KING OF THE HILL 2018 KUNGEN KORAS!

2018. Massor med nyheter från några tillverkare medan andra kör vidare med samma koncept och endast mindre uppdateringar. Något som alla dock har gemensamt är den kompromisslöst extrema utvecklingen för att bli King of the Hill. Under våra dagar i West Yellowstone var snöförhållandena för årstiden de bästa på minst tio år, så alla fick verkligen visa vad de gick för. En sak är säker, konkurrensen om tronen är stenhård. Nu kör vi!

Maskinerna i fråga som redan fått sig en lätt introduktion är Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″, Polaris 800 PRO-RMK 155″, Ski-doo Summit X 850 E-TEC 154″, Arctic Cat Mountain Cat 800 LE och sist men inte minst Lynx Boondocker DS 3900 850 E-TEC.
Första sträckan med maskinerna är några mil ledkörning och lyckligtvis är lederna extremt bra för ingen av mountainmaskinerna är någon direkt fröjd att ligga och tankpressa med efter led. Men till sist kommer vi upp mot närmare 3000 meter över havet och här har vårsolens strålar inte orkat värma upp snön. Så det bjuds på metervis med lössnö.
Sidewindern blir den första att burka runt. Med trottlarna öppnade till max surfas det myr som aldrig förr. Yamahan, som är utrustad med andningshjälp, har verkligen en fördel här uppe i den höga tunna luften. När de andra känns aningen tamare än vanligt är skillnaden noll på denna maskin. Det är absolut inga konstigheter att lägga på skrå, välbalanserad och en enorm uppryckning jämfört med Vipern.

Men lyckas man lägga den på sidan, om till man till exempel gasat för lite eller av någon annan anledning hamnat i framstupa sidoläge, så är det aningen trubbel att få den att kliva upp på snön igen. Nu får alla 180+ hästar hjälpa till för att få allt på rätt köl, många gånger gasar man sig obehindrat igenom momentet men den får jobba hårt i vissa stunder för att inte bli kvar. Samma sak lider Mountain Cat av, men grejen är att den inte har samma knuff upp ur pudret som sin avlägsne släkting Sidewinder, utan katten får jobba ännu hårdare för att poppa upp.

När vi utsätter de övriga för samma behandling, alltså RMK:n, Summiten och Boondockern, så har de betydligt lättare att ta sig upp ur snön, motorerna på dessa behöver inte ryta ut på samma vis för att maskinerna ska räta upp sig. Här ser man också en tydlig skillnad mellan fyrtakt och tvåtakt. Tvåtaktarna exploderar och levererar kraften utan tvekan, medan fyrtaktaren tillhandahåller ett mer utdraget vrål.
Det kanske låter som att skillnaden är milsvid i detta moment, men det är inte riktigt hela sanningen. Det är i alla fall en detalj som tål att påpekas. Helt klart upplevs tvåtaktarna som piggare, speciellt direkt från noll. Å andra sidan känns fyrtaktaren starkare genom hela registret, sedan den väl fått upp snurren.

Vi körde detta test i massvis med lössnö, så minsta lilla försprång upp ur snön ger det där övertaget som i slutänden gör hela skillnaden när det handlar om att ta sig fram genom pudret.

En maskin sticker ut en aning om vi snackar hur de kliver upp ur snön och det är Polarisen.
Både Boondockern och Summiten kliver enkelt upp ur snön, men tenderar att hålla kvar, eller till och med överdriva skidlyftet och på så sätt tappa lite mark gentemot RMK:n som inte hissar lyftkrokarna riktigt lika elakt, utan får större anläggning med mattan och på så vis kan dra vidare och därmed det längsta strået.
Till sist känner vi oss ganska nöjda med vårt puderpumpande på de planaste plättar vi tyckte oss kunna hitta uppe på 3000 meters höjd. Ytorna där är gigantiska men i närområdet kan man tro att någon har “asfalterat” området för nästan överallt har en skoter nuddat snön.
Lutningen är rejäl och snön djup och lös, ett paradis för den skotertokige, fast 3500 meters höjd gör sig påmind rätt så rejält. Hade man dålig kondis innan så gör höjden saken tio gånger värre. Efter några fastkörningar hade inte syrgas suttit helt fel för en otränad låghöjdssvenne. Känslan av att andas genom ett sugrör smyger sig på.

Efter en välbehövlig paus med både vätske- och energipåfyllning tar vi korn på några förföriska branter. När det är tätt mellan träden är det Summiten som kliver fram, den följer med ner i svängarna utan att man behöver jobba nämnvärt med kroppen, lite som att man bara tänker tanken och vips lyder maskinen.
Arctic cat har ryckt upp sig hästlängder mot för tidigare år när det handlar om skråkörning. Den har inte på något vis varit dålig, men nu hakar aldrig buken i på samma sätt, vilket lett till att rumpan haft tendens att glida ner vid knepiga situationer. Dessa egenskaper är mer eller mindre raderade hos det nya Ascenderchassit. Samma gäller Summiten som även den blivit betydligt bättre vid skråkörning jämfört med XM-modellerna.

Boondockern är även den riktigt smidig vid brant skråkörning, stabil och trygg utan överraskningar. Yamahan har i jämförelse med övriga ett lite rejälare midjemått. Den stora och urstarka motorn som döljer sig under plasterna är helt enkelt lite bredare än genomsnittet i klassen. Detta påverkar givetvis egenskaperna vid skråkörning en aning och japanen upplevs inte riktigt lika smidiga som de övriga.

RMK:n har tidigare år varit maskinen som tagit hem denna gren relativt enkelt, i år är det inte riktigt lika glasklart. Konkurrensen har hårdnat markant och de båda kattdjuren har verkligen visat framfötterna. Både Arctic Cat och Lynx har tagit enorma kliv när det gäller skråkörning. Summiten hamnar en aning i kölvattnet i längden 154″, för 165″ är betydligt snällare vid skrå än “lillebror” 154″.

Här är alltså inte vinnaren lika självklar, men till sist nyper ändå RMK:n numero uno. Tjatigt, vi vet, men den är mest förutsägbar och mest riktningsstabil av dem alla.
Inga dramatiska skillnader utan här har förarens skicklighet större betydelse än valet av maskin. Så mycket kan vi konstatera, att en mountainsläde av idag ställer hyfsat stora krav på sin förare för att komma till sin rätt. Maskinerna har helt enkelt blivit så kapabla att det krävs en hel del av föraren för att nyttja dem till fullo.

Slutligen är det ren och skär klättring som står på schemat.

Vi trotsar ett område med kilometervis med öppen terräng och rejäl lutning.
Nu kliver Sidewindern fram och visar var skåpet ska stå.
Yamahan formligen flyger fram och utan konstigheter dansar den balett och snurrar upp övriga som får sig en rejäl lektion i hur man tar sig uppför ett berg.
Men när vi kommer in bland träden, där möjlighet att ta rikligt med fart med sig från start inte finns, tappar dock Yamahan lite av försprånget. Inne i skogen hinner övriga ikapp, men så fort det öppnar upp, om än bara så en aning, så dominerar Sidewindern åter allt motstånd. “There´s no replacement for displacement”, säger jänkarna, fritt översatt något i stil med att inget slår cylindervolym/effekt. Så sant, så sant…
Men hur utser man då en vinnare bland dessa fantastiskt potenta lössnömaskiner? Ingen är bäst på allt, men alla är bäst på något. Vi måste helt enkelt försöka hitta den maskin som bäst står upp till och helst överträffar förväntningarna.

Skulle det enbart handla om att utse den mest extrema lössnömaskinen kunde faktiskt samtliga vinna. Var och en av dem är nämligen extremast och bäst på minst ett område. En är bästa skråkörningsmaskinen (Polaris 800 PRO-RMK 155″), en är bästa klättraren i skogen (Ski-Doo Summit X 850 E-TEC 154″), en är bästa klättraren uppför öppna fjällsidor (Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″), en är härligaste myrsurfaren (Arctic Cat M 8000 153″ Mountain Cat ES) och en är häftigast att hoppa och droppa med (Lynx Boondocker DS 3900 850 E-TEC). Arctic Catens dämparuppsättning gör även den till en riktigt duktig flygapparat!
Så för att plocka fram en vinnare måste vi helt enkelt kika en aning utanför lådan. Vi adderar samtliga egenskaper ovan, skakar om burken och kollar vad vi har för resultat på nedersta raden. Med allt sammantaget och noggrant vägt mot varandra, hittar vi en maskin som sticker ut.

POLARIS 800 PRO-RMK 155″ – KING OF THE HILL 2018!

Polaris 800 PRO-RMK vinner som den mest allsidiga maskinen. Den sticker inte ut milsvis direkt i något moment, men den finns alltid med i toppen. Dessutom känns den så lugn, trygg och stabil. Den maskin i gänget som är enklast att komma underfund med och förmodligen den som är lättast för flest förare att bli kompis med. En trevlig skapelse helt enkelt. Både väldigt extrem, men samtidigt inte.

Så blev sanningen efter våra testkörningar i klippiga bergen i våras. Snart är vår härliga svenska vinter över oss och då hoppas vi kunna upprepa detta test här hemma i den svenska sträva snön, bland de svenska hårda och tätt växande träden. Hur resultatet blir då? Ja, den som lever får se!