PREMIÄRTUREN MED RMK:N ÄR GJORD

Skotern dök upp i slutet av november. Snön hade redan visat sig här uppe i Arvidsjaur, men inga hiskeliga mängder utan runt 30-40 cm och med en obefintlig botten. Första körningen blev därmed enbart lite smågasande på en skogsbilväg. Jag var för sugen för att vänta med körningen men hade ingen lust att ge mig utanför och tråckla sönder maskinen i någon sten eller dolt träd i den bottenlösa snön.

Snödjupen inbjöd inte till några stora utsvävningar. Dock så har det blivit en ganska fin botten, så vill det sig nu bara till att komma en halvmeter lössnö eller två så är säsongen helt klart igång. Skotern var som sagt redan avlastad och provgasad sen tidigare, men inget allvarligt. Maskineriet känns otroligt ettrigt men som oftast med nytt så är det en relativt rå gång i motorn. Så under första tanken försöker jag följa Polaris restriktioner i den mån det går och lägger inkörning av variatorremmen och quickdriven, sen försökte jag hålla mig från längre fullgasrepor så även motorn får en chans att nöta in sig snällt. I alla fall de första tre milen gick i den lunken. De första milen gick det för övrigt inte att komma över 7700 varv förrän varvtalsspärren släppt.

Till sist var det äntligen dags för den första så kallade riktiga körningen.
Trots att det är så lite snö och man försöker att hålla sig från värsta klättringar eller att burka på någon halvt snötäckt myr är det svårt att hålla sig. Snön hade drevat in mot västsidan på en trevlig myr, så där gick det att lägga ner och känna på lite snö.
Efter som jag kört 36 tum bred framvag i flertalet år nu så har jag varit lite skeptisk till Polaris val av 39 tum bred. Det har gnagt lite i bakhuvudet att den ska komma att vara för bred, och detta är något som jag tänkt göra någonting åt. Men efter det lilla jag kört så är suget efter smalare framvagn dämpats kraftigt. Den är inte alls svår att lägga ner, balansen är det heller inget fel på. Undertecknade trodde att det skulle behövas en hel del mer kraft för att få i kull skotern än vad som i verkligheten behövs, den följer med ner otroligt enkelt. Så några nerläggningar vart det allt, och så här långt känns den lira riktigt fint. Dämparsetuppen känns helt ok. Lite slackande på fjäder och returjusteringar i framvagnen, men inga större ingrepp än då snö fattas för att känna sig fram ordentligt. Boggien är lämnad orörd för tillfället.

Vi fortsatte sedan vidare mot några backar vi brukar köra i när det kommit snö för att slippa vara på stock och sten. Men med snöns frånvaro så pekar stubbar och stenblock upp lite här och var, inte alls så inbjudande för att lägga skotern på sida och skråa sig fram i branten. Jag försöker intala mig själv att ge fan i att skråa då stenar är synliga men suget efter lite action tar över och de blir till att gasa sig vidare där det är brantare men absolut åt helvete för lite snö. Det blir lite stenkänningar och i bakhuvudet gnager det, kör inte sönder kör inte sönder. Till sist öpnnar det upp en aning och jag behöver inte ligga på sidan av maskinen, och kan ställa skidorna upp i bergets riktning. Tyvärr så går det för lätt, det är i det närmaste omöjligt att fastna om man inte gör bort sig, och det är precis vad som händer. jag kör in i en sten och det bär iväg ner i raketfart, förbi snöfria stenar och träd, och lägga maskinen på sida i den nästan obefintliga snömängden är det inte på tal om, då ryker kåporna. Som tur är så lyckas jag få ner hastigheten i ett försök att inte låsa mattan utan bara få ner farten lite, och kan styra in i en mindre björk som får hjälpa till att få stopp på ekipaget. Inte allt för långt nedanför uppenbarar sig ett parti fina stenblock på rad.

Efter lite sågande och drag i skidor så är jag på rätt köl och kan komma ner till säkerhet. Klockan har närmat sig halv tolv med stormsteg, en deadline för några av oss som med våld ska se Tour de ski, så vi får sätta i väg för att hinna till starten. Men själv stannar jag upp där vi hittade lite drevsnö i myrkanten och burkar en stund innan jag drar mig vidare hemöver.

Efter att att hunnit med ca åtta mil så känns det som att vi kommer att trivas ihop i vinter.
En sak stör mig dock nåt så kopiöst. Nyckeln. Med det konstiga väder vi haft, minus och plus om vartannat så är det smått omöjligt att trycka ner den direkt och vrida om.
Känns inte så mycket 2017. Sen att tätningsringen sitter på nyckeln? Det bäddar liksom upp till problem. Det är mer än en gång som undertecknad fått böja sig fram och blåsa och flåsa för att ens få ner nyckeln. Har provat med låssprej men utan tillfredsställande resultat. Det har för övrigt varit samma femma med de Arctic cats jag haft tidigare och Yamahan som var testskoter i fjol.

Sen så saknar maskinen dödmansgrepp. Det tycker jag borde vara standard på en utpräglad mountainmaskin, ja på alla maskiner för den delen, så detta är någonting som kommer att monteras. Det känns trots allt lite småläskigt att köra utan om man skulle lyckas kullra och få mattan på sig med gashäng på maskinen. Men som nämnts tidigare så är det nu snö som fattas och tyvärr så är inte prognosen god för påfyllning de närmaste veckorna om man ska tro alla väderappar och tv-kanaler, men vi får hålla tummar och tår, för så fort det dyker upp så kommer en ny uppdatering kring maskinen. Håll utkik!