SHINKANSEN KOMMER TILL FJÄLLEN – YAMAHA SIDEWINDER B-TX SE 153 DEBUTERAR

En premiär är alltid en premiär sägs det. Och nog är det något visst med första turen med en ny skoter, eller hur? Efter vad som känts som en evighet av väntan, var det äntligen dags. De skulle slutligen få bekanta sig med varandra, Sledtrax-stallets längste japan, Yamaha Sidewinder B-TX SE 153 och redaktionens längste medarbetare, herr Forsell. Under några skälvande dagar i Arjeplogsfjällen utnyttjades det korta dagsljuset till fullo då de första förlösande milen fördes till loggboken. Häng på, för nu är ormens år inlett på allvar.

Att påstå att Yamaha Sidewinder B-TX SE 153 är en speciell maskin är ingen överdrift. På pappret en lite udda fågel som går emot mycket av vad de mer trendkänsliga skoterköparna föredrar. Mattan är lång, 153″, men kamhöjden “bara” 44 mm. Framvagnen är av mountaintyp, men spårvidden är lite bredare, 1080 mm som bredast. Allt kryddat med en motor som levererar en sisådär 200 hk!

Coolt! Säger vi på Sledtrax. Vi tycker det är häftigt att Yamaha vågar tänka lite utanför lådan och vi ser massor av potential i denna släde. Det ska bli extremt intressant att se hur den levererar i vinter. Men nog om detta nu. Let´s get down to business.
I början av året är det inte många timmar dagsljus i övre Laisdalen. Därför såg vi till att pallra oss ur sänghalmen relativt tidigt denna trettondagsmorgon. Ja, 07:30 en helgmorgon är skittidigt för undertecknad! En stadig frukost med mycket skotersnack passerade. Stämningen var på topp och glädjande nog kunde vi konstatera att kvicksilvret krupit upp från skräckinjagande -32 när vi kom fram till Adolfström kvällen innan, till betydligt mer hanterbara -20.

Tid: 09:00, Plats: Adolfström, Temperatur: -19 grader…

Den stränga kylan gjorde att vi lät maskinerna stå kvar på släpvagnen över natten, men nu var det äntligen dags. Medan solen påbörjade sin mödosamma vandring över horisonten lossades spännbanden och maskinerna startades.
Första helgen i januari orkar inte solen över fjällkammarna sett nerifrån byn. Man anar ljuset, men den värmer ungefär som en gammaldags 25 W glödlampa. Redan på släpvagnen ger Sidewindern en hint om att den inte är att leka med. Ljudet som avlossas när man nuddar gasen får nackhåren att resa sig och längtan efter de fria vidderna börjar vid det laget vara svåra att tygla.

Backar ner “The Beast” som Sidewindern kommit att kallas sedan frukosten den morgonen. Den ryter till sådär förföriskt varje gång gasen trycks in. Ganska grov i rösten i alla fall. Hörs att den passerat puberteten. Vänder runt på gårdsplanen och ställer mig i färdigställning. Oj vad kul det är med en ny skoter! Vrider av tändningen och bara sitter där och njuter.
Kan inte hålla mig… Tänkte vänta på att Markus skulle få ner sin släde från släpvagnen, men det går inte. På med krukan. Måste ta en sväng ner på sjön och hem igen. Vrider på nyckeln. Inget händer… Jo, bränslepumpen surrar till som den ska, men display, lysen, allt elektriskt verkar dött.
Hmm… Konstigt! Vrider startnyckeln till startläge och motorn smäller igång precis som förväntat, men inget i belysningsväg tänds. Kliar mig eftertänksamt på utsidan hjälmen och fattar inte vad som händer, eller inte händer kanske man skulle säga.

Provar med en “norsk reset”. Stänger av motorn, räknar till 10 och vrider sedan på tändningen igen. Detta brukar ju funka på datorer och annat elektroniskt, men icke. Inga lampor tänds och instrumentet är dött som ett mammutkadaver infruset i tundran.
Provar trycka in knappen för backväxeln.

Hör hur något klickar till inne i maskinrummet och när jag gasar åker maskinen mycket riktigt bakåt. Så helt dött verkar det inte vara i alla fall. Jaha, vad gör vi nu då? Törs jag köra med skotern i detta skick? Hade ju liksom sett fram emot denna helg en aaaning…
Bestämmer mig till slut för att prova köra ner till sjön och vända. Åker ner och svänger runt nere på isen och på väg upp mot stugan kan jag givetvis inte låta bli att gasa på. Skidorna lättar tvärt från marken och när de efter några meters luftfärd landar på spåret igen tänds plötsligt både instrumentering och belysning. Sedan fungerade allt som vanligt.
Efter detta märkliga har allt bara fungerat och inga tendenser ens till glapp, blinkningar eller andra konstigheter. Bara en tillfällighet? Berodde det på den stränga kylan? Förmodligen får vi aldrig veta, men det har fungerat sedan dess och det är gott nog.

Äntligen, äntligen…

Äntligen allt klart och vi ger oss iväg. Sidewindern är lite styv och stel på nya skotrars vis och en ljuv doft av bränd målarfärg sipprar ut genom öppningarna i huven. Inkörningsperiodens första staplande steg var därmed avklarade och resan in i vintern inledd. Å andra sidan är husse också lite styv och stel och genomgår efter månader av skotertorka även han en typ av inkörningsperiod.

Fastän allt är nytt och motorn väldigt rå, slås jag av den otroliga kraft som känns ruva under huven. Trycket från mellanregistret och upp är otroligt häftigt och synnerligen beroendeframkallande. För en som precis som undertecknad, kommer från en tvåtaktsskoter är inte klippet direkt från noll särskilt imponerande, men sen… Håll i hatten!

Häftigast är när man ligger i, säg 60 km/h och klämmer gas i botten. Skidorna i luften direkt och lagliga 70 km/h passeras innan man ens hunnit starta tidtagaruret.
Januarikylan gör allt den kan för att hålla våra huvuden kalla och kölden biter genom kläderna när hastigheten ökar. Kallt eller inte, man vill åka flera vändor över isen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som sagt, en hyfsat beroendeframkallande känsla den där accelerationen.

Det är tidigt på säsongen, men lederna upp mot fjällen är riktigt bra. Snön som kommit tidigare på vintern har varit blöt och kompakt och passat utmärkt till ledpreparering. Man har gjort ett gott jobb här i övre Laisdalen och standarden på skoterlederna lovar gott inför resten av säsongen.

Sin långa matta till trots bjuder SE:n upp till en underhållande dans längs de slingrande lederna upp mot högfjället. Fjädringen känns i styvaste laget, men ändå helt OK, men sådant brukar ju bli bättre när bussningar, länkage och inte minst stötdämparna mjuknat upp en aning efter några mil. Tar ju en stund innan allt börjat röra sig helt som det är tänkt. Dessutom är det ju busenkelt att justera trycket i luftdämparna med hjälp av den medföljande pumpen. Men det får vi fördjupa oss mer i framöver.

Under inkörningen och då särskilt under de första milen ska man helst inte gasa så hårt, det står i boken, därför bjöd inte första helgen på några större utsvävningar. Men självklart provade vi några pudersvängar och enklare äventyr ute i terrängen.

Här kommer verkligen det härliga draget i Genesis motorn till sin rätt. Kortfattat kan vi konstatera att den skyfflar vansinniga mängder snö så länge högertummen hålls intryckt! Dock kräver den brutala effekten en viss tillvänjning, men det är ju bara ytterligare en inspirerande anledning att köra mycket. Känslan när man lyckas med en serie djupa doughnuts där man styrt med gasen är euforiskt befriande!

Sammanfattningsvis

Ja, som sagt, då var vi igång på allvar. Första intrycken av den långe japanen är enbart positiva. Känslan som starkast dröjde sig kvar var utan tvekan den brutala effekten från mellanregistret och uppåt. Säga vad man vill, men det är jäkligt häftigt med effekt.
I Japan har de snabbtåg, Shinkansen, som luffar på i en bra bit över 300 km/h. Lite så är känslan när man låter Sidewindern sträcka ut längs skoterlederna. Skulle bara haft en rejäl tuta så att övriga skoteråkare hinner flytta sig ur vägen. Kanske finns som tillbehör? Eller så inte…Men en annan sak som överraskade positivt var hur B-TX:en tog sig fram mellan fjällbjörkarna. Även här kommer styrkan i motorn fram och liksom lyfter maskinen på ett sätt som man först inte riktigt trodde var möjligt. Sidewindern gräver, om så skulle krävas, ända till det börjar släppa bitar av själva urberget och sedan går det bara uppåt.
En första helg med mersmak. Nu gasar vi. Detta kommer sannolikt att bli en väldigt, väldigt rolig vinter!