LÅNGTEST – FÖRSTA FEMTIO MILEN PÅ ASSAULTEN

Givetvis var det höga förväntningar, som man alltid har på en ny maskin. Första testkörningen av denna modell ägde rum i USA förra vintern. Förväntningarna har än så länge stämt riktigt bra, även om vissa frågetecken uppkommit kring mattan. 50 mil går fort när man har roligt!

Till att börja med fanns inte så mycket snö att leka i på hemmaplan, och då måste man såklart ha lite garagetid istället. Lyftbågen fram såg lite konstig och ensam ut där den satt, finns det ingen finare modell att montera? En snabb googling visade flera alternativ, men vi fastnade för en modell från FLY.

Grejen med FLY-bågen var nämligen att den kommer med en förstärkning ned mot bulkheaden som även skyddar främre länkarmsinfästningen. Kollar man under en Polaris Switchback Assault – och säkert andra Polarisar i Axyschassit – så ser det lite naket ut, som en blottad strupe. Man kan såklart montera en bukplast som sköld för vassa stenar som försöker skära halsen av en, eller så monterar man en svetsad platta såsom den till lyftbågen från FLY.

Det skulle visa sig ganska snart att denna platta troligen räddat skotern från en skrotad bärarmsinfästning med därpå följande försäkringsjobb och stillestånd gudvethurlänge. En illasinnad sten hoppade såklart fram och högg efter strupen med påföljden att det small rätt hårt i hela skotern. Tankarna flyger iväg direkt, det där lät som att det gick sönder, tusenlappar flyger och så vidare.

Efter att ha tippat upp skotern och besiktat skadorna kan vi konstatera att det sträcker sig till lite förlorad pulverlack och två popnitar istället för två länkarmar, en eventuell bulkhead med tillhörande fästen och så vidare. Två nya popnitar och vi är good to go! Enligt instruktionsboken är inkörningsprogrammet inte så avancerat som vissa andra märkens dito. Om du har kört skotern med motorvarvet över 6000 i två timmar, så är det klart. Skotern kommer att dra lite mer olja tills den gått 18 timmar över nämnda varvtal, men sen är allt klart. Så, efter de första timmarnas lidande (nåja) var det dags att börja känna lite på skotern, för i Härjedalsfjällen finns snön! Helt naturligt på försäsongen är att det blir mestadels ledkörning, på grund av ojämnt snötäcke på friåkningsområdena.

På leden är Assaulten totalt, klockrent och absolut skitkul. Lättkörd och ändå busig, med kanon fjädring. Den breda framvagnen kombinerat med uppvinklad boggi och matta med tätt mellan kammarna gör den egentligen till en sportmaskin, den känns väldigt lite som en crossover faktiskt. Möjligen något sävligare bland guppen men det gör bara körningen bekvämare, den okopplade boggin hjälper till att lyfta skidorna i princip obegränsat tills lyftbågen bak tar i, om bara fäste finns.Efter att ha ställt in dämparna lite efter egen smak, det vill säga tre klick mjukare på bakre dämparen och fyra klick hårdare på främre, hittade vi en teststräcka med meterhöga stenhårda pucklar på olika avstånd från varandra. Sådär så att man omöjligt kan hitta en rytm utan nästintill obönhörligt får sakta in och köra ner i varje grop om man inte ska flyga av eller volta med maskinen. Tempot trissas upp när vi kör fram och tillbaka, fortare och fortare. Efter en liten paus testar vi fullgas genom den kanske 80 meter långa sträckan med påföljden att bakändan börjar hoppa från sida till sida, det som brukar sluta med att man landar helt sidledes och blir avkastad när skotern rullar.
Men inte denna gången! Studs, studs så ställer den sig på rätt köl igen och vi fortsätter i samma fart. Imponerande.

Då kommer vi till något som vi kanske inte vill ropa lika högt om och det är mattan. Hittills har det såklart varit mycket försäsongsbetonat före, det vill säga kall snö och isiga leder, inget riktigt grepp i snön.
En matta med högre kammar har såklart skyfflat mer kallsnö också, men den har mest troligt inte varit så bra på leden, så här har man gått halva vägen var eftersom det rätt och riktigt är en crossoverskoter.

51 millimeters kammar, två tum. För tio år sedan var det en extrem mountainmatta, idag en crossover. Men det är något som inte funkat riktigt bra hittills, det känns nästan som att det är för tätt mellan kammarna på mattan. På leden verkar det inte greppa på grund av att kammarna inte trycks ner i underlaget, ute i lössnön verkar det bli “fullt” mellan kammarna direkt och den glider därmed liksom ovanpå, den rensar inte ut som den ska. Teorin just nu är i varje fall det. Riktigt rättvist är det inte eftersom vi inte kört mer än fem- sex mil på sidan av leden och snön så här på försäsongen är oftast lite speciell. Kanske detta kommer att ändra sig längre fram när föret är annorlunda? Långtestet fortsätter så håll koll här på Sledtrax.se