LÅNGTEST – JUNGFRUTUREN PÅ POLARIS 800 SKS 146

Den berömda jungfruturen. Att köra de första milen med en ny skoter är något alldeles extra, det både låter och luktar nytt. Förväntningarna är i topp, flinet går från öra till öra. Snart får man busa runt i det vita! Men först ska den ju köras in. Min absoluta övertygelse är att alla mekaniska delar mår bra av att ”köras in”. Oavsett det gäller motor, drivlina, boggi och dämpare.

Vad blir sämre om man inte gör det kanske du funderar, tja det bråkas det nog rätt bra om därute. Jag tror, utan att ha belägg för det eftersom jag skriver tror, att allt som är rörligt ska nötas in försiktigt, det skapas en skyddsbarriär i form av oxid, eller slätare yta, eller att strukturen i metallen helt enkelt får ”sätta sig”. Nåväl, det är spekulationer om än baserad på lite praktisk erfarenhet. Jag tror inte att maskinen brakar ihop bara för att du inte ”kör in den”. Tillverkarna skyddar motorn mot de värsta dårarna så visst kommer maskinen att hålla.

Kanske försökte Polaris skydda sig mot just SKS-förarna extra mycket för dom skickar på grymt mycket olja när den är rå. Till och med så mycket att vissa SKS-ägare tydligen haft problem med igenslagna stift. För att försäkra sig att jag inte stod utan extrastift så skickade Örjan på Haraldsbåtar med en extra laddning som service ifall det skulle krångla. ”Rör inte gasen förrän den är helt varm” ekade förmaningarna. Jag lydde och hade heller inga problem, allt fungerade perfekt.

Nåväl inkörning var det, strunta i det eller göra det. Båda delarna funkar nog som sagt men sen var det ju det där med ”hur länge då”? Min övertygelse är att en väl inkörd maskin håller längre och finns det en uns av verklighet i det påståendet så är det väl värt att lägga dom där timmarna på att inte köra skiten ur maskinen på en gång. Själv fick jag möjlighet att åka på hemmaplan för första gången på över 10 år. 60-80 cm snö borgade för det. Häftigt, lugn ledåkning var temat eftersom det var inkörning som stod på testblockets översta rad.

Passade även på att montera hasplast under buken, rätt billig försäkring när man är på sidan av och åker, limegul… Ibland funderar jag på om vi skoteråkare har ett i övrigt grått liv så vi försöker kompensera det med all sköns färgexplosioner på skotrarna våra. Hur som tycker jag att SKS:n är ursnygg och en plastbit till som lyser limegul gör ingen skada. Något som inte är limegult är strålkastarna som har ledlampor original, grymt ljust lyse. Toppklass!

Ny maskin betyder ny körställning, nya egenskaper och egenheter. Mattan upplevdes som rena kuggstången på lederna, den ville gärna gå rakt fram på leden. Normalt sett åker jag väldigt lite ledåkning numera så det spelade just då ingen större roll. Men visst gick färden lite osäkert bitvis, framförallt ju högre tempot skruvades upp.

Var inte riktigt hemma på SKS:n vid jungfrufärden, något som förvånade stort då jag alltid trivts på Axys-chassiet. Nåja, vis av erfarenhet så vet jag att det ofta bara handlar om justeringstid. Styret ska sitta rätt, dämpare och fjädrar ska ställas in och sist men inte minst, körstilen ska anpassas.

Lyckades f.ö. klanta till mig då en passage med sprängsten skulle passeras, lyckades få ena skidan emellan blocken så den vek sig och hela skotern var för en stund orörlig… Skidan vek sig rätt rejält men med lite värme och våld återgick den till sin rätta form igen. Spontanintrycken efter dryga 7 mil inledande ledåkning är att den känns pigg, klippstabil (nästan för klippstabil) och att mattan greppade nåt fruktansvärt vid dagens före, undrar hur den är pudret. Nu är allt inkört, förspelet är avslutat! Nästa äventyr blir i pudret med full mutter! Gissa om jag ser fram mot det. Vi hörs!