inbjuder såklart till att åka riktigt hårt längs leden och det gillar hela maskinen så då är allt frid och fröjd. Men det är ju en crossover, så då funkar den väl på sidan av leden? I ärlighetens namn så har denna maskin numera mer gener från ledsmiskarna än lössnösidan eftersom dagens lössnöarna skenat iväg i utvecklingen. Men visst, det går fint att skråa och göra roliga hopovers i branterna, och man kan ta sig fram mellan björkarna även om framvagnen på grund av sin bredd hindrar en ibland.

När vi sen viker ut i snön kommer en annan delad personlighet som irriterar. Vi snackar om en maskin av 2017 års modell, som har drivhjul utan dubbel funktion, det vill säga så kallad “no-slip”. Vad är meningen med detta? Så fort man får in lite snö i mattan börjar historien. Polarna säger att det låter som att man har baslåda installerad, det dunkar och härjar hejvilt därunder.
Vi menar såklart att drivhjulen hoppar över kuggarna inuti mattan. Inte bara ibland, utan så fort det finns snö och man gasar lite friskt. Spänn mattan då säger någon, javisst men man kan bara spänna till en gräns. När hela maskinen börjar gå trögt och det luktar bränt om variatorremmen kanske man har spänt lite för mycket, men DÅ! Då rappar det nästan ingenting. Nä, den här typen av drivning hade passat bättre på en motorsvagare maskin. Tur i oturen(?) att de 51 millimeter höga kammarna på mattan oftast inte greppar superbra, för då skulle det bli än värre.

Om man nu bortser från detta med mattan så är det faktiskt på Polarisvis trivsamt att framföra maskinen på branta fjällsidor. Det är lätt, förutsägbart, det gör dig till en bättre förare. Det finns massor med effekt att ta av.
När man sedan ska hem från fjällturen och leden har blivit knådad av hundratals maskiner både från uthyrningen och privata, får man lov att tacka Polaris för den långa ledmaskin de har skapat. Farten ökar oroväckande fort då man knappt hör motorn, boggin med sina uppvinklade skenor skapar känslan av en kort maskin. Och sedan bromsen, denna broms. Ni som testat en Axys vet vad vi snackar om, det är som att använda en sax, grymt. Nästan inget kuggande från mattan, allt är glömt igen.

Ska vi avslutningsvis nämna lite om utrustning och ekonomi så ligger Assaulten rätt bra till redan från början. Det påkostade instrumentet PIDD med färddator och GPS, snygga lackade kåpor, LED-ljus och förvaring både här och där. Det är få om ens några saker man behöver köpa till, den är så gott som komplett från början.
Vi har valt att lägga till en förstärkt frontbåge, förstärkt bakre båge med dragkrok. Att dra pulka och ledsladd (!) med maskinen har funkat klockrent eftersom den i allmänhet inte går speciellt varm, troligen på grund av väl fungerande stora kylare. Inga förslitningsdetaljer har gett upp på de 133 mil som vi hunnit med, remmen är inte utbytt till exempel.
Bränsleförbrukningen under hela säsongen uppgår till 2,22 liter per mil och oljeförbrukningen på runt 2,8%, fullt normalt.

Om man skulle få önska något, som kanske fattas på denna maskin, för att den skulle bli en komplett crossover så är det en annan matta. Gärna med lite högre kammar, och gärna med riktiga drivhjul istället. För det är det enda som har dragit ner betyget på maskinen, men det har å andra sidan faktiskt dragit ner det väldigt långt och det är generellt inget som händer på maskin från 2017.
Nu finns det ju faktiskt andra mattor och drivhjul att köpa. Och kanske kommer det där magiska att infinna sig på alla plan då, eller? Ja vem vet, tycker inte sagan med Switchbacken riktigt är över ännu!
Ride safe & sober!