KEEP ON ROCKING IN THE FREE WORLD – SIDEWINDER B-TX SE PÅ FRIGÅNG

Sidewinder B-TX SE 153 klassas av Yamaha själva in i segmentet ”Backcountry”. Detta ställer givetvis vissa krav på hur maskinen levererar utanför de pistade lederna. En riktig backcountrysläde måste ju nämligen prestera på ett betydligt bredare spektrum av fören och förutsättningar, än sina mer nischade kompisar som mountainmaskinerna och de renodlade ledslukarna. Det har blivit dags för vår långtest B-TX att vika av spåret och känna på den fria världen.

Att B-TX:en levererar efter skoterlederna har vi rapporterat en del om och gissningsvis kommer det att bli ännu mer sådant. För handen på hjärtat, så är det på lederna den trivs som allra bäst. Men under vintern har den även visat upp ytterligare en sida som imponerar.

Om vi börjar med att kolla in förutsättningarna. I SE utförande är det väl ganska tydligt att fokus ligger på körning efter leder, men den långa mattan och mountainframvagnen skvallrar ändå om att tillverkaren funderat på något mer.
Nu befinner vi oss ungefär halvvägs in i vintern och det har blivit dags att leverera en delårsrapport. Och i denna rapport kommer tyngden att ligga på just lössnöegenskaper och framkomlighet. Vi svänger helt enkelt av spåret och utforskar en ny och spännande värld.

Ute på myrarna går allt enligt förväntningarna och att göra djupa doughnuts är extremt underhållande. Det gäller bara att hitta känslan med gasen. Effekten finns där, var så säker! Däremot går det liksom inte att snacka bort att man har med sig en del kilon ut på turen. Sidewindern är ingen lätt maskin, så är det bara.
Därmed blir lite aktivare körning ganska energikrävande och maskinen ställer kort och gott rätt så höga krav på sin förare. Att lägga ner maskinen djupt ute på en myr och sedan mer eller mindre på sladd plöja genom snön i snävare och snävare svängar är jäkligt beroendeframkallande. Men som sagt, det gäller att inte ha slarvat med barmarksträningen, för den brutala kraften sliter sakta men säkert musten ur en.

Men så är det ju egentligen med alla extrema maskiner. Ju extremare, desto större krav på att föraren verkligen vet vad hen gör och är väl förberedd.
Efter lite härlig körning ute på ett gäng orörda myrar vänder vi blickarna mot några skogbeklädda kullar vid horisonten. Snön är lös uppe vid ytan, men en liten bit ner på djupet blir den mer kompakt och ger Camoplastmattan det grepp den behöver. Vi sveper runt tallarna och i ett nafs är vi uppe på första kullen.

Här är det definitivt kraften i motorn som räddar dagen och framkomligheten får oss faktiskt att höja på ögonbrynen en aning. Kanske vi hade för lågt ställda förväntningar, men B-TX:en skyfflar sig fram på ett imponerande sätt. Klart att effekten är av yttersta vikt, men mattan i sig övertygar allt mer.

Bettet är riktigt bra och så länge snön bara är hyfsat kompakt gräver den enorma mängder snö på kort tid. Skråkörning funkar hyfsat, men är ingen favoritsyssla för B-TX:en. Den breda framvagnen håller emot lite för mycket och vikten fram i snoken gör sig hela tiden påmind.

Men så länge skogen är någorlunda öppen och man bara tänker sig för, går det att uträtta storverk med Sidewindern även om det är riktigt brant. Vid flera tillfällen har det hänt att man nästan gett upp och förberett sig på lite handgrävande med spade. Men urkraften (hittar inget bättre ord att beskriva den med) i motorn ger sig aldrig och mattan lyckas nästan alltid hitta lite fäste.
Och hittar den bara det lilla minsta fäste så åker man slutligen uppåt. Det är nästan så att man börjar fundera om inte Sidewindern på något underligt sätt kan upphäva naturlagarna.

Så vad säger vi totalt sett om maskinens kompetens utanför de preparerade skoterlederna? Ja, vi har sagt det förr, men det tål att upprepas. Camoplast backcountry mattan känns bara bättre och bättre ju mer vi åker med den.

Nästan varje dag hittar den ett nytt område att briljera inom. Mixen av utförande/mönster, hårdhet och kamhöjd känns helt rätt. Vi har nu åkt med den på knallhårda leder, vi har surfat sockerlöst puder och vi har navigerat över tallbeklädda berg och aldrig har den gjort oss besvikna.

Vid ledåkning levererar den både ett hiskeligt grepp vid acceleration och en övertygande bromsförmåga. Även sidgreppet är så där lagom som det ska vara. Det går att åka på sladd och styra med gasen genom kurvorna, även om mattan är 153″ lång och detta egentligen inte borde vara någon angenäm upplevelse.

Ute i terrängen skyfflar den snö nästan i klass med sina mer högkammade syskon. Självklart, är snön allt för lös tappar den i jämförelse, men det vinner den å andra sidan tillbaka hur enkelt som helst när föret hårdnar. Och det har det ju en tendens att göra till slut…

Men allt handlar om anpassning och att man tänker på vad man gör. För med lite framförhållning och tanke bakom körningen behöver B-TX:en inte skämmas för sig, nästan oavsett hur terrängen ser ut.

Enda smolket vi hittills stött på är att man inte riktigt verkar ha hittat rätt med variatorerna. Som vi tidigare berättat sprängde vi en rem efter endast dryga trettio mil och reaktionerna från er läsare har inte låtit vänta på sig. Flera ägare av Sidewinders har hört av sig till redaktionen med liknande problem.

Det verkar som att det främst är Sidewinder med längre mattor som drabbats av detta och enligt uppgift kan det bero på för klen fjäder i sekundärvariatorn. Den orkar helt enkelt inte växla tillbaka efter en fullgasrepa och är man då för snabbt på med gasen igen blir det ungefär som att den startar om på fyrans växel för att tala bilspråk.
På en ”vanlig” snöskoter skulle detta bekymmer avslöjat sig självt tämligen omgående. Men Genesis 180 motorn är obarmhärtig och den brutala styrkan reagerar inte nämnvärt på att variatorerna inte startar om på rätt växel. Remmen däremot… Den får en tuff dag på jobbet och slutligen går det inte längre.

Nu när man är medveten om problemet kan man faktiskt höra hur det gnäller till från remmen om man har gasat fullt, släpper efter och sedan ger gas igen. Tänker man bara på det går det nog att (åtminstone ett tag) undvika remsprängning, men det är inte så det ska vara. Man ska inte behöva sitta och tänka på hur man gasar för att remmen inte ska gå i bitar.
Yamaha jobbar på en lösning och förhoppningsvis har man hittat denna när det så småningom är dags för service på vår B-TX inom en inte allt för avlägsen framtid.
I övrigt inget att rapportera, utan det rullar på. Nu går vi snart in i bästa tiden på året. Vårsäsongen i fjällen står för dörren och nu när snön äntligen behagade komma verkar det åter hoppfullt. Häng kvar, än är det mycket skotersäsong kvar!