END OF AN ERA – LÅNGTESTAREN YAMAHA SIDEWINDER M-TX LE 153 TACKAR FÖR SIG

Alla sagor har ett slut och så även den mest fantastiska vinter! För älskar man lössnö och lössnömaskiner har vintern 2018 varit i princip en enda lång saga. Helt enkelt bästa tänkbara vinter att tillbringa bakom styret på en Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″. Men tiden går fort när man har roligt och fastän det känns som vi helt nyligen hämtade ut den racingblå besten har det nu blivit dags att knyta ihop säcken och summera säsongen.

Tänk, snart är det vinter igen!

Men hur sätter man då ord på känslorna och intrycken från denna maffiga pjäs? Känns som att det lätt kan skena iväg med superlativ, då börjar man direkt tänka tillbaka på vintern och hamnar i ett rosenskimrande dis av upprymdhet. Pulsen går faktiskt upp en aning bara vid blotta tanken på hur enkelt fjällsidor har besegrats, hur orörda myrar har dominerats och hur bottenlöst puder förnedrats.

Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″ är helt enkelt en riktigt bra snöskoter! Framkomligheten är minst sagt övertygande. Konstigt vore väl annars? 153″ matta med 3″ kammar, eller 3886 mm lång och 76 mm kamhöjd om vi ska hålla oss till det metriska systemet, som matas med kraften från en nästan 200 hk stark motor. Klart som tusan att maskinen vill framåt!

En av de grymmaste klättrarna vi haft i långteststallet någonsin och definitivt den kraftfullaste, rent effektmässigt, i lössnökategorin. Vi sticker ut hakan och påstår att ingen standardmaskin på marknaden rår på Sidewindern när det kommer till att ta sig uppför en sluttning. Men det gäller att det är någorlunda öppet, för den är varken smidigast eller för den delen den mest lättkörda skotern på marknaden just nu. Men titeln “Kungen av öppna landskap” känns odiskutabel.

Rent tekniskt

Men inget att anmärka på alltså? Har allt bara varit glasklart och klockrent? Nja, inte riktigt… I början av vintern hade vi stora problem med remslitage. Eller slitage och slitage… 200 hk skadar inte bara remmar, 200 hk fullkomligt pulveriserar dem. Variatorn från fabrik var inte 100% kalibrerad och backshiften skulle säkert varit klockren på en touringmaskin. Men inte på ett lössnömonster!

Sekundärvariatorn växlade inte alls tillbaka så snabbt som den borde och efter några omtag med gasen och omväxlande gas/broms hade slutligen den arma remmen inte en chans. Inget strålande resultat.

Lösningen?

Svaret på gåtan hittade vi istället på eftermarknaden. Mod shop säljer ett variatorkit, Speedtech Adrenaline, som de anpassar efter förarens körstil och åkning. Vi monterade detta och vips var problemet med trasiga remmar ett minne blott. Nu nästan 100 mil senare (på samma rem) kan vi konstatera att Speedtech Adrenaline kitet fungerar klockrent. Har du inte redan monterat ett på din Sidewinder, gör det! Kostar visserligen nästan 3000 bagis, men helt klart får det ses som väl investerade pengar.

Speedtech Adrenaline-FUNKAR

Inledningsvis strulade även backväxeln. Ibland gick det inte alls att få in backen. Gissa om det oftast hände hemma på gården. Nä, precis! Alltid när man var som sämst till och läget pendlade mellan besvärligt och hopplöst. Efter några verkstadsbesök konstaterades glapp i kabelhärvan under elcentralen och efter att den bytts har allt funkat utan anmärkningar.

Spruckna gummin har också varit ett återkommande tema under vintern. Utöver remmarna har båda handtagen på styret spruckit plus att ett skidgummi helt plötsligt fick lust att göra något annat och helt enkelt bara försvinna. Petitesser i sammanhanget, dock lite irriterande men sådant som händer.

Bortsett från dessa mer eller mindre allvarliga bakslag har allt fungerat precis som förväntat. Yamaha har alltid stått för hög kvalitet på sina byggen och Sidewindern utgör inget undantag. Allt känns gediget och kompakt även efter en säsongs brytande och bändande i fjällskogen. Inga konstiga glapp eller märkliga missljud. Den bara levererar helt enkelt.

Att köra då?

Körmässigt då? Ja, Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″ är en maskin som ska bemötas med respekt. Den kräver att du som förare vet vad du gör om den ska komma till sin fulla rätt. 200 hk sliter och drar ganska rejält och motorns brutala vridmoment skapar en gyroeffekt som man inte hittar hos någon annan maskin.

Dessutom sitter den väldiga fyrtaktssnurran monterad relativt högt i chassiet, vilket också påverkar köregenskaperna. I jämförelse med de tvåtaktsdrivna konkurrenterna är Sidewindern mest att likna vid ett jetdrivet stridsflygplan mot tvåtaktarnas attackhelikopterliknande egenskaper. Svängarna blir mer svepande och rörelserna från sida till sida lite segare. Accelerationen från noll är inte heller lika explosiv, men från mellanregistret och upp kör Sidewindern å andra sidan skiten ur vilken tvåtaktare som helst.

Det tar ett tag att komma underfund med maskinens egenskaper, men sedan man väl hittat nyckeln till hur den ska manövreras har man hur kul som helst. Kraften från Genesis motorn är minst sagt beroendeframkallande och man tröttnar aldrig på dess hårresande rytande. Inte mentalt åtminstone, muskelmässigt är det en annan sak… Ops, där har vi en anledning att köpa gymkort!

Att lägga djupa doughnuts på en öppen orörd myr är något av det mest underhållande man kan göra med Sidewindern. För den oinvigde kan det säkert verka aningen fånigt att åka runt, runt på en myr och det går egentligen inte riktigt att förklara känslan heller. Eller som allas vår Ingemar Stenmark en gång uttryckte det “He gå int´ å förklar för en som int´ begrip”. Det måste bara upplevas.

Man åker ut på myren och bryter ner ena skidan i snön. Sedan är det bara att luta med och styra med gasen. Enkelt! Eller… Nja, kräver lite träning, men svängarna blir djupare och djupare och tvärare och tvärare. När man får till den där perfekta munken och vändradien motsvarar ungefär en normalstor stekhäll typ Muurikka är lyckan i det närmaste total. Vrålet från den tvångsmatade fyrtaktstrippeln är ett kapitel för sig. Med spjällen fullt öppna både spottar och fräser det ilska ur avgasröret och ljudet rullar likt ett åskoväder mellan fjällsidorna.

Bränsleförbrukningen stannade på 3,09 liter/mil i snitt över säsongen. Detta är räknat på den totala körsträckan från dag 1. Alltså innefattar det allt från försiktig inkörning med måttliga gaspådrag, till extremaste sortens pudermys och inspirerande klättring. Detta är något högre än någon annan fyrtaktare vi haft som långtest.

Dock måste vi se det i ljuset av vilken otroligt häftig vinter det varit och andelen “kvalitetsmil” torde rent procentuellt också vara högst hittills. Dessutom är det ju också den klart motorstarkaste lössnömaskinen jag åkt genom åren. Stora motorer kräver mycket mat för att leverera. Naturlagar helt enkelt och känn efter själv. Inte åstadkommer du några stordåd om du är hungrig?

Sammanfattningsvis!

Sammanfattningsvis kan vi bara konstatera att Yamaha Sidewinder M-TX LE 153″ är en extremt underhållande och kraftfull snöskoter. Hela bygget är snyggt och gediget rakt igenom. Den kräver en del av sin förare, men ger å andra sidan tusenfalt tillbaka. För även om karaktären i motorn egentligen är helt otrolig och levererar ett spann av effekt som passar allt från den lugnaste krypkörning till de brutalaste skidresen är den mer anpassad för dem extrema som inte kan få nog av adrenalin.

Men detta gäller förstås bara om vi tänker oss att det handlar om att plocka ut maximalt av kapaciteten som bor i maskinen. Man kan ju faktiskt ha fantastiskt kul med en Sidewinder M-TX LE utan att ge sig dit det är som jobbigast. Men det är lite det som blir kruxet. Det är ju nämligen där det är som jobbigast den levererar som bäst.

Karaktären på motorn är annars ett av dess starkaste kort och en detalj som gör att den trots allt passar till många olika typer av förare. För även om den egentligen är en extremt kraftfull best på nästan 200 hk, så går det att åka lugnt och försiktigt helt utan hugg eller ryck. Prova det med en F1 bil! Det är den närmaste liknelse jag kan komma på… En kalasskoter helt enkelt och något av det häftigaste du kan ha mellan benen.

Vad ser redaktörn där borta i framtiden? Utsikten uppifrån Järvtanden är magnifik. Med detta sagt tackar inte bara Sidewindern för sig. Även undertecknad ber att få tacka så mycket för uppmärksamheten. Efter åtta fantastiska år här på Sledtrax har det nu blivit dags att dra vidare mot nya spännande äventyr och utmaningar. Inga träd växer till himlen och nu är tiden kommen. Därför vill jag tacka er läsare som genom åren hängt med. Vissa har engagerat kommenterat, diskuterat och även kritiserat det jag skrivit. Erat engagemang har ständigt drivit mig framåt och hjälpt mig att utvecklas som skribent.  Tack för mig, hoppas vi ses där ute i skoterland en vacker vinterdag!

Ingemar Forsell