Polaris XLT Trippel, Raketen väcks till liv!

Året är 1994, sommaren har varit bättre än på många år och Sverige har lyckats gräva ”Guld i USA” eller snarare Brons under fotbolls VM. Detta är säkerligen ett av svenskarnas starkaste minnen under samma år. Men jag tänker på ett helt annat minne, ett minne som väger starkare, ett minne som låter fränare, ett minne som gör en nästintill nostalgisk. Minnet om den blå/lila besten som min far hämtade ut under hösten -94. Jag talar naturligtvis om en av 1900-talets absolut häftigaste klenod, en Polaris XLT 600 trippel. I över 20 år har raketen varit i familjens ägo, längre än någon annan produkt jag kan komma på. Det säger kanske lite om den kärlek vi haft för denna snöskoter. Jag tog mig tid att ställa iordning maskinen och leva mig tillbaka till tiden då denna maskin var det häftigaste man kunde köra på matta och skidor. Så häng med för nu åker vi!

Insidan i den gamla ladan på familjegården i Härjedalen har inte sett ljus på ett antal år. Nyckeln vrids om, hänglåset klickar till och när portarna öppnas råder en nästintill spöklik stämning. På ena väggen hänger ett antal gamla gårdsredskap och mitt emot är gammal ved uppstaplad till nock. I mitten i ladan, framför ögonen glimtar något. Minnena fullständigt exploderar vid första ögonkastet, kärleksruset infinner sig, där står den gamla trippeln, vilka tider vi haft tillsammans.

Lägger handen på maskinen och känslan av att det är vi mot världen kan inte bli starkare. Med lite omvård och kärlek ska vi få racern att uppleva ännu ett antal dagar ute i det vita guldet. Efter några timmars putsning och omtanke i form av nytt bränslefilter, styrstål, olja i kedjehuset och tändstift är det dags att låta maskinen se dagsljuset igen.

Nyckeln vrids om, dödmansgreppet kopplas, choken flippas upp och ett första halvhjärtat ryck i snöret gör att maskinen tänder till. Ett till helhjärtat ryck och en av -90 talets härligaste sånger går på tomgång. För er som inte hört en trippel så är detta ett av de finaste örongodis en motor kan ge, det är ljuv musik. 

Den 597 kubiks tre cylindriga motorn fullständigt spottar ut kärlekssång. Efter någon minuts varmgång tas hjälmen på och handskarna likaså – nu är det nära.

Puttar iväg med störta smilet under hjälmen. Fastän körställningen är fullständigt annorlunda mot maskinerna nuförtiden känns de förvånansvärt bekant att sitta lågt och långt bak. Närmar mig en kurva, trycker ut kroppen max i motlut och klämmer fullt.

Skönsången från dem ca 90 hästarna fullständigt ekar ut i skogen! WOW vilken känsla. Ställen man får till i kurvorna med XLT:n är nog bland de fränaste med maskinen, inget som går att göra med dagens maskiner.

Man märker snabbt hur jobbigt det är att köra en skoter på detta sätt jämfört med hur man kör idag. Ergonomin och viktfördelningen är som natt och dag. Efter knappt en timmes ledkörning känner sig undertecknad som en stel gubbe.

Charmen med maskiner under dessa tider är även farten, man blir lätt lurad att det går väldigt fort när man har lyssnar till ljudet och sitter så nära backen. Dock är det nästan aldrig fallet, det går sällan fort i annat än på raksträckorna. Men vad spelar det för roll när känslan är som en formel1 bil.

Kan sammanfattningsvis efter någon timmes lek med raketen säga att det knappast lär bli den sista tid vi spenderar tillsammans. Var länge sedan jag hade så kul på leden som jag hade med denna best.

Längtar redan till vårvintern då jag och trippeln ska rocka vidare i -90 talets tecken. Sedan mitt möte med maskinen har nostalgi fått en ny innebörd för mig, numera kallat Polaris XLT 600 Trippel.