MÅNADENS PROFIL – JIMMY VÄISÄNEN

En man född och uppvuxen i södern, som fullkomligt snöade in på snöskotrar när han kom till Norrland. Han driver ett Instagramkonto på nästan 8000 följare och här involverar han alla i sitt stora motorintresse och då framförallt snöskoter relaterat.
Mannen som Sledtrax har mött och tagit en pratstund med är ingen mindre än Jimmy Väisänen.

Kort om Jimmy:

Han är född och uppvuxen i Göteborg. Ungdomsåren bestod av storstadsliv och gröna gräsmattor året om. Vid 14 års ålder flyttade Jimmy upp till sin moster i Vilhelmina. Med en stökig skolgång och dalande betyg fann Jimmy lugnet uppe i norr. Här kom han till ro för att kunna lämna skolan med godkända betyg.

Idag huserar Jimmy i Arvidsjaur tillsammans med sin sambo Janina. Han har även två söner. När man inte hittar Jimmy bakom styret på skotern, byggandes i garaget på maskinen eller putsandes på någon bil då spakar han en gigantisk grävare upp i Gällivaretrakten.

Hur kom du i kontakt med skoteråkningen?

– Inte var det i Göteborg inte (skratt). Det var när jag flyttat till min moster i Vilhelmina som allting började. Min mosters man hade en Mach Z 583 som han mer än gärna skjutsade mig på eller lät mig köra. Vilket han gjorde ganska omgående när jag flyttade in till dem.
Intresset för motorer har alltid funnits där. Men det var här som det stora intresset för just skoterkörningen föddes. Det inte bara föddes utan det tog totalt över, från och med då kretsade allt kring snöskotrar.

Hur gammal var du när du skaffade dig din första skoter?

Jag var fortfarande fjorton år och tog alla mina besparingar från sommarjobbet och köpte mig en tvåcylindrig Elan från 79.
Den var utan magnapull, vilket innebar att varje gång den skulle startas  fick man linda ett snöre runt primärvariatorn och dra.

Du driver ett framgångsrikt instagramkonto ”Jimmyvaisanen” med inte allt för långt ifrån 8.000 följare. Hur har du nått dit och vad är nyckeln för att folk ska vilja se vad just du håller på med? 

Jag tror det är väldigt viktigt att involvera följarna, vara personlig. Jag är otroligt aktiv och kör mitt eget race, och försöker variera mig. Att inte bli monoton, tänka nytt helt enkelt. Sen hålla en viss klass på inlägg och bilder. Snöskoterbyggen är något jag brinner för, att testa olika saker och uppdatera runt och kring skotern verkar dra bra med intresse.

Tidigare var det korta maskiner och stora hopp, vad har fått dig att gå över till lössnökörningen? 

Det finns en del bidragande orsaker. En var en olycka vid ett hopp, en annan var när Ronny Rönnberg på dåvarande Navis AB hörde av sig och frågade om jag ville köra en Arctic cat Hardcore för honom.
Det var svårt att tacka nej till det erbjudandet. Sen kände jag att jag utvecklades mer i lössnön med branta linjer och tekniskt knepig terräng. Som en synlig prick i media brukar en del samarbeten och sponsorer dyka upp.

Vilka sponsorer åker du med?

Det här blir mitt första år bakom styret på en lång Polaris. Tidigare har jag som sagt åkt Arctic Cat till lössnöåkningen. Med start i år så kommer jag att vara ambassadör för Umeå Terräng och Motor. Maskinen jag kommer att åka blir en  Polaris Khaos.
Jag har även fått in en fot hos KLIM med hjälp av Utmab och Joakim Kostet. Andra sponsorer som jag arbetar med är klädmärket Dirt Cult.
M7 designes som gör dekalkit och även Cobracord.

Vi tar fyra snabba frågor innan vi avslutar intervjun.

Häftigaste skoterminnet?

2016 på Hardcore Camp upp i Saxnäs var riktigt roligt. Vi fick under ett par dagar åka på ett helt gäng med Hardcore kissar tillsammans med amerikanarna David McClure och Rob Kincade som kör för Artcic Cat Black Cats. Sen var Lorries eventet som gick av stapeln i fjol även en höjdpunkt, jag lyckades kamma hem högsta vinsten, en splitterny släpvagn.

Värsta skoterminnet?

Det var under ett Stepdown uppe i Riksgränsen som det värsta skoter minnet föddes. Hoppet som mätte femtiosex stegade meter, eller snarare var det så långt jag flög för jag överladdade på tok för mycket.
Jag såg inte landningen så jag övergav till sist maskinen i luften och när jag tog marken gick benet av som en sticka.
Där låg jag fyra timmar med ett komplicerat benbrott med öppen fraktur innan helikoptern anlände klockan två på natten. Nu har jag en inopererad märgspik i titan på 50 centimeter i benet som gör sig påmind ibland om olyckan.

Hur ser vi till att skoterkörningen blir hållbar i Sverige även i framtiden ?

Vi behandlar naturen och våra medmänniskor med respekt. Att skippa högljudda skrikburkar, sänka hastigheten när någon kommer skidandes eller då man närmar sig något djur. Sunt förnuft helt enkelt.
Sen se till att köra där man får köra och inte vara i förbudsområden och härja.

Kommande målsättningar med skoteråkningen?

Självklart vill jag köra mera skoter än jag gör,  framförallt utvecklas tekniskt och kunna satsa ännu mera på själva snöskoteråkandet.
Sen har jag en dröm om att åka till Canada och uppleva skoterkörningen även där.

Läs fler Månadens Profil

Besök JIMMY INSTAGRAM