SKI-DOO FREERIDE S-36 154 850 E-TEC

Efter snö kommer skoterkörning, och det var precis det som hände redan i november 2017. Sjuka mängder snö kom inom ett par veckor och gjorde starten magisk. Efter det slutade inte snön att komma, utan det vita guldet föll i brutala mängder och gjorde säsongen historisk! Maskinen mellan benen var lyckat nog en Ski-Doo Freeride i 154 tums längd. Inte en millimeter för lång skulle det snabbt visa sig. Nu slutsummerar vi den testosteronstinna Kanadensaren!

Freeridens premiärtur skedde första helgen i december. Vi hade absolut kunnat lufta den redan helgen innan, men det förutsätter att maskinen dykt upp. Men den som väntar på något gott…. Nu var det säkerligen tur, för risken att köra sönder minskade markant.

Hur ofta händer det att föret är tillfredsställande redan första körningen? Sällan! men nu var snödjupet uppemot sjuttio centimeter med en sagolik botten. Första turen skedde uppe på Akkanolke, ett populärt ställe där terrängen fort blir pistad. Vi hade turen att hitta större orörda ytor trots att de helgen innan hade körts en del i området.

Freeriden fick sina första mil och vi bekantade oss väl. Skråkörning, lite myrsurf och en och annan klättring i någon brant hans med. Till och med någon mindre luftfärd utfördes. Att komma överens med en maskin direkt är inte alltid det lättaste. Fjolåret som tillbringades på en Polaris Rmk gjorde att det kändes ovant att hoppa på en Freeride med liggande styrstång, istället för Polarisen med vertikal. Men Freeriden är underbart lättkörd, redan efter ett par gånger lirade vi som ett sant radarpar.

Freeriden briljerar när det kommer till tät, trång, och allmänt knixig skogskörning. Den är oförskämt enkel att lägga omkull, man behöver i princip bara tänka att man ska svänga så ändras färdriktning. Här får polarna jobba på för att hänga med i svängarna, i den täta granskogen.

Men myntet har även en baksida. Freeriden med T-motion får det tyvärr lite svårare mot konkurenterna när det kommer till brant skråkörning. Mattan strävar lite väl mycket neråt i i de brantaste partierna vid just skråkörning.  Man får helt enkelt parera lite extra för att hålla Freeriden på rätt köl. Det blir mer påtagligt när det lider mot vår och snön är hårdare. Från att ha varit sjukt följsam i skogen är det nästan irriterande att skråkörning ska vara betydligt svårare.

Det justerades en hel del på stötdämparna och fjädrarna i boggien för att försöka få bukt med problemet. När undertecknad spände upp ett par snäpp på boggiedämparna samt körde lite hårdare stötdämpare fram så ville den inte ner med rumpan lika mycket. Det är alltså bra att skotern är utrustad med ordentliga stötdämpare som kan justeras, redan från fabrik.

Attityden på maskinen ändrade till det häftigare med ett Dekalkitt från Scs Unlimited. Ett orginalbukskydd åkte på för att minska effekten av eventuella stubbkänningar. Sen utrustades den även med en förstärkt dragbåge med dragkrok för att kunna frakta familjen.

Den enda förändringen rent körmässigt blev en styrhöjare från RSI, eller tekniskt sett en styrsänkare. Med fyra tums höjare minskade styrets höjd med 6.5 centimeter. Kan tyckas lite, men kontrollen på Freeriden ökade markant vid skrå och klätterkörning. Enda gången jag saknar ett högre styre är vid skön myrsurf och hopp.

Ny maskin, nya barnsjukdomar?

Lite strul åkte vi allt på: Den smarta elstarten Shot som vår Freeriden är utrustad med är ett system uppbyggt med en slags kondensator. Och det var just “kondensatorn” som olyckligtvis lyckades säga upp sig två gånger. Nu var det dock inget stort bekymmer utan dessa byttes snabbt och föredömligt ut på garantin som är hela 4 år.

Efter sista bytet tycks felet vara hitta för nuvarande har passerat 90 mil. Känns då säkert att säga att den är där för att stanna. I övrigt måste vi hylla funktionen. Inge rassel, ingen ökad roterande massa, en kompakt enhet som endast väger ett kilo. Grymt bra uppfinning!

Remslitage?

Originalremmen kördes in ett par meter, sen var tålamodet för den lugna körningen slut. Jag vet att rekommendationen för ett långt liv för variatorremmen handlar om inkörning. Men en skotersäsong är kort och jag har varken tålamod eller lust att investera 10 mils körning för att öka livslängden på remmen. Får helt sonika acceptera att den kan bli kortlivad.

Efter 25 mil började remmen rycka oroväckande mycket. Plockade lös sidokåporna och spanade in remmen utan att hitta något fel. Remmen togs ut, och efter lite bändningar hittar jag ett ställe där den börjat att separera. När man trycker ihop remmen går det att se rakt igenom den.

Här var det dags för byte innan den går av och en ny Ultimax rem åkte på variatorerna. Konstigt nog så tappar maskinen ungefär 200 varv på toppen och därmed for även många hästkrafter i fördärv. Men valde att ge den vidare förtroende. Nu kom vi ca 90 mil innan den visade upp tecken på utmattning och därmed blev det åter en ny variatorrem.

Bränsleförbrukningen då?

Den varierar verkligen mellan körningarna. De gånger pulkan kopplades bakom maskinen och familjen hängde på drog den mellan 1,2 till 1,4 liter milen. Det tål att tilläggas att den funkar utmärkt som pulkdragare utan varmgång. Förbrukningsmässigt stiger siffran betydligt när det kommer till pudersnö och klättring. Och som mest gick det att få igenom runt 5 liter milen, men då var också körningen som bäst. Snittförbrukningen sett över hela säsongen hamnade på 3.2 vilket vi anser vara riktigt, riktigt bra speciellt med den extrema vintern som var.

Något att inte förglömma är kanske den brutalaste tvåtaktsmotorn på marknaden. Freeridens 850-motor var verkligen med i alla lägen. Effekt upp mot 165 hästar gör att man nu mera vet vad kramp i smilgropsmusklerna är. Ski-doos föregångare 800 e-tec har kunnat kännas en aning tam i vissa lägen. Med 850 E-tec är det helt bortblåst, för tillfället är det nog den motor med rappaste gassvar på marknaden.

Sammanfattningsvis

Vintern bjöd på extrem underhållning både maskinmässigt och vad gäller föret. En så pass potent klättrare med otroligt mycket motorstyrka och bra stötdämpare från fabriken ger lite att önska. 154 tum har aldrig upplevts som för långt, snarare tvärtom. Massor med dagar surfade vi i metervis djup pudersnö. När våren kom och plusgraderna satte in klickades stötdämparna på en aning. Sen var det bara att rocka vidare. Vi tackar härmed Freeriden för en grym säsong.