POLARIS 800 SKS 146 SLUTSUMMERING MED GLÄDJE

Vi skriver sista kapitlet kring långtestmaskinen POLARIS 800 SKS 146. Ett kapitel som nästan får ett religiöst skimmer kring sig när man ser tillbaka. 146 tum är en mycket attraktiv mattlängd i Sverige, framförallt i låglandet bortom fjällen. SKS:n är utrustad för seriöst bus redan från fabrik och vi stegade upp egenskaperna ytterligare. Summerat får den ett absolut toppbetyg men även solen har bekant sina fläckar. Nåväl, här kommer ”the final call”!

Vintern 2017/2018 var som ni vet magisk för oss som gillar att leva ett vinterliv med en potent maskin och massor med snö. Och snörik blev säsongen minst sagt, tidigt dessutom. Redan i december var det fullt utvecklat vinter, och för en gångs skull var Polaris supersega med leveranserna som annars brukar vara en paradgren. Nåja, den som väntar på nåt gott, väntar – enligt alla skoteråkares ordspråk – alldeles för länge.

När väl SKS:n tog sina första metrar så var det i meterdjup snö direkt. Jag brukar kunna anpassa mig jättesnabbt till de flesta skotrar efter alla år bakom styret. Med SKS 146:an tog det ovanligt lång tid, jag var väldigt inkörd på en Freeride 146 som nog kan sägas vara SKS motsats, medan Freeridern var mjuk och oprecist härligt följsam på sitt lite speciella sätt så var Polarisen som ett gediget stycke järn, om än i formatet superlätt. Snacka om gedigen skoter, mest märks egenskaperna när man är i trångskog och skråkör. Där kunde Freeridern dansa iväg lite hur som helst men med Polarisen så är rikt-stabiliteten beundransvärd och den lyder faktiskt varenda liten justering. Det är så markant att man häpnar. Sen att justeringen måste ges distinkt är väl bara bra, man belönas med ett stort grin i ansiktet och ett ökat självförtroende. Och om vi stannar till kring just ökat självförtroende så är det väl just det kännetecknar en riktigt bra skoter!

Alla skotrar har nåt som går att förbättra, och den här vintern blottade brutalt en svaghet med SKS:n. Den trivdes inte riktigt i den sjuka mängd snö som gavs – SKS 146 är delvis för ledanpassad helt enkelt. Lite konstigt kan tyckas men så är det. Vid första riktiga lössnöåkningen small remmen, resten av helgen kördes irriterande försiktigt på den enda rem som fanns kvar. Höll koll på värmeutvecklingen och den var inget vidare. Därmed förstod jag också att något måste göras, endera får den leva ett liv på lederna  eller så får jag göra den mer lössnöanpassad. Bomba led har jag gjort tillräckligt i mina dagar så det var inget option.

Efter konsultation med Haralds Båtar i Borlänge fick jag som vanligt bra hjälp. Förslaget var att dreva ner till 19/44 (2,31 utväxling) tyckte dom. Sagt och gjort, så fick det bli. Men jag stoppade faktiskt inte där, passade även på att anpassa variatorn för min körstil också. Jag väljer här att inte ange innehållet eftersom varje variatorkitt måste ses utifrån personliga preferenser. Men en primärfjäder med något högre tryck i starten, justerbara vikter samt annan sekundärfjäder och aggressivare helix.  Nu händer det grejer, variatortempen håller sig i skinnet och hela maskinen lirar bättre. Den är het!

Som grädde på moset dunkade jag dit en Talon M67-matta, den fick precis plats, 2 millimeter till så hade det varit kört. Jösses vilken skillnad i klättringsförmåga och framkomlighet, Polaris original 5.2-series framstår som väldigt rudimentär i förhållande. Och Talon M67 funkade även hyfsat på led, åtminstone fram tills lederna blev hårda, då upplevdes Talon M67:an som mycket halkig. Nu har säsongen gått och jag är helnöjd, både skotern och mattan har fått utstå rejäla utmaningar bland stock och sten, utan att en enda kam försvunnit. Vilken grym lössnömatta!

Åter till körkänslan som helhet, jag hittade inte riktigt rätt dom första helgerna, fick till och med en överansträngd underarm som vägrade bli bra. Funderade och till sist åkte en justerbar styrhöjare på, ca 1,5 tum högre än original visade sig vara pricken över i:et. Det är nästan magiskt hur en så liten sak kan göra sån enorm skillnad, körkänslan och tryggheten ökade enormt. Nu är plötsligt Polaris 800 SKS 146 den i särklass bästa skoter jag haft.

Det jag svurit mest över är fotholkarna som har en enastående dålig konstruktion eftersom dom fylls med snö fortare än man hinner trycka i sig en tub kall risgrynsgröt på fjället. Det är så synd på en sån kanonskoter att man inte får till en sån här basal sak. Snön har ingenstans att ta vägen. Betänk då att vi eftersökt RMK:ns fina fotsteg i många år och till sist blev hörsammade. Tjohoo! Men då lämnade dom kvar fotholkarna bara för att retas eller nåt.

På förbättringskontot finns även dynans layout som upplevs för bred, SKS 146 marknadsförs som en kort agil busig lössnöskoter med potential att åka även på led. Men hörrni Polaris, potentialen är inte dynan eller fotholkarna. Dynan är för touringinspirerad med sin bredd och fotholkarna tillhör en renodlad ledsläde – medan resten av skoter har siktet inställt mot lössnöbus, hopp och stoj. Lägg nu till minnet att jag utsett den till den bästa skoter jag haft hittills för så är det.

Den är vass, 800-motorn skäms inte för sig och nu när drivlinan är optimerad så är den grymt kul och kommer det nån 850 farandes så lycka till! There IS substitutes for cubic inches, jag lovar!  Ca 160 mil hanns med och det utan större strul. På utgiftskontot hamnar alltså en drevsats för att fixa värmeutvecklingen samt en ny rem. Resterande är personliga prylar man (inte) kan leva utan. Jag har satt på bukskydd, drag, dödare, styrhöjare samt byggt ett variatorkitt.

Bränsleförbrukningen då? Alltså det är orättvist, om man kört 2 mil men varit ute och busat en halv dag och tanken är nästan tom.  Så var det ofta denna vinter. Ser man utifrån lite snällare förhållanden kring friåkning så låg förbrukningen på 3-4 liter milen. Det är okey, ledkörning testades lite denna vinter, läser i loggen och ser en förbrukning på ca 2,6 liter milen. Tips på förbättringar om du tycker om – och mest åker – lössnöåkning: dreva ner, sätt på en Talon M67 och variatorkitta. Det är värt varje krona tycker jag.

Summerat är Polaris 800 SKS 146 en optimal skoter för låglandsbus, gärna där det är skogstrångt eller är bökigt i allmänhet. Den ger 100 % i alla lägen och helt klart växer man som förare samtidigt som man har enormt kul. Det är nog det bästa betyg man kan ge en maskin, och det är helt värdigt maskinen, den rockar!

Det får nog även bli det sista jag gör kring skotertester, ett kul avslut! Tack till er läsare för förtroendet ni gett mig genom åren samt engagemanget ni visat, ni har varit drivkraften. Nu ska jag försöka sluta utvärdera varje sekunds körning och istället bara köra för – skojs skull!! Hoppas ni gör det också!

Signing out!

Micke Tarander