Kontakta oss

Sledtrax

Sledtrax testar

SMIDIG, SMIDIGARE, RMK- KAMPEN FÖR ATT HITTA MÄNGDER MED SNÖ FORTSÄTTER

Vinterns stora snackis som diskuteras runt om i landet är var det går köra snöskoter i pudersnö, eller åtminstone i lössnö. Betong är ju trots allt det som har dominerat som underlag en längre tid. För tillfället är puder lika utrotningshotat som elefanterna i Afrika och kan bara hittas på små sällsynta ytor i landet. Det har helt klart resulterat i vissa svårigheter att utvärdera vår bergsget RMK TD 163″ men vi gör det vi kan, häng med!

Ena veckan har det toksnöat, nästa vecka kryper kvicksilvret ner mot 30-40 minusgrader, för att tredje veckan bli sex, sju plusgrader, och så har vintern varvat mellan plus och minus ända sedan början av december. All denna rundgång har resulterat i mindre mil på mätaren än någon annan vinter, men jag är inte bitter?
Mätaren har med nöd och näppe passerat 25 mil, snöbristen i de djupa Arvidsjaurskogarna är extremt påtaglig. Att fastna med RMK:n sker endast när föraren gör bort sig eller när man når en lutning som inte är fysiskt möjlig att besegra. Det kanske inte är hela sanningen, men så känns det åtminstone.

Polargänget har mött upp strax efter nio en lördagsmorgon. Alla är överens, här ska det köras skoter. Efter en java på närmaste bensinmack rullar bilar med släp vidare mot vidderna. Jakten på snö är det som hägrar, och här är vi inte ensamma. I Arvidsjaur med omnejd har det blivit ruggigt svårt att hitta orörd yta, och nu när alla verkar ta sig precis överallt så är inte ens den sista stigningen av bergen orörda. Vi bestämmer oss för att prova lyckan ett par mil sydväst om samhället.

Tempmätaren på bilen visar minus 18 celsius när vi anländer, men vad gör det när solen äntligen lyckas sprida sina ljusa strålar. Efter avlastning bär det av efter en skogsbilväg.
En maskin börjar lukta plast i kopiösa mängder. Det visar sig fort att kåpan ligger an mot slutburken, men allt som kan smälta är redan smält så färden bär vidare.

Till sist hittar vi en hel del okörd terräng och snön är hyfsat lös, men mängder av den uteblir.
Under de stora granarna där det har töat har det bildats massor med is, som gör det otroligt svårt att köra över ifall man kommer in med för lite fart. Men men, vi hittar en hel del trevliga stigningar och slutligen väljer vi att pröva söka oss ner där berget är som allra brantast. Några av polarna avviker för att ta vägen ner där vi körde upp.

Själv vill man prova ta sig ner där det blir brant, det svåra i leken är dock att snön inte är så där mjuk, djup och förlåtande. Färden går alldeles åt helsike för fort och jag lyckas få fast ekipaget just innan en kollision med en välvuxen gran. Dock är inte faran över. Hm, vart ska jag ta vägen nu? Brant och stenigt rakt ner med massor av träd.
Jag väljer att hoppa av och handvända maskinen 90 grader. Sen bär det av vidare förbi träd och sten, till sist när en öppning uppenbarar sig slinter jag med skotern och får all vikt över på fel sida, slungas av och faller några meter. Som tur är blir maskinen kvar ovanför mig.
Det läskiga i situationen är att snödjupet är noll och under mig är det massa vassa stenar och skotern hänger ett par meter över mig. Turligt nog kommer den inte efter.

Så det blir till att lossa på Garmin Rinon från sitt fäste och anropa de andra för hjälp med bärgning. En fem, tio minuter senare är vi fyra stycken som lyckas bärga maskinen till säker mark. Klockan tickar och börjar närma sig tresnåret och alla glada som varit ute sen niotiden känner sig rätt så nöjda med dagen, så färden hemåt är ett faktum.

Något som vi däremot kunnat hårdtesta denna underliga vinter är skråkörning, och här plockar RMK:n fem kolvar av fem möjliga. Den är kanske inte den enklaste i klassen att lägga omkull men när den väl ligger efter bergssidan så är den följsam som en nykläckt känguru i sin moders pung, den följer med på allt. Längden gör den ytterligare lite snällare på skrå, för det finns inga som helst tendenser till att släppa ner bakändan i brant skrå, imponerande!
Nu har vi inte extremt mycket mil ihop, men vi har lärt känna varandra riktigt bra på kort tid för ett “kännetecken” för Polaris har länge varit att nästan vem som helst hittar rätt på deras maskiner i princip omgående och undertecknad är inget undantag. Inställningarna från fabrik är de som använts hittills, med önskat resultat. Endast klicken på dämparna har justerats efter behov, självklart har fjädringen spänts och lättats på, men alltid till att hamna i “fabriksläge”.

Dämpningen fjädrar ihop precis lämpligt när det blir till att trycka ner någon av skidorna för att kunna göra en snäv sväng åt något håll. Polaris är utan tvivel den mountainmaskin på marknaden med mest markfrigång fram, den enda nackdelen med det är att den blir knepigare än vissa konkurrenter att krypa nerför branter med tät vegetation med. Att få den åt ett håll är inga bekymmer, men får man över för mycket vikt på “fel” sida märks det att maskinen är hög och det blir lite extra tungt att få tillbaka den.

NÖDSTOPP

Som tidigare nämnts så kom inte Polarisen med någon nödstopp. Så efter en del research om vilken modell som skulle monteras på maskinen så föll valet på Polaris original. Kanske inte den mest upphetsande på marknaden bland alla balla dödmansgrepp, men den fyller sin funktion.

Det finns flera möjliga ställen att montera stoppen på, enda hindret är kabeln till kontaktens längd. Personligen vill jag ha den så nära så som möjligt för att den inte ska bli i vägen, man vill ju inte råka dra ut den under klättring. Därför blir placeringen i panelen direkt över knapparna för lyse, handtagsvärme och displayen. För att kunna placera knappen där innebär det att man måste demontera huv, kåpor, luftburk och panelkåpan. Polaris huv är busenkel att demontera. Två stycken bajonettskruvar och ett par plastkilar så är huven väck. Luftburken sitter i två stora torxskruvar upptill, sen några plastkilar. Inte att förglömma är ett gäng kontaktstycken som ska klickas isär.

Efter att luftburken är borta så är det bara knäppa lös dom sista plastkilarna till panelkåpan.
I den borrar man ett 13 mm, sen skruvar man isär nödstoppen, trär den genom hålet och skruvar ihop den igen, easy peasy. Sen öppnar man strumpan ovanför pyramidfästet och letar reda på rätt kontakt och knäpper ihop den. Några kattstrypare och montering av allt som demonterats senare, och hela operationen är klar. Något som tål att nämnas är att här hittade vi i fjol en grov konstruktionsmiss på vår långtestare Polaris SKS Axys. Kablarna skavde mot pyramidfästet. Tyvärr har Polaris valt att inte göra någonting åt problemet till 2017, det ser precis likadant ut på årets pro RMK, så vi gissar att det är lika på alla axysmaskiner. Och precis som i fjol så hade det börjat skava mot kablaget trots att maskinen inte passerat 25 mil vid monteringstillfället.

Nåja tillbaka till monteringen, allt detta fixar man med enkelhet på en timme, plus minus nån minut om man inte är så klumpig som undertecknad. När skotern var återmonterad så var den stendöd. Vad nu dååååå? Jo all tankspriddhet såg till att jag glömt klicka i hela två kontakter under luftburken av två möjliga, så de vart en extra 40 minuter att lokalisera och åtgärda “felet”.

Något som tål att nämnas är att köper man en nödstopp som monteras på styret kommer man undan en hel del skruvning då man endast behöver öppna strumpan med kontakter och trä igenom kabeln där styret kommer upp och montera den på styret. Fast allt är en smaksak då de fyller samma funktion, kill the machine!

För tillfället ser väderprognosen framöver lovande ut, i alla fall har minusgraderna tänkt hålla i sig. Sen att redaktionens kortbandade och lågkammade piloter skrattar sig flintis för att några av oss har valt att köra långt och högkammat, det hoppas vi strax de ska få äta upp. För än är inte hoppet ute!

Fortsätt läs

Mer i Sledtrax testar

Facebook

Populär läsning

Instagram

Till toppen