LÖSSNÖTEST 2018 – VINTERKRIGETS SLUTLIGA UPPGÖRELSE!

Fortfarande inget snack om saken, vilken skoterklass som är den hetaste. Snackar vi ballhetsfaktor och trendsetters regerar mountainslädarna. I framkant av utvecklingen ligger dessa långa, brutala, högkammade och extrema maskiner. Både tekniskt och när det kommer till nytänkande. Det är här allt lyfts till sin spets och nästa steg i utvecklingen tas. Idéer och lösningar som många gånger senare spiller över till andra maskintyper. Men vilken maskin är då den bästa pjäsen i denna högintressanta klass? Vi samlade de tuffaste snöskotrarna som respektive märke kan ställa på ett par skidor och en matta och drog till natursköna Gautosjö för årets stora holmgång. Häng med på Sledtrax stora lössnötest 2018 och se vem som slutligen får höja den åtråvärda bucklan.

För första gången har vi ett startfält i den tuffaste mountainklassen där samtliga fem tillverkare kan mönstra in konkurrenskraftiga maskiner, som alla, var och en, har kapacitet att vinna. Dock tog vi inte med de allra längsta modellerna, utan valde att lägga fokus på de glödheta snöskotrarna med mattlängder 153-155 tum. Detta för att dessa maskiner helt enkelt är hetast i Skandinavien. De riktigt långa har givetvis sin trogna publik, men det är de här som på allvar går hem i de nordiska stugorna.

Fyra tvåtaktare och en fyrtaktare stod på startlinjen. Samtliga levererar minst 150 hk så vi kan nog lugnt snacka om det effektstinnaste testet i Sledtrax historia. Sammanlagt vrålade det från mer än 800 hk när gänget drog iväg för att visa vem som egentligen regerar i lössnövärlden. Ett extremt spännande gäng!

Galet mycket snö

Vi körde ju samtliga av dessa tidigare under förra våren, men föret på våren skiljer sig ganska markant mot vad vi nu ser denna fantastiska vinter och dessutom var det inte möjligt att köra alla samtidigt då Lynx inte finns på andra sidan Atlanten. Därför kan vi konstatera att vi helt enkelt började om på noll när detta test drog igång. Föret var exakt det som dessa maskiner är utvecklade och tillverkade för. Alla samlade vid ett och samma tillfälle och samtliga kalibrerade och utrustade för våra svenska förhållanden.
Föret ja. Vintern 2018 har sannerligen börjat fantastiskt bra och förhoppningsvis fortsätter den i samma underbara stil. Vi stack ner en lavinsond med centimeterskala i snön ute på en myr i närheten av Gautosjö. 165 cm bottnade den på. 165 cm! Vilken vinter och vi var med. Tänk när vi sitter på ålderdomshemmet och lallar (förhoppningsvis) långt fram i framtiden. “Jojo ungdomar, 2018 skulle ni ha varit med, då var snön djup! Säkert minst 2 och 65…” Ni vet ju hur historier kan växa med tiden, så även snödjup…

Fem maskiner var kallade och samtliga antog utmaningen. Fem väloljade, hormonstinna och uppumpade muskelberg poserade välvilligt för fotografen. Stämningen var på topp men laddad och bakom de glada leendena skymtade allvarliga ögon och oroliga blickar kastades på konkurrenternas olika lösningar och detaljer.
Hög tid för line-up i årets tuffaste test: Arctic Cat M8000 153″ HardCore EVO, Lynx Boondocker DS 3900 850 E-TEC, Polaris 800 PRO RMK 155″, Ski-doo Summit X 850 E-TEC 154″ och Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″. Snart kan bataljen börja, men låt oss först kolla in respektive utmanare var för sig.

Arctic Cat M8000 153″ Hardcore EVO – Kaxig kisse med attityd!

Hårdare än Arnold Schwarzenegger, kompaktare än en stridsvagn, kraftigare än Sylvester Stallone på anabola och med en attityd som en finnig tonåring. Där placerar vi årets bergskatt. Skotern lever verkligen upp till namnet “hardcore” och vill man vara värst finns det få alternativ till detta monster från Minnesota.

HardCore EVO har gått rakt mot toppskiktet bland lössnömaskinerna i och med årets kisse, men för att tämja katten krävs det kunskap, styrka och lite list. I skogen upplevs den väldigt välbalanserad och de avsmalnade kåporna och smalare fotstegen (jämfört med förra årets modell) gör maskinen riktigt smidig. Dock kräver katten i fråga en aning mer bestämd hand vid djupa nedlägg än övriga. Men när du fått ned skotern på sidan är balansen likvärdig med en ballerina på ett snöre. En stor anledning till detta är det hårda jobb Arctic Cat lagt ned för att centralisera viktförhållandena.

Maskinen uppträder väldigt odramatiskt och ger föraren ett självförtroende större än vad som är nyttigt. Man glömmer snabbt bort sina egna begränsningar i åkningen och storhetsvansinne torde vara en vanlig åkomma bland HardCore EVO ägare. Detta visar sig flertalet gånger för oss, då maskinen ena sekunden ger en så pass hög tillit att man provar en del manövrar som givetvis slutar med ett förbannat skrik innanför hjälmen i nästa sekund. Spaden tas fram och ännu en kvart måste slösas i fastkörningens tecken.

Kattens riktiga glans kommer fram vid skråkörning, ju brantare bergssida desto lättare att lägga ned maskinen. Skråkörning är lekande lätt, vänd styret ned mot branten, gasa och ryck till i ett stadigt grepp så ligger skotern som på räls. Sedan är det bara att ta sikte med blicken mot dit du vill åka och styra med gasen. Känns som att man utan problem skulle kunna åka på skrå flera mil längs en brant fjällsida utan att bli trött.

Ur framkomlighetssynpunkt är katten kraftfullt brutal som en stridsvagn. Det är bara föraren som sätter begränsningarna. Kör man fast är det nästan alltid beroende på felaktiga beslut tagna av ett adrenalinfyllt huvud innanför hjälmen. Maskinen är dock väldigt förlåtande och vid de flesta tillfällen när man känner att det är på väg att gå galet löser maskinen detta själv. Bara man vågar hänga kvar och ha tron på att det går vill säga.

Mattan med sina 3″ kammar skyfflar snö likvärdigt en traktor med snöslunga och många gånger när man tror att man sitter fast är det bara att trycka tummen ännu hårdare mot styret och ruska maskinen från sida till sida så poppar den upp ur snön. Vill man smyga med maskinen där det upplevs väldigt snårigt och skogstrångt går detta också bra. Avståndet mellan kammarna på mattan ger EVO:n riktigt bra flyt i snön.

C-TEC2 motorn är otroligt rapp och ger en jämn effekt hela vägen genom registret. Vågar man klämma fullt vrålar den ursinnigt och det känns som att det aldrig ska sluta mata på. Den kraftfulla motorn gör det enkelt att få upp skidorna i vädret. Håll bara i dig och sikta dit du vill så löser maskinen resten. Detta är väldigt tacksamt då man av någon outgrundlig anledning ofta hamnar i situationer där vändning på rullen är enda alternativet.

“Fun factor” är HardCorens ess i rockärmen. Att sitta bakom styret på maskinen ger mersmak och ett beroendeframkallande som bara måste upplevas! Den känns som en förlängning av en själv och samspelet mellan chaufför och maskin ger svår abstinens varje gång man kliver av. Körställningen är en av de bästa på marknaden och när man står och kör glöms alla världens problem bort. Med ens känns det som att det är katt och ryttare mot världen! Glädjetjut och adrenalinboostar varvas med skräcken för fastkörningar och svettdropparna svider i ögonen.

+ Motorn! Brutal härlig kraft på direkten och hela vägen till toppen.

+ Skrååkning. Håller linjen stabilt och ger föraren ett stort självförtroende.

+ Utrustning/Värde. Premiumdämpare, större frontbåge och ledbelysning som standard.

Här finns det utrymme för förbättring:

– Maskinen känns aningen bångstyrig i skogen och du måste jobba lite hårdare än med vissa av konkurrenterna.

Lynx Boondocker DS 3900 850E-TEC – Anpassad för nordiska fjäll och skogar!

Får vi någonsin uppleva en sån här bra vinter igen? Där snön aldrig verkar sluta falla och känslan av att man skulle kunna vara bosatt i Kanada är påtaglig. Vi har heller aldrig haft så bra skotrar som i år och nu ska vi testa en av årets hetaste lössnönyheter. Det är alltså dags att sadla upp deltagaren från grannlandet i öst, Lynx Boondocker DS 3900 850 E-TEC.

Denna morgon visar termometern -13 grader och när vi kikar genom fönstret ser vi några glesa moln, men klar himmel mot horisonten. Det är med andra ord helt perfekt väder för en dag med massor av lössnökörning. Efter ett kraftigt ryck i snöret mullrar Rotax 850 E-TEC motorn igång direkt, trots att den är iskall. Vi låter den stå på tomgång för att bli riktigt varm innan vi ger oss iväg.

Som vanligt tar det lite tid att plocka ihop all utrustning och innan alla gjort “morgonbestyren” hinner motorn bli varm. Istället för att låta maskinen stå med motorn igång för länge stänger vi av den en stund. När vi väl är redo får vi testa det nya SHOT systemet. Ett knapptryck och sedan går strömmen från kondensatorerna in i statorn, som drar runt motorn utan mekaniska ljud. Men det bästa av allt är att vi inte behöver använda kraft till att dra igång maskinen under resten av dagen. Helt underbar teknik!

Vi följs åt på väg mot smultronställena runt Camp Gauto och bitvis håller vi ett rätt högt tempo efter leden. BoonDockern känns väldigt mjuk i fjädringen, precis som man vant sig vid hos dagens pudermaskiner. PPS Radien DS boggien klarar ändå på något sätt de knöliga partierna väldigt bra. Här lyser skotercrossgenerna igenom tydligt. Visst hade vi önskat oss ställbara stötdämpare som vissa konkurrenter har för att förbättra fjädringsegenskaperna ytterligare en nivå, men det funkar ändå helt OK. Här är vi eniga om att den är riktigt behaglig att köra även på transportsträckorna och att maskinen inte hittar på några konstigheter eller hyss.

När vi närmar oss puderhålen runt Gautosjö är det svårt att hålla sig på leden längre. Gashandtaget trycks in och med skidorna i luften viker vi ut i lössnön. Så länge gasen kläms in åker man med skidorna i luften, det är bara så. Pudret formligen sprutar som en dusch över både skotern och föraren. Snömängden är nästan overklig, är vi i Kanada eller i Norrbotten?

Hela maskinen upplevs relativt stadig och väldigt distinkt i sitt uppträdande. Detta utan att göra avkall på den åtråvärda smidigheten man vill uppnå i pudret. Lynxen är otroligt lätt på skidorna och därmed även väldigt lättstyrd. Vi fortsätter med snön virvlandes runt huvudet och dansar över myrarna som kalvar på grönbete. Enkelt lägger man ner maskinen i olika djupa pudersvängar på ett kontrollerat och härligt sätt. Det finns heller ingen brytpunkt man måste över för att åka på skrå. Utan här är känslan linjär och man känner verkligen att man har full kontroll i alla svängar.

Nu har vi hittat till brantare terräng och de första tankarna som slår en är hur bra klättringsegenskaperna är på nya Radien plattformen. Tidigare har vi testat att göra lite skidres på myrarna. Om den kan lyfta på skidorna? Jodå både rakt upp och lite snett bakåt, för den kortare tunneln stoppar inte maskinen när vi passerar tolvslaget. Lite ovant men samtidigt en häftig känsla som får en att fundera.
Känslan är även lite skrämmande, för vad händer när det blir riktigt brant terräng. Kommer maskinen att göra en bakåtvolt vid varje gaspådrag?
Väl framme vid branterna känns det direkt att man måste lära sig hur Lynxen beter sig. Ska man rakt upp gäller det att placera kroppsvikten långt fram. När man väl kommit underfund med det kan vi ösa på bra även där det är brant. Man lär sig att köra med kontrollerade skidlyft och när det blir alldeles för brant eller en återvändsgränd, ja då är det bara att göra det omvända. Placera all vikt långt bak på skotern samtidigt som man trycker in gasflippern mot styret. Då lyfter man skidorna utan problem samtidigt som man vrider kroppen åt det håll man tänker fortsätta. Maskinen följer med på en bakrullevändning samtidigt som smilbanden sträcks ut innanför hjälmen.

Drivlinan går inte obemärkt förbi och man blir imponerad av Rotax 850 E-TEC motorn. Gassvaret och kraften som finns i rovan är något för konkurrenterna att bita i.
När vi fortsätter genom de norrbottniska fjällskogarna är det många gånger man uppskattar rappheten i Lynxen. Man kryssar sig fram mellan träden och plötsligt ligger det en översnöad sten i den enda öppningen som finns. Nu är det inga som helst problem att göra ett lämpligt skidres över hindret och med ett litet hopp fortsätter resan i pudret. Än en gång lyser arvet från crossbanorna igenom.

Vi kommer fram till branta skogspartier längs med den fjällsida vi följer, och här sätts BoonDockerns skråegenskaper på prov. Innan man kommit underfund med vilken körställning som passar bäst på Lynxen har maskinen lite tendenser att sträva uppåt istället för längs med fjällsidan. Efter lite träning lär vi oss att placera kroppsvikten längre fram och nu händer det grejer. Maskinen känns plötsligt lätt att hålla linjer med och vi kör nu där det är riktigt brant. Här märks det att Lynx har gjort smalare fotsteg och sidokåpor som inte hänger upp sig i snön.

Stundtals går det riktigt djupt i de grymma snöförhållandena som råder, det liknar närmast ett krondike i spåret efter tretumskammarna. Trots att tunneln stundtals går djupt känns den inte av, nu är snön väldigt lös och skillnaderna mot de längre tunnlarna är inte jättestor. Hur det blir fram mot våren i lite fastare snö återstår att se, men vi tror att det är då man märker störst skillnad med kortare tunnel vid skråkörning.

+ Lättmanövrerad. Kvicksvängd men pålitligt stabil.
+ Kraften i Rotax 850 E-TEC. Stark och rapp med härlig effektkurva.
+ Lössnöegenskaperna. Radien plattformen har lyft Boondockern till en nivå Lynx aldrig befunnit sig på gällande lössnömaskiner.

Här finns det utrymme för förbättringar:

– Justerbara stötdämpare för hopp och exempelvis vårkörning på hårdare underlag bör sitta på en premiummaskin (se konkurrenterna).

Polaris 800 PRO RMK 155″ – Kungen från klippiga bergen!

Rocky Mountain King, ett namn som förpliktigar. Smått legendariskt i branschen och bland Polarisfolk kultförklarat. Många fina modeller har burit detta namn genom åren och nu, 2018, ser vi den senaste versionen försvara namnets ära och märkets stolthet. Basen för hela bygget kallas AXYS och när den plattformen såg dagens ljus, förtydligade Polaris sin ambition att bygga världens bästa lössnömaskin.

En av punkterna man tryckte extra hårt på var att man med AXYS ville skapa den mest kvicksvängda snöskotern på marknaden. Detta skulle man uppnå genom att konstruera ett extra styvt chassie som därigenom skulle reagera omedelbart på förarens kommandon. En intressant tanke, då en annan tillverkare siktade på att uppnå exakt samma sak, en extremt kvicksvängd maskin, men valde i princip rakt motsatt väg att uppnå detta. Men det är en helt annan historia.

När man står och kör Polaris 800 PRO RMK 155″ känns det som att hela skotern är utmejslad ur ett stycke granit från Klippiga bergen. Chassiet är verkligen styvt och allt känns bara… stadigt… Fotstegen, för övrigt branschens bästa standardbrädor, är extremt styva och förser tassarna med ett grymt grepp. Nästan som en barfota Burträskare på kardborreband (enligt ett lokalt talesätt i Skellefteåbygden har folk från Burträsk hår under fötterna).

Polarisen är nog den maskin i gänget som är enklast att bli kompis med. Lättsvängd och galet konsekvent i sitt uppträdande. Hittar aldrig på några hyss och man växer fort som pilot när man alltid vet att man kan lita på hur maskinen uppträder. Enkelt kastar man skotern från sida till sida och det bara flyter på som gubben Noak sa. Djupa pudersvängar är ren och skär njutning och när en myr är fullständigt uppkörd, spanar man genast girigt efter nästa, å nästa, å nästa…

Skråkörning är definitivt en av PRO RMK:s paradgrenar. Skotern skär genom snön som en varm kniv genom smör och det är egentligen bara att krypa närmare bergväggen och hänga med. Inga bekymmer att ändra riktning eller justera höjden när man kravlar sig fram längs sluttningen. Dyker det upp en björk framför en (var kommer alla dessa träd ifrån?!) är det busenkelt att korrigera kursen och passera antingen ovanför eller nedanför. Sedan tar man bara ut riktningen igen och fortsätter som om inget hade hänt.

Vi fortsätter på temat träd. För när det blir riktigt trångt och stökigt briljerar Polaris 800 PRO RMK 155″. Det lugna trygga uppträdandet gör att man alltid vet var man har den och det är en enorm fördel när man snirklar sig fram mellan saxofonbjörkar och torrfuror. Oavsett om det är brant eller inte. Sedan har den en närmast fenomenal förmåga att kliva upp ur snön. Spelar ingen roll hur sakta det än går, eller om det till och med rent av står still, fullgas och lite gungande, så kliver RMK:n upp och iväg.

Att klättra med Polaris 800 PRO RMK 155″ är en riktig höjdare, ursäkta en halvtaskig ordvits, men vi kunde inte låta bli. Det är ett ruggigt klös i 3″ mattan även i den lösaste sockersnön. Det öser som när en överladdad hanhund gräver sig under staketet för att komma till grannens tik som är i löpen. Däremot undrar vi lite över variatorsetupen. Den upplevs växla ut väldigt snabbt.

PRO RMK:n formligen exploderar direkt från start, men sedan känns det som att kraften tunnas ut rätt så snabbt. Vi vill inte riktigt tro att det beror på att motorn inte har mer att ge, men jämfört med övriga maskiner i testet känns den tunn på toppen. Så antingen har övriga hunnit ikapp och förbi rent effektmässigt, eller så kan man hitta några hästkrafter ytterligare i variatorerna. Men detta kräver mer utredning för att gå till botten med och i detta test jämför vi standardskotrar.

Gripperskidorna har många år på nacken nu, men de kan fortfarande anses som väldigt bra skidor. Bettar precis som förväntat i de flesta underlag och bär upp maskinens framända precis som de flesta svenskar föredrar det, lagom. Håller skotern uppe, men protesterar aldrig om man plötsligt vill bryta ner maskinen i snön.

Vi har tidigare berört det, men vi kan nog egentligen inte skriva tillräckligt om balansen i Polarisen. AXYS chassiet har tagit PRO RMK väldigt nära fulländning. Ibland känns det som att den själv vet vad som är bäst och helt enkelt kör själv. Man behöver liksom bara åka med. Och nu menar vi inte då man kommit till den punkten på dagen då man är så slutkörd själv, att man faktiskt bara hänger med och åker dit skotern far. Nä, vi menar i positiv bemärkelse, att föraren liksom blir ett med maskinen och ekipaget bara hamnar rätt. Allt blir så enkelt med Polaris 800 PRO RMK 155″

Inga större nackdelar alltså? Nej, faktiskt inte! Möjligen då att konceptet nu börjar ha några år på nacken och att vissa konkurrenter kommit med nya maskiner som på allvar utmanar Polarisen, men ibland räcker erfarenhet långt… På vissa punkter är den faktiskt upphunnen av konkurrenter och det gäller att vara på tårna för att inte bli omkörd. Det är en sak att ta sig till toppen och regera en skoterklass, men en helt annan att hålla sig kvar där uppe. Det är ledaren alla gör allt för att slå.

+ Smått legendarisk balans. Tryggaste maskinen i gänget.
+ Skråkörningens konung. Hur enkel som helst att lägga på skrå och hålla kvar kontrollen.
+ Marknadens bästa fotsteg.

Här finns det utrymme för förbättringar:

– Förvaringsfacket bakom rutan kan de lika gärna plocka bort. Ryms inte mycket mer än en tablettask där.

Ski-doo Summit X 850 E-TEC 154″ – Ville Vessla i skoterkostym!

Vesslan i gänget är bortom allt tvivel Summiten. Första tanken efter att växlat över från valfri lössnökonkurrent är hur fantastiskt enkelt den byter riktning utan någon större ansträngning. Uppe i fjällen kan man lätt få kortslutning i hjärnkontoret av all fjällbjörk som växer kors och tvärs, huller om buller, i det närmaste överallt och bortom all kontroll. Där kommer Summitens förmåga att vända på en femöring och lyda förarens minsta vink verkligen fram.

Ett oförutsett hinder dyker plötsligt upp (läs björkj–el). Släpper gasen, trycker till ordentligt med ena foten i fotsteget och klämmer högertummen stumt mot styret. Hipps vipps, så bär det av åt ett annat håll, allt inom bråkdelen av en sekund. Men man måste vara redo, för är man inte beredd så vill den gärna ligga kvar i riktningsbytet och fortsätta i tangentens riktning. Är man däremot på hugget och balanserar mot så går allt lekande lätt. Med balanspunkt på näst intill 50% på vardera sidan uppträder den lika lätt i högerskrå som vänsterskrå.

Att den niger så lätt får vi nog tacka T-motion för. En teknisk detalj för lössnökörning som diskuterats hett bland det klättrande skoterfolket och gett upphov till allehanda navelskåderier och teorier. Den i sidled ledade boggien gör maskinen lätt att lägga omkull, men vid skråkörning ställer den till det en aning. Summiten är grym, men definitivt inte lättast att hålla på skrå utan kräver mycket balans och kontroll av föraren.

Är det första gången man kör en Summit så vill vi på Sledtrax rekommendera att ge den åtminstone en heldag för att maskinen ska få en ärlig chans. Gillar man inte det man kör direkt, så kan man komma att älska den med lite tid bakom styret. Hoppar man från någon av konkurrenterna så är det här maskinen som minst liknar någon av de andra och den kräver en viss tillvänjning. Men sedan man väl kommit underfund med dess egenskaper är den vansinnigt underhållande.

Efter ett parti med alldeles för tätt mellan alla attackbjörkar som lever och frodas i fjällen längtar vi desperat efter lite glesare skog. Med guidning av en vilde som spenderat många av livets dagar i trakterna kring Gautosjö, hittar vi till några guldkorn med betydligt öppnare terräng. Träden står glesare och resligare samtidigt som sluttningarna blivit brantare.

Här sätts framkomligheten verkligen på prov. Snön som bitvis når 160 cm och mer i drevsidor, kan lätt fånga den som inte vill kliva upp ur snön. Men Summiten är en av stjärnorna på just den biten. Vi stannar till för att fylla på energidepåerna. När vi ska iväg igen inser vi att vi parkerat i ett lätt motlut och förstår vårt misstag när vi börjar gasa. Snön är inte bara djup, den är riktigt kompakt och seg på något vis. Någon blir kvar (spade fram), men inte Summiten. Första tanken är att, “här blir det problem”, men Ski-doon poppar upp ur snön som utskjuten ur en kanon.

Färden fortsätter uppför, tar märke mot ett öppet parti med någon enstaka tall.
Lutningen blir allt brantare. Snirklar runt en fallen björk, får syn på en tillräckligt bred öppning och börjar bygga fart för att göra ett seriöst försök att besegra backen.

Farten ökar stadigt, alla hästar jobbar villigt allt de orkar. Men snart kommer vi tyvärr till den punkt där det blir för brant för att fortsätta och det markerar Summiten tydligt. Skidorna vill mer än gärna vara långt ovanför snön. Det är till Summitens nackdel att den kastar skidorna alldeles för lätt mot skyn. Det blir svårt att klättra rakt upp när det blir riktigt brant. Att spänna bakfjädringen hårdare hjälper till viss del, men inte hela vägen.

Det finns faktiskt vissa fördelar med att den är så pass lätt på skidorna. När vi väl når punkten att vi inte kommer högre så är den otroligt enkel att kasta om och vända på rullen med och därigenom undvika fastkörning. På väg upp för en ås stöter vi på patrull. Farten är alldeles för hög när plötsligt en stock uppenbarar sig. Lyckligtvis lyfts skidorna över stammen tack vare en snabb manöver med gasen och en skoter som reagerar direkt och lyfter skidorna rejält.

Dämparna på Summiten är ett mellanting, utan att sticka ut åt något håll.
Aningen mjuka för de tyngre i gänget, men levererar tillfredställande för lättviktarna. Ute i det lösa vita guldet sväljer de det mesta. Men, och vi säger men, blir det körning i hårdare snö eller om man föredrar lite längre hopp så är nog en uppsättning kralligare dämpare att föredra.

Summitens (och Lynxens) E-TEC motor på hela 850 kubik är utan några tvivel den vassaste tvåtaktaren just nu. Gassvaret är direkt och många gånger när hinder uppstår, kan man tack vare motorns brutala effekt och reaktionsförmåga brassa sig genom en knivig situation. De ca 160 hästarna jobbar kraftfullt och mycket pulver är aldrig fel.

+ 850 motorn är verkligen ett kraftpaket. Blixtsnabb reaktion och hög toppeffekt garanterar häftiga upplevelser.
+ Kvick. Summiten svarar direkt på minsta reaktion från föraren enkelt och distinkt. Helt klart en fördel när terrängen tätnar.
+ Maskinens förmåga att poppa upp ur snön imponerar i kniviga situationer. Man kan lätt tro att man blir kvar, men den förvånar hela tiden med att kliva upp enkelt ur snön.

Här finns det utrymme för fröbättringar:

– Summiten har alldeles för lätt för att kasta skidorna i luften vid klättring. Tvingar allt för ofta föraren att avbryta klättringen för att inte slå över baklänges.

Yamaha Sidewinder M-TX LE 153 – Flåbuse uppklädd till gentleman!

Denna välväxta japan med amerikanskt påbrå anser vi vara gentlemannen i gänget. Ett välpolerat och stilfullt yttre med sofistikerad kraft under skalet. Rent tekniskt en toppmodern snöskoter och är det fyrtakt du vill ha, saknar den i det närmaste konkurrenter. Jo vi vet, den har en släkting som går i grönt, men eftersom vi valt att endast ha med en maskin från respektive tillverkare i detta test, så blir det Yamaha som får bära fyrtaktarnas fana.

Och det gör den med den äran. För första gången sedan vi på Sledtrax började testa snöskotrar finns det nu en fyrtaktare som på allvar och direkt ur kartongen, kan mäta sig med tvåtaktarna effektmässigt. Bara motorn i sig skulle vi enkelt kunna fylla några spaltkilometer med. Kraften är så häftigt underbart brutal att nackhåren reser sig bara vid blotta tanken. Och ljudet sedan! Underbara dova basgångar som övergår från ett gutturalt growlande till ett närmast blodisande rytande när gasspaden trycks mot styret. Tror att många thrashmetalband skulle vara intresserade av en Yamaha Genesis 180 som sångare.

Ute på myrarna är Sidewindern svårstoppad. Här trivs den som allra bäst och det vette tusan om någon av de övriga kan mäta sig med den känsla som Yamahan förmedlar. Den urstarka motorn gör det helt enkelt skithäftigt att lägga djupa pudersvängar. För hur brutal och effektstinn den än må vara, så är den förvånande lättkörd. Vi säger förvånande bara för att vi inte kan hitta något bättre ord… Kanske har det med förutfattade meningar att göra? Att man förväntar sig att den ska kännas tung och bångstyrig, med en effekt som bara vill slita skotern ur händerna på dig.

OK, den är inte lättast i sällskapet, men helheten blir ändå en välbalanserad historia. Man svänger bara djupare och djupare, snävare och snävare. Det går fortare och fortare och innan man vet ordet av ligger man i snön och bara gapskrattar samtidigt som tallkronorna i utkanten av synfältet snurrar runt myren. Det tar en stund innan man inser att tallarna nog förmodligen står på samma ställe som de stått i hundra år och att det är ens egen inre kompass som fått tuppjuck av allt snurrande.

Men när världen sedan slutat spinna runt och man ska räta upp maskinen upptäcker man en av Sidewinderns nackdelar. Om den ligger på sidan allt för mycket och länge, går den inte att starta. En säkerhetsdetalj för att motorn inte ska riskera att köras utan smörjning, vilket kan bli resultatet om oljesumpen plötsligt förvandlats till högsta punkten. Nu får man helt enkelt ingen hjälp av maskinen att ta sig ur situationen, utan man får vackert göra hela jobbet själv. Något som kan bli en svettig historia om snön är lös och chauffören trött.

Alla som någon gång befunnit sig i en liknande situation med en tvåtaktare, vet förmodligen hur man tar hjälp av maskinen genom att gasa och låta mattan gräva undan snön så att man slutligen står på någorlunda rätt köl igen. Detta funkar ju inte med en maskin som inte startar, så det gäller att inte slarva med sommarträningen… Men det gör väl ingen av er där ute, så vi lämnar detta.

Vi drar vidare från myren och tar korn på fjällsluttningarna en bit bort. Öppen fjällskog är en våt dröm för en skoteråkare med en Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″ mellan benen. Så länge man lyckas bibehålla drivet är man galet svårstoppad. Återigen slås man över vilken härlig balans det är i ekipaget. Med hyfsad enkelhet ändrar man kurs genom att flytta balansen och kraften i motorn tillsammans med drivet i mattan ger dig alla möjligheter att fortsätta visa vem som bestämmer.

Men den kräver sin chaufför och blir det allt för trångt och bökigt gäller det att man är bestämd. Slappnar man av allt för mycket (eller inte orkar) tar Sidewindern snabbt överhanden och stannar man då inte mot någon björk eller gräver ner sig, är man snart på väg nerför igen.

Just färden ner genom skogen är ett kapitel för sig. Tyvärr har vi inte haft möjlighet till något halvvetenskapligt försök med vågar, men vi upplever att Sidewindern är ganska mycket tyngre på höger skida än på vänster. Detta märks extremt tydligt när man åker utför. Skotern vill nämligen mer eller mindre hela tiden vika av till höger. Man får vara på sin vakt och det krävs en betydligt större ansträngning att svänga till vänster. Det måste bara skilja ganska många kilon i skidtryck mellan sidorna.

Men ner kommer man ju allt som oftast, om inga vandringsbjörkar eller annat sattyg kommer i vägen och då är det bara att ta nya friska tag. Upp igen! Andra vändan har man förhoppningsvis lärt sig något om vägvalet och kan ta sig en bit till uppför berget. En sak kan vi i alla fall konstatera, Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″ är en hiskelig klättrare uppför glest bevuxna fjällsidor. Kraften tar aldrig slut och det bara matar på. Vore bara mattan försedd med ännu större paddlar än 3″ monstren som redan finns där, skulle den nog kunna klättra vidare, upp i tomma luften efter att själva fjället nått sin topp!

Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″ är en maskin som väcker habegär. Kraften och ljudet som Genesis motorn levererar är kraftigt beroendeframkallande. Så pass att man kan vakna mitt i natten och höra ljudet eka mellan fjällsidorna när man med full gas klipper ett krön på rullen. En hårig och våldsam best, paketerad i ett sofistikerat och stilfullt fodral.

+ Extremt härlig motor med brett register.
+ Hårresande driv över krön och uppför fjällsidor.
+ Härlig balans och konsekvent uppträdande vid djupa pudersvängar.

Här finns det utrymme för förbättringar:

– Variatorsetupen håller inte vad maskinen i övrigt lovar och remkontot kan bli onödigt stort.

Dags för sammanfattning

Där har ni dem. Fortfarande lika glada och starka, men det är nu det börjar. Hur står de sig egentligen mot varandra? Men vad gör då en bra lössnömaskin? Ja, som med alla konstformer är det i betraktarens ögon det avgörs. Så vi börjar väl med att bryta ner maskinerna mot varandra på några kritiska punkter. Alla har de ju något som de överglänser övriga med, likväl som de har egenskaper som inte riktigt räcker till i konkurrensen.

Yamahan till exempel har den klart häftigaste motorn i gänget. Det ljudet och den kraften kan helt enkelt ingen av de andra mäta sig med. Men det blir ju en helt annan karaktär på kraften i en fyrtaktare och tekniken man får använda vid körning skiljer sig åt en del mellan motortyperna. En tvåtaktare liksom exploderar direkt från början, medan fyrtaktaren mer levererar en urkraft som bara suger tag i dig och slungar dig framåt.

Polarisen regerar skråkörningen och på det sätt den tar sig fram längs bergssidorna är inget annat än imponerande. Arcticen har krupit närmare med sina avsmalnade fotsteg och sidokåpor. Inte långt efter men ändå inte riktigt på Polaris nivå. Summiten är inte alls dålig på skrå, men tenderar att skicka upp skidorna och kasta efter baken vid gaspådrag, vilket kan leda till besvärliga situationer. Det är betydligt lättare att hålla en ren linje med Lynxen än Summiten. Däremot når den inte riktigt upp till Polaris eller Arcitc Cats nivå när det gäller ren skråkörning. Yamahan lever helt klart på sin brutala kraft, men man märker av en ganska hög tyngdpunkt som tillsammans med en rejäl gyroeffekt från den väldiga motorn gör att man får kämpa lite hårdare för att ligga kvar på en ren linje längs fjället.

Ute på myrarna övertygar alla fem, men två av maskinerna sticker ut. Sidewindern med sin brutala kraft och sköna balans och tvärs över nöjesdiagrammet hittar vi Boondockern som slog alla i testteamet med häpnad med sina fina egenskaper. Extremt lättsvängd, men samtidigt konsekvent och pålitlig. Dessutom galet rolig att åka på rullen med. Här är det dock läge för en liten varningsflagg! Det är nästan overkligt lätt att rent av slå över baklänges med Lynxen. Den har ju ingen bakre tunneldel som kan hålla emot. Här gäller det att vara på sin vakt, annars är det lätt hänt att man ligger där på rygg efter en halv backflip på marknivå.

Inne i skogen, bland fjällbjörk och tallar tar Summiten kommandot. Kvicksvängd som få, men det gäller att du vet vad och hur man ska göra. För den kräver ganska mycket av sin förare för att komma till sin rätt. Känslan blir lite som att köra motorcykel. Det gäller verkligen att köra. Vara aktiv och hålla balansen på maskinen, annars drar den lätt iväg åt ett helt annat håll än vad man först tänkt sig. Här har Lynxen tagit enorma kliv jämfört med tidigare generationer och är inte särskilt långt efter sin kanadensiska kusin.

När det handlar om klättring blir det åter väldigt jämnt mellan deltagarna. Men är det öppet mellan träden med tydliga linjer uppför fjället så kommer ingen i närheten av Sidewindern. Hur mycket kraft som helst och så länge man lyckas behålla drivet finns det inte mycket som kan stoppa en. Arcticen och Polarisen är i det närmaste jämbördiga, med ett litet övertag för M8000 som känns kraftigare högre upp i registret. Både Ski-doon och Lynxen tenderar att lyfta skidorna alldeles för lätt och därmed tvinga föraren att släppa gasen. Då är man genast slagen och får ladda på nytt.

Hyfsat jämnt som ni ser! Inte helt lätt att utse en vinnare här. Som sagt, alla har egenskaper som skulle kunna tippa över pendeln till deras favör, men vi måste ta oss samman och utse en vinnare. Så, vem blir det då? Vem är 2018 års bästa lössnömaskin och därmed vinnare i Sledtrax stora lössnötest?

Även om maskinerna är extremt jämbördiga och likvärdiga men ändå så olika så var teamet helt eniga om vilken maskin som var vinnaren. Alla hade faktiskt denna som favorit efter de härliga dagar vi tillbringat i trakterna runt Camp Gauto med att hårdtesta dessa fantastiska maskiner. Och vinnaren är:

Sverige, vi har ett resultat

Lynx Boondocker DS 3900 850 E-TEC! Det är den maskin som känns mest komplett i sällskapet. Lika kvicksvängd som Ski-doo Summit X 850 E-TEC men lika stabil och trygg som Polaris 800 PRO RMK 155. Den placerar sig i topp i moment efter moment. Behärskar allt vi utsatt den för och det faktum att samtliga testpiloter hade denna som favorit talar sitt tydliga språk. För även om vi alla älskar friåkning, så kommer vi från hyfsat olika bakgrunder och har därmed olika parametrar i bagaget för vad som gör en bra lössnöskoter.

Övriga i gänget är dock inte långt efter, men även om alla vinner något av momenten, så kan de i stället halka efter en bit i nästa. Det gör inte Lynxen! Den antingen vinner övertygande, eller vinner nästan. Aldrig långt ifrån seger. Kort sagt en riktig kalasskoter och vi kan inte annat än imponeras över vilken resa Lynx har gjort. Förra gången Sledtrax körde ett stort lössnötest var 2013 och då placerade sig Boondockern klart sist. Sedan dess har man jobbat väldigt målmedvetet i Rovaniemi och det går knappt att jämföra årets modell med den från 2013.

Förvisso har alla maskinerna i testet utvecklats massor sedan dess och alla är att betrakta som väldigt bra lössnömaskiner. Ingen faller ur ramen utan samtliga är faktiskt potentiella vinnare i detta test. Det gör bara Boondockerns bedrift att slå samtliga på fingrarna ännu större. Vi gratulerar Lynx till en fantastisk resa och grattis Lynx Boondocker DS 3900 850E-TEC till segern!