POLARIS 800 PRO RMK 163″ TD – KLIPPIGA BERGENS KONUNG SUMMERAS

Sommaren är kort och vintern står äntligen för dörren, men innan vi vänder kapitel ska vi summera Polaris potenta klättermaskin Pro RMK 800 163″ TD. Vintern var inte en sån där riktigt gammaldags pudervinter, så variationen av fören kom och gick. Levererade RMK:n under den gångna vintern? Det ska vi bena ut i slutsummeringen av långtestaren Polaris Pro RMK 163″ TD.

TD-paket. Polaris Pro Rmk finns i många olika kombinationer, 3 tums matta och kedjehus, 2,6 tums matta och remdrift, TD, you name it. Valet föll till sist på TD.

TD står för Terrain Dominator, med det paketet följer mest extrautrustning med. Packväska, styrväska, handtagsskydd, dynväska samt att det sitter Polaris P.I.D.D. Digital Display medbland annat GPS inbyggd. TD kommer med 2,6 tums matta vilket också innebär att maskinen har Belt Drive istället för kedjehus.

LEVERANS

Tidigt in i hösten skulle Pro RMK:n egentligen anlända men så blev det inte. Leveransen skulle dröja och det gick ända till i november innan telefonen ringde att Pro RMK:n hade anlänt. Ganska så tätt inpå ankomsten så avverkades premiärturen, men som vanligt i början av december är det oftast fattigt med snö om någon alls, så det bjöds bara på grusväg med 30-40 centimeter snö ovanpå.

PREMIÄR

Den primitiva premiärturen stillade inte direkt suget efter skoterkörning utan snarare tvärtom.
Nu fattades bara snön och den skulle lysa ganska länge med sin frånvaro, många vändor med snö och nästa sekund töväder. Allt växlande mellan varmt och kallt tärde rätt hårt på psyket och speciellt med en maskin på gården i längden 163 tum. 121 tum kändes som en lämpligare längd just då. Men den som väntar….. Inkörning kunde i alla fall inledas, för isar hade det blivit. Motorn började med att gå ordentligt rått, inget ovanligt för en tvåtaktare med andra ord. Första turerna så ville inte motorn upp i mer varv än 7700. Trots att man inte ska gasa på något kopiöst från början så måste man ju allt testa en aning. Varvtalsspärren slapp ganska omgående fast det tog nästan 5-7 mil innan motorn riktigt ville börja samarbeta, och ytterligare ett par till innan all rå motorgång var borta.

Till sist så kom så den efterlängtade snön. RMK:n visade direkt vad den var ämnad för, riktigt djup lössnö. Greppet i Serie 6-mattan är det absolut inget fel på i pudret, den tar ett duktigt tag om snön och skickar maskinen framåt. Vissa stunder hade det inte gjort något om det suttit 3 tums kammar. Fast personligen föredrar jag lite lägre paddlar, högre utväxling med mer matthastighet som följd.

Mattan är väl ingen direkt allroundmatta utan det är i det bottenlösa den visar vad den är ämnad för. Vi hade några halvläskiga situationer under den gångna vintern då vi inte riktigt hittade fäste i några branta partier med packad snö. Det löste sig som tur var riktigt bra med någon ofrivillig glidning baklänges men utan större incidenter.
Så de fyra och en halv kolvar av fem möjliga som mattan plockade hem i lössnö, sträckte sig bara till två och en halv i hårdare fören.

FRAMVAGN

En stor snackis under de två gångna säsongerna som Polaris funnits i Axys så har framvagnen varit ett hett ämne. Merparten som syns inom sociala media verkar ha bytt ut den mot andra eftermarknadsframvagnar och i synnerhet till 36 tums bredd.

Undertecknad har själv kört 36 tums bred sedan några år tillbaka och hade definitivt planer på att byta bort 39:an mot en 36:a på studs.
På pappret kändes det enormt brett men jag tänkte att jag ger det en chans så får vi se vart vi hamnar, och kvar den vart. Efter att ha få känna på den i lösare snö så saknade jag aldrig riktigt det där sista som en smalare framvagn ger, utan den är otroligt smidig trots sina 39 tum.

Klart att det inte är lika enkelt att burka omkull som en smalare, men inte så det skämde på något vis. Enda gångerna som jag riktigt saknade en smalare framvagn var då det var snårigt och tätt mellan träd, där hade det hjälpt mycket med mindre bredd.

Sen så har hållbarheten diskuterats huruvida den håller eller inte. Redaktionen har haft en SKS 2016 med likadan framvagn och den fick smaka rätt så bra med stryk, tack vare att oxen bakom styret med sina nästan två meter och några pannor över hundringen och stor lust att forcera hårt, verkligen testade hållbarheten. Den klarade sig problemfritt i de 150 mil som maskinen var i Ingos ägor.
Undertecknad har inte heller haft några bekymmer utan de 60 mil vi forcerat tillsammans har den velat sitta ihop utan att ge vika. Vi vet att den vid fel kontakt av träd, sten eller annat föremål har en aning lättare att ge vika, fast det är lite som att välja mellan pest eller kolera. Hellre en stukad A-arm än ett brott på chassit.

STRUL?

Vår tid tillsammans vart som sagt endast 60 mil, och ändå har det körts i princip varje helg.
Fast med maskinen avlastad från släp för att slippa köra led så blir ett dagsverke sällan mer än 4 mil. Under den tiden är det bara tändningslåset som strulat.

Att tätningen till tändningslåset sitter på nyckeln är ingen hit. Den skulle åtminstone suttit lite mer väderskyddad än den gör, för när det snöat eller regnat på maskinen de gånger den stått utan kapell så har det vare ett aber att få in nyckeln i låset. Man har fått blåsa och värma med händerna för att ens kunna vrida om nyckeln. Har inte heller hitta något tillfredsställande låsspray eller olja för den delen som fixat det till 100%.

Men med detta som enda “incident” känns det inte allt för oöverkomligt. Polaris är inte heller ensam om problemet utan delar det med både Yamaha och Arctic Cat.

REMSLITAGE

Första remmen fick sätta till vid 43 mil. Det kan tyckas lite men på en klättrare lever den ett hårt liv.
Nu han den aldrig explodera eller bli helt obrukbar. Det som hände var att justerskruven för remmen rallade upp, något som undertecknad fattade för sent, och lyckades göra en mumsig midja på remmen i den djupaste puderdagen som maskinen såg under säsongen.
Så hade jag inte klantat mig hade den förmodligen fixat de 60 mil vi hann utan att behöva någon ersättare.

Variatorerna lirar fint från fabrik, men om man vill finns det som oftast lite extra att hämta.
Mitt val blev dock att behålla standard för den skötte sig fint, inte ens vid blött vårföre svek varvtalet på motorn. Det enda jag tänkte göra något åt var det låga inslagsvarvet på drygt 3200 varv. Den fjädern fanns aldrig tillgänglig hos återförsäljaren då jag var förbi.
Visst hade det löst sig om jag varit lite mer engagerad fast den lirade så pass bra i alla fall så det föll mellan stolarna.
Saknade maskinen något nödvändigt? OJA , en nödstopp. Konstigt att det inte sitter standard så det monterades dit ganska så omg en Polaris orginal.

FÖRBRUKNING

Polarisen har legat kring 3,55 liter milen i snittförbrukning över hela säsongen.
Något som tål att nämnas är att vid inkörning så gick det igenom 2.5 liter milen,
men sen som sagt har det blivit väldigt få mil med transportsträckor vilket givetvis hade haft stor betydelse för att sänka snittet. Som referens kan jag ta min gamla summit 163″ 800 T3 som snittade 3.2 liter milen så av allt att döma är Polarisen absolut inte törstigare än konkurrenterna.

HUR ÄR DEN ATT KÖRA DÅ?

Svaret är enkelt, grym!

Körställningen är utformad för ren och skär lössnökörning. Fotstegen är smala för att inte hänga upp sig och har ett riktigt bra grepp, tanken är inte för bred så körställningen är behaglig. Styret som är av modell låg passar en dvärg (174 cm)som handen i handsken.
Det enda att anmärka på är att dynan är aningen hög, och gör det lite jobbigt i vissa situationer att kasta över benen. Så på önskelistan över saker som Polaris skulle kunna fixa så hamnar en lägre dyna på den listan. Men det är också det enda, annars är förarmiljön kanon!

Ute i pudersnön rockar den fullständigt i alla lägen, den inger förtroende och hittar definitivt inte på några konstigheter, snabba reaktioner och på minsta manöver poppar RMK:n upp som en kanonkula ur snön när det behövs.
Skidorna som är Polaris Gripper funkar alldeles kalas till puderkörning med bra bärighet.
Det är ingen nackdel att de är riktigt bra när föret hårdnar på heller, mountainskidor kan vara lite besvärliga och spåra hårt när de har en ordentlig köl under, men det gör inte gripperskidan.

SAMMANFATTNINGSVIS!!

Ett kan vi konstatera, i de rätta förhållandena så är denna maskin svårslagen.
Det är få ställen där maskinen sätter stopp för klättrandet, utan det har allt för ofta hängt på styrman. Med en snöspottare av stora mått är det lätt att bli övermodig och hamna i situationer med lite väl mycket vatten över huvudet. Men samtidigt har vi tagit oss till ställen vi inte varit på tidigare. Så visst blir det lite trist att skiljas åt.
Så svaret på frågan om RMK:n levererade blir givet – Att den gjorde!!