ORMENS ÅR 2017 SUMMERAS – YAMAHA SIDEWINDER B-TX SE 153 GÖR BOKSLUT

När Yamaha Sidewinder B-TX SE 153 presenterades höjdes nog ett och annat ögonbryn. Specifikationerna minst sagt udda, 153 tum lång matta och 44 mm kamhöjd och spårvidd justerbar mellan 978 – 1080 mm. Tänkt som en crossover, inte en mountain, inte en ledmaskin, mitt emellan, eller? Vi var inte lite nyfikna på denna nytänkande skapelse förra hösten. Nu har vi kört en vinter och det har blivit dags att summera.

Hur tänkte ni nu? Ja, det var nog en av de vanligaste frågorna vi fick på redaktionen sedan B-TX SE presenterats som en av förra säsongens långtestare. Gliringarna var många om vilka ohyggliga fastkörningar vi skulle få uppleva.

Men fastkörningar är en del av skoterlivet och äventyret ligger i utmaningen. Fast det är klart att debatten är något ensidig i skotersverige i dag och 44 mm kamhöjd verkar för många helt otänkbart och framförallt, helt obrukbart…

Vi valde Sidewinder B-TX SE 153 för att vi ansåg att maskintypen nog egentligen inte var någon dum idé. Det är nämligen inte alla skoteråkare som enbart åker puder. Det är inte alla skoteråkare som bor där det är lössnöföre hela vintern. Det är inte alla skoteråkare som nöjer sig med en veckas optimalt före för sin nya snöskoter, per vinter… Långt ifrån alla vill bara hålla till på lederna.

Som alltid måste man fundera lite på vad man tänker använda sin snöskoter till. I dag är skotrarna så pass specialiserade för sina användningsområden, att de nästan inte duger till något annat. Vi har tidigare dragit liknelsen mellan mountainskotrarna av idag och vissa hundraser. Sönderavlade i människans jakt på det perfekta.

Det är här som B-TX SE kommer in i bilden. Grunden är lössnömaskinens långa matta (153″), mountaindyna och höga styre etc. Men den är mer anpassad för ledåkning och andra snöförhållanden än bara puder. Mer led och mindre lössnö, fast ändå inte… Som sagt, en svårdefinierad pjäs det här.
Men inte desto mindre intressant för det! Vi på Sledtrax har aldrig sagt nej till en utmaning och vad skulle kunna vara mer utmanande än en mountainmaskin med låga kammar och bred framvagn, eller en 153 tum lång ledmaskin med mountainattribut? Vintern har passerat och det har blivit dags att knyta ihop säcken och summera. Vi börjar med det tekniska.

Rent tekniskt har Sidewindern funkat mer eller mindre klockrent. Första gången vi skulle köra på riktigt hände något mystiskt med belysningen. Efter uppstart och varmkörning stannade vi motorn för att ta på oss hjälm och göra oss klara för avfärd. När motorn startades igen fungerade inget elektriskt som belysning, instrument osv. Motorn gick och allt var som vanligt, men inte en lampa lyste.
Efter viss tvekan beslutade vi oss för att ändå köra en kort sväng, ner till sjön och tillbaka till stugan. På väg upp från sjön passerade vi ett litet gupp där vi gasade på så att fronten lättade en aning. När skidorna slog i backen igen tändes plötsligt belysning och instrument. Sedan fungerade allt som det skulle och problemet uppstod aldrig igen under hela vintern. Bara en tillfällig sinnesförvirring?

Motorn går som ett turboladdat kärnkraftverk och effektspannet är minst lika imponerande som toppeffekten. Krypkörning är inga problem och det går hur bra som helst att smyga fram i 10 km/h. Inga ryck, bludder eller andra konstigheter. Klämmer man sedan in gasen exploderar besten med ett vrål och innan man vet ordet av är gränsen för vad som är lagligt i Sverige passerat.

När vi mätte acceleration och topphastighet med radar förra vintern konstaterade vi att B-TX:en gjorde 0-100 km/h på ganska prick 4 sekunder och toppfarten 155 km/h. Detta på en inte helt optimal teststräcka. Ytan var väldigt lös och om sanningen ska fram gick det ganska tungt för maskinerna. Under mer optimala förhållanden är vi säkra på att den inte behöver 4 sekunder på sig upp till 100 km/h och toppfarten torde öka med ett rejält antal km/h.

Det förblir dock spekulationer men ett vet vi. De siffrorna vi fick fram var verkligheten mätt med radar och inga friserade historier. Ändå imponerande siffror för en 153″ snöskoter i moddigt före!

Accelerationen som sagt imponerande, men som den fyrtaktare den är, saknas den där explosiviteten som en 800 tvåtaktare har direkt från noll. Detta har spelat oss några spratt under vintern, i synnerhet innan man vant sig vid denna egenskap. Att korsa exempelvis en bäck eller ett dike kräver en bitvis annan teknik än om man sitter på en tvåtaktare. Inte bara klämma in gasen en meter innan och tro att skidorna flyger över.

Flyger över gör man, men mötet med bäckens andra sida kan bli både tungt och smärtsamt. Kraften kommer lite segare men desto mer brutalt. Turbolagg saknas i princip helt men kraften exploderar inte över dig, utan sköljer mer in som en våg i en enda outtröttlig rörelse.

Bränsleförbrukningen över hela säsongen, alla fören och körsätt inbakade, stannade på 2,04 L/mil. En helt OK siffra med tanke på de ca 200 hk som bor under huven. Intressant att nämna i sammanhanget är att när vi 2014 hade en SR Viper i långtestflottan, presenterade den exakt samma siffror, 2,04 L/mil bortsett från några decimaler långt ute i kanten. Med andra ord MVG till maskinen med typ 60 hk mer!

Helt klart har Yamaha lyckats med Genesis turbomotorn. Stark och respektingivande, men samtidigt mjuk och nästan timid. Snacka om att kunna visa upp två sidor, ena stunden snäll mysfarbror i familjeutförande och sedan en fullgasrepa senare ett rytande monster med hur mycket kraft som helst. Lika fascinerande som imponerande!

Att åka led med denna långa best är ett rent nöje. Visst, den långa mattan gör att maskinen inte blir den allra smidigaste, men kurvtagningen går ändå fint. Skidorna biter i riktigt bra även om ekipaget givetvis brottas lite med det enorma greppet som mattan har. En lång boggie ger även fördelar vid ledåkning. Mindre gupp mer eller mindre suddas ut då de långa skenorna bara flyter över dessa.

Sidewindern känns faktiskt riktigt lättkörd om lederna tillåter ett lite högre tempo. Det blir helt enkelt barnsligt kul när man får sträcka ut och man bara njuter av accelerationen mellan kurvorna. Inga problem att lägga många mil med denna under en dag.

Dock fick vi erfara en baksida med långa ledmaskiner. Den går ganska hårt åt slidesen. För vår del slutade det med att även railsen förbrukades. Pinsamt att erkänna, men vi hade faktiskt aldrig märkt av några konstigheter innan det var för sent. Visst, ett markant brummande ljud som vi aldrig lyckades lokalisera var det kom ifrån, var ju så här i efterhand ett uppenbart tecken…

Men den urstarka motorn med sina ca 200 hk reagerade inte nämnvärt på att något skulle gå tyngre än vanligt och då blev ju även husse lurad upp på läktaren. Märkligt kan tyckas att det aldrig ens luktat bränt eller så, men bevisligen hade det gått tungt! Efter att vi skrev om detta i våras hörde några ägare av Sidewinders av sig till oss och berättade om liknande upplevelser, så vi har skäl att anta att det handlar om en egenskap.

Vikten av att använda isrivare kan inte nog poängteras! Nästan så att de alltid ska vara nerfällda, även vid ren lössnökörning. Och ge nogsamt akt på om ljudbilden från matta/boggie ändras. Ett brummande “rrrrrrr-ljud” kan vara ett första tecken på att plasten har börjat rämna.

Största frågetecknet var inför säsongen B-TX SE:s förmågor ute i snön. Här konstaterade vi ganska snabbt att de räcker långt. Förbluffande långt. Visst, den konkurrerar inte som klättrare, särskilt inte om det blir trångt mellan träden i branterna. Men är det bara hyfsat öppet i terrängen skäms den inte för sig. Klart att 200 hk gör avtryck.
Kraften i maskinen gör att den ändå hyfsat enkelt tar sig fram även om det är löst och brant. Tydligaste skillnaden mot mer renodlade mountainslädar, eller crossovers med högre kammar på mattan för den delen, blir att man inte får den där andra chansen. Måste man ta om och tappar farten är risken stor att man fastnar.Men det blir som vi skrev här ovan, det handlar mer om att ta sig fram. Inget större finlir. Tänker man sig bara för och kan köra på ett sätt som ger maskinen momentum, som Leif Boork skulle ha sagt, går det ändå riktigt bra.
Jo, den väger en del och den kraftfulla motorn drar hårt, så nog kräver den sin hen för att komma till sin rätt om snön är djup och lös i branterna. Men framkomlighet och lössnöegenskaperna övertygar ändå.

Som vi nämnt tidigare håller den en hög teknisk nivå och allt fungerar som det ska. Men kalibreringen av variatorerna har man inte lyckats med fullt ut. Vi sprängde tre remmar med B-TX:en, vilket nog var i underkant, eftersom vi lärde oss att anpassa körningen efter hur variatorerna jobbade.

Så ska det ju naturligtvis inte vara, man ska inte behöva tänka på hur man kör för att remmen ska hålla. Missförstå mig rätt, självklart måste man använda sunt förnuft gällande variatorremmar och inte misshandla dem hur som helst. Men vid vanlig körning ska man inte behöva ägna den en tanke.

Saken är nämligen den att variatorn inte backshiftar tillräckligt snabbt. Upprepade fullgaskörningar med lika upprepade omtag med gasen resulterar slutligen med att remmen slits i stycken. Variatorn orkar inte växla tillbaka helt och vid ett allt för snabbt omtag med gasen startar den på en för hög växel.

Efter några sådana “felväxlingar” ligger remmen helt fel och en ytterligare fullgaskörning slutar inte bra för remmen. Motorn tvekar inte, dess 200 hk matar bara på och den svagaste länken, i detta fall remmen, tvingas abdikera. På en “vanlig” skoter hade problemet blivit tydligare, men det ska mer till än fel växel för att övertyga en Genesis 998 turbo att det går tungt…

Efter att vi uppmärksammats på fenomenet, började man fundera på saken och vid några tillfällen hörde vi tydligt hur det gnällde från remmen när vi gav gas igen efter ett omtag. Vi lärde oss leva med detta och när vi lyckades anpassa körningen (jo, vi vet, ibland är det inte möjligt) efter dessa förutsättningar lyckades vi hålla remmen vid liv.

Yamaha är medvetna om problemet och en lösning lär vara på gång till 2018 års maskiner. Något som rimligen borde gå implementera på 2017 maskiner också. Dock måste vi påpeka att detta fenomen tvingades fram vid lite extremare körning. Vid mer “normal” körning var det aldrig några bekymmer. Men så är det väl nästan alltid…

Sammanfattningsvis då? Jo, Yamaha Sidewinder B-TX SE 153 har imponerat på oss under hela vintern. Ledåkning går som en dans och lössnöåkning lika så. Köregenskaperna efter led är sportiga och bekväma och den fungerar lika bra till snabba långfärden som till fisketuren i närområdet.

Ute i snön tar den sig fram på ett sätt som verkligen imponerat på oss. Visst, den blir inte lika förlåtande som en maskin med högre kammar på mattan och ställer därmed högre krav på sin förare, men det den tappar i det extremaste pudret vinner den igen med råge när föret hårdnar.

Det här är en maskin som levererar hela vintern, i alla fören och fungerar till det mesta man kan tänkas behöva en snöskoter till. Den perfekta fyrtakts crossovern? Ja, kanske. I slutänden upp till var och en hur man tänker sig att använda sin snöskoter, men Sidewinder B-TX SE 153 är definitivt en av kandidaterna. Inte bäst på allt, men bra på så mycket mer!

Nu skiljs våra vägar och B-TX:en får lämna plats åt nya spännande utmaningar. Men ett är säkert. Den har gett bestående intryck och definitivt övertygat oss om vilken allsidig typ av skoter det är. Av de eventuella tvivlen i början av säsongen finns inget kvar. Helt klart fyller maskintypen sin plats i skoterfloran och vår gissning är att fler och fler kommer att inse hur kapabla dessa maskiner är.