Kontakta oss

Sledtrax

Sledtrax testar

DEEP SNOW SPORT (150) STORA MOTORER I ROCK,N ROLL KOSTYMER

Optimerade att tåla tuffa tag, seriöst bus och vilda färder i sköna raviner eller våghalsiga dropp. Vi pratar om de hårigaste av de håriga med fler förstärkningar än tonårens illasittande tandställningar, häng med på tur!

Maskinerna vi kört är inga mindre än Skidoo Freeride 154″, Polaris Assault 155″, Arctic Cat XF 9000 HC Ltd och Yamaha Sidewinder B-TX Le 153

 

 

Skidoo Freeride 800 E-tec 154

Först ut har vi Skidoo Freeride.
Freeriden är ingen nykomling i gemet och har inte genomgått några stora förändringar sedan 2014 då xm-kostymen drogs på. I fjol hittade RAS 2 framvagnen till Freeriden, men det som mer varit Freeridens signum har varit de senaste årens utstickande färgsättningar. I år är inget undantag, Freeriden lyser upp i oktanblått med en touch av limegrönt lite här och där. Men där stannar också nyheterna.
Tråkigt kan man tycka, men helt daterad är maskinen inte.

Vid testkörningen i Hemavan ligger det en skorpa med ett par decimeter kylande snö ovanpå. Trots att maskinen har en mattlängd på 154″ så är busfaktorn med Freeriden ett faktum.

Freeriden är enkel att lägga omkull även på det hårdare lagret, snirkla mellan fjällbjörkar är inga konstigheter. Lika lättjobbad som en Summit är den inte riktigt, men framvagnen är både bredare och dämpningen styvare fast inte för styva för ändamålet. Man kan enkelt ställa dämparna mjukare eller lite hårdare med hjälp av skruven utanpå piggyback-behållaren.
Motormässigt är det bara finjusteringar inget annat nytt under solen. Motorn levererar utan att leva om, ett karaktärsdrag från E-tecen.

Tillbaka till körningen. Vi hittar efter en del rekande till sist några naturhopp och en och annan hängdriva.Freeriden är välbalanserad, något som känns efter alla luftturer vi provar på, inga oväntade överraskningar bjuds. Flexedge-mattan har en kamhöjd på hela 64 mm, något som märks när snön djupnar på utan att ligga allt för långt efter i grepp då föret blir hårdare.
Vid USA:s testkörningar fick den jobba lite mer i blandad terräng, det känns att maskinen är färdigutvecklad, allt sitter ihop i ett enda paket. Köregenskaperna är konsekventa och den tycks tåla i princip vad som helst. Ett riktigt nöjespiller helt enkelt! Frågan som dock hela tiden gnager är, hur skulle den här vara med nya 850-motorn? Låt gärna allt annat vara som det är, tanken är kittlande.
Samtidigt, det här är en beprövad maskin som man kan lita på, helt klart värt en hel del det också.

Yamaha Sidewinder B-tx Le 153

Nästa maskin till rakning är en vidareutveckling av klassiska Vipern och är ny för året. Numera heter den Sidewinder B-tx Le. Varför Yamaha har dessa mindre upphetsande tilläggsbokstäverna låter vi vara osagt, Sidewinder ligger åtminstone klockrent i mun och andas nytt. För redan vid uppstart är det svårt missa att det andas krut under huven. Framvagnen är även här mitt emellan djupsnö- och crossmaskinerna, när vi drar i väg på den knöliga leden så får dämparna jobba på rejält. Sikta och skjut är ett uttryck som passar bra in, för satan i gatan vad kul det är att få lägga tumreglaget mot styret och känna farten öka drastiskt fort. Motorn är en dröm, en urkraft man borde vara licensierad för att få tygla faktiskt.
Dämperiet tilltalar också, här sitter fox evol i framvagnen och evol r bak. Gupp efter gupp passeras och sväljs med bravur. Skulle dämparinställningen inte passa så är det bara fram med pumpen till dämparna och justera i valfri hårdhet.
Den är en klar förbättring mot fjolårets Viper. Skotern lider inte av samma skidtryck som tidigare, och mycket av den förändringen står turbon som “problemfixare” för, att extra flås kan göra underverk har vi sett tidigare. Och låt oss direkt fastslå en sak, vi har kört massor av turbomatade Yamahas, både halvfabriks och eftermarknad. Inga av dessa slår nya turbomotorn som levererar en grym helhet som verkligen lirar ihop med allt annat. Jodå det finns andra som har mer effekt osv men det hjälps inte, det här sitter ihop. Yamaha har gjort ett kanonjobb med nya Sidewindern, ett lyckopiller helt enkelt!

Mattan på B-tx:n är den beprövade powerclaw 57 mm mattan. Bettet på led är helt klart tillfredsställande, sen att den skottar kubikmeter lössnö gör inte saken sämre.
Om vi återgår lite till motorn igen så saknar den inte effekt, spisen är omarbetad och har utrustats med fin stressfläkt och hostar ut minst 180 hk. Ryktet och eftermarknadsbromsningar säger mer därtill, och om så är fallet får framtiden utvisa. Oavsett om det är 180-190- eller långt över 200 kusar i den så spelar det ingen roll, vi konstaterar bara att den går grymt bra – på alla sätt!
Efter att vi kört led en bra bit så kommer vi fram till ett öppnare område där leden lämnas, skidorna pekar vi mot brantare öppnare stigningar.
Sidewinder B-tx stormtrivs när landskapet öppnar upp en aning. Vid fullgasrepor hostar motorn ut hästkrafter i överflöd, så just innan man når ett krön till exempel är det bara hissa trottlarna och luftfärd är ett faktum!
Med den omarbetade framvagnen från i fjol så är maskinen härligt följsam och smidigare än någonsin att hantera. Den känns mer riktstabil, mer följsam.
Ja, man kan nästan säga att det känns som en helt ny maskin på alla sätt. Troligen får nya motorn, nya framvagnen och inte minst kalibrering i både variator och fjädringssystem tillskrivas det fina uppträdandet.
Yamaha har verkligen lyckats bra med Sidewindern. Förhoppningsvis är allt lika på produktionsmaskinerna som landat här hemma, då kommer alla som kör en Sidewinder åka med ett gott flin i hjälmen nu i vinter.

Polaris Rmk Assault 155

Det är dags att stiga över till Assaulten. Här har inga större förändringar skett från fjolåret.
Men inget konstigt med det, Assaulten fick axyskostym i fjol vilket betyder att den blev nästan helt omarbetad på alla sätt och vis då. Så till i år är nyheterna på Assault egentligen bara dekaler och färgsättning. Polarisen är lätt, lättast av alla i klassen. Torrvikten understiger nätt och jämt det magiska 200 kilosstrecket, imponerande!
När det bär av efter den söndergasade leden så kan man inte tro att mattan är hela 155″ lång.
Det går att mata på hårdare än man tror, är den verkligen hela 155″? Dämparna från Walker Evans jobbar på bra och får förstås stor hjälp av att maskinen inte väger så mycket. Dämparuppsättningen på kategorin är viktig i Deep Snow Sport då de ska tåla tuffa tag, för det sliter rätt hårt på en lång skoter vid hårdare ledkörning, här har man lyckats bra.

Till i år har man valt att sätta serie 6 mountainmattan istället för peakmattan från förra årets Assault. Det har resulterat i att greppet utanför är betydligt bättre när snön är lös, något som märks direkt när vi viker av och provar på brantare stigning. Skotern får ett helt annat flyt och skjuter fram bra i lössnön. Tendenserna från peakmattan att gräva sig ner är borta, vilket botat okontrollerade skidres vid fullgasrepor i brantare terräng. Om det nu är bra eller dåligt är nog upp till var och en, men för framkomligheten har det gjort skillnad. Sen är serie 6-mattan en aning mjuk då spåret blir hårt, men hästlängder bättre än tidigare mountainmattor från Polaris.
Motorn som kom i ny tappning till i fjol har ett jämnare register än tidigare 800 cfi, sen har ett gäng extra hästar även hittat ner i motorn så styrkan och gången är det verkligen inget fel på. Ett annat plus från föregångaren är även att bränsleförbrukningen är betydligt lägre än tidigare. Det är svårt att inte ha roligt med Assaulten, den uppmanar en till saker som man kanske tvekar på med andra maskiner. Varför? Helt enkelt för att den är lätthanterlig, har en vass motor med matchande variator. Det gör att man vågar det det där lilla extra helt enkelt. Inte en enda gång känns den småtråkig eller uddlös, Assaulten är en rökarmaskin i den här kategorin och ingen köpare lär bli besviken när ravinerna utmanas eller droppet blir toklåååångt.

Arctic cat XF 9000 TURBO HC LTD 153

Till sist hoppar vi på en svartgrön kisse. Arctic Cat XF 9000 delar samma plattform och motor som Sidewindern, och att de är slående lika är svårt att missa. XF 9000 är motorstark så det står härliga till. Tillsammans har Yamaha och Arctic Cat den motor som levererar mest effekt standard på marknaden och i testet. Minst 180 stycken sådana. Och det märks, för motorn tycks inte sluta leverera utan bara matar, häftigt! Det som skiljer Yamman och Arcticen är varitorn, Arctics filosofi kontra Yamahas är fundamentalt annorlunda. Vem är bäst? Smaken är som baken men Arctic har nästan alltid haft en mjukare gång och matar på som attan på slutet medan Yamaha har en mer ettrig attityd. Det känns faktiskt som olika maskiner och motorer, just det bevisar hur mycket variatorn betyder i en skoter. Sledtrax läger är tudelat, häften föredrog Arctics uppsättning medan andra hälften tyckte Yamahas var trevligare och roligare.
Observera att motorn är inte samma som satt i tidigare XF 9000 utan det här är alltså Yamahas rova som hittat ner i Cat 9000 serien. Den leverera lite mer effekt till en betydligt lägre vikt än den Suzuki 1100 turbomotor som satt i chassit förut. Detta har medfört att XF9000 inte på långa vägar känns lika framtung som fjolårets XF9000. Full gas, skidorna vill upp och nu går det korsa diken och gupp utan risk för att nosen ska ner först. Trevligt!

Vi sätter av i full fart efter ett krångligt parti efter leden med både tvära kurvor och tvättbräda till underlag, men med dämparna från Fox sväljs gupp efter gupp utan konstigheter.

Foxdämparna som sitter på är Evol i framvagn och Evol R i Boggien, likadana som på Yamahas Sidewinder. XF9000 är stabil, och fort, ja riktigt fort går det gasa efter led, vi lovar!

Mattan är Arctic Cats Powerclaw med 57 mm kamhöjd. Utanför leden i lösare snö så bettar mattan fint. I kombination med en vass motor blir man smått lyrisk vid fullgasrepor i brant öppen terräng. När det kommer till ledkörning är mattans kammar höga men fäster ändå hyfsat tillfredsställande mot underlaget. Powerclawmattan som delas med Yamaha kan vara testets bästa allroundmatta.

I fjol valde Arctic Cat att sätta Teamvariatorer på en hel radda av maskiner, något som togs emot positivt. Tidigare har en del modeller lidit av varmgång i variatorerna med kort livslängd av remmen som följd. Nu verkar det som att de nya variatorerna fått bukt på tidigare problem. Skönt!

Spänningen stiger, hur står dom sig mot varandra?

När vi kommer till sluttampen och ska försöka reda ut alla intryck av vår testkörningar så hittar vi två maskiner på delad tredje placeringen om vi siktar in oss på ravinkörning och dropp. Yamaha Sidewinder och Arctic cat XF9000 hc 153 ltd med en lätt fördel till Yamman som på nåt udda vis känns mer komplett. Samarbetet mellan Yamaha och Arctic Cat har gjort att den största avgörande faktorn när du väljer mellan dessa två till viss del är tycke och smak av dekaler alternativt vad man föredrar för märke, för så pass lika är de. Varför tar de då en tredjeplacering? Jo, när det kommer till ändamålet Deep Snow Sport så är de något tyngre att hantera. Effektmässigt är de överlägsna, men vid hopp och trixigare åkning i t.ex. raviner hamnar de efter och det beror att de är lite tyngre än sina konkurrenter att hantera, om än marginellt. Dämparna på dessa två är i absoluta toppen av detta test, här är både Freeride och Assaulten efter.

Andraplaceringen går till Skidoo Freeride. Motorn levererar helt klart tillräckligt med hästar och effekt, men den där hårigare karaktären från början som de andra har infinner sig inte riktigt. Ett stort plus är dock att motorn är snålast i testet, det avspeglar sig vid längre turer då den kan nå imponerande låg förbrukning. Man får tycka vad man vill men visst fasiken är bränsleekonomin en faktor att räkna med. Freeriden når dock inte fullt ända fram till första placering på grund av den något högre vikten, inte heller är den lika följsam som Assaulten och har därmed något svårare att hantera hopp och knöliga ledpartier. Men låt oss klarlägga att du ska vara en mycket van pilot innan du kan märka nyansskillnaderna.

Förstaplatsen behåller Polaris Assault 155″ från fjolåret. Varför gör den då det? Den är den smidigaste av alla i gänget, verkligen gjord för ändamålet Deep Snow Sport. Den är lätt, en hel del lättare än konkurrenterna. De andra är förvisso utrustade med elstart som känns som en självklarhet idag, men samtidigt, det gör också att de andra dras med extravikt. Och det är just vid lek i raviner eller vid avancerat bus och dropp som vikten blir avgörande – om allt annat lirar bra vill säga. Och allt annat lirar bra för alla nämnda, det är grymma roliga maskiner. Men till sist ska någon vinna och Polarisen drar helt enkelt det längsta strået summerat och sett till helheten!

Assaulten är en komplett galen busskoter man har 100 % roligt med!

 

Fortsätt läs

Mer i Sledtrax testar

Facebook

Populär läsning

Instagram

[adrotate group="2"]
Till toppen