SKI-DOO SUMMIT X T3 800R E-TEC 154 – LÅNGTESTSÄSONGEN 2016 SUMMERAS

Förra hösten väntade vi med spänning på Ski-doos senast Summit 154″ skulle ansluta till våran långtestflotta. Den hade fått ta del av T3 förvandlingen som sina längre syskon året innan hade utrustats med. Nu är det hög tid att summera förhållandet.

Så kom äntligen dagen man hade väntat på alldeles för länge förra året, dagen när vi fick hämta en av 2016 års långtestmaskiner.
Den långa sommaren hade plötsligt tagit slut snabbare än man var beredd på och nu satt man med ett telefonsamtal. Det var Stefan på Tords motorservice i Bredåker som meddelade att vår Summit T3 154″ var redo för leverans.
På med släpvagnen och iväg, där stod Summiten redo å var svartare än ett Tyskt kolkraftverk. Till det yttre kan det tyckas att den är tämligen oförändrad sedan XM modellen släpptes 2013, men maskinerna har förfinats för varje år.
T3 uppdateringen är den största som gjorts på XM chassiet, ny framvagn med högre markfrigång, nerflyttad drivaxel för att få plats med tre tums kammar på mattan och annan drevning med helt ny variatorsetup för att nämna de största skillnaderna.

Ski-doo hade alltså satt sig ner och kikat på vad man kunde förbättra på en redan befintlig modell, ett recept som visat sig bli riktigt lyckat.
Redan första turen med Summiten i december förra året fick den nya tre tums mattan bekänna färg, vi hittade puder på dryga metern på vissa ställen. Jösses vilket grepp det är i mattan, man får verkligen hålla igen på gasen för att inte resa för mycket i branterna.

Att den är så resvillig har faktiskt upplevts som en nackdel från början av vintern, men allt efter jag fick timmar på maskinen lär man sig också hantera det bättre.

Man får helt enkelt lätta på gasen på rätt ställen. Och det finns faktiskt också en hel del fördelar med en resvillig maskin, speciellt när man kommer till teknisk körning.
Här är det användbart i många lägen till exempel vid en ”Hop over” där man vänder samtidigt som man kör på rullen. Sen går det göra otroligt snäva vändningar när man lägger ner maskinen på sidan, då hjälper det att skotern är resvillig eftersom det hjälper till att dra runt skotern. Mindre kraft krävs av föraren vilket uppskattas under dom längsta dagarna.

Variatorerna har Ski-doo lagt ner mycket energi på för att få till en bra kalibrering till det nya T3 paketet. Tidigare har ofta karaktären i Summit-modellerna varit ganska sävlig och konkurrenterna har haft betydligt rappare kalibrering i sina setups.

Men i och med T3 paketet har det hänt massor på den fronten, vi vågar nästan påstå att Summiten av 2016 års modell har haft bland dom bästa variatorerna direkt från fabrik. Allt går ju givetvis att justera och ändra för att förbättra ytterligare, men frågan är om det går hämta speciellt mycket mer ur T3:ornas variatorer.

Det dök upp ett lite bekymmer med variatorerna när maskinen hade gått sina inkörningstimmar och full effekt i motorn plötsligt fanns att tillgå. Då ville den helt enkelt gå upp i varv alldeles för snabbt och händer det så säger ett inbyggt skyddssystem ifrån och bryter tändningen för ett ögonblick. Oavsett hur vi justerade klickern för att ändra vinklarna på ramperna ville maskinen gå upp för snabbt i varv.

Nåja, det var ändå dags för första servicen i samma veva som problemen dök upp, därför pratade jag med Stefan på Tords motorservice. När jag berättade om bekymren visste dom direkt vad som behövde göras, i med tyngre viktpinnar helt enkelt.

När det behövs mer vikt förstår man att det även tillkommit några hästkrafter under inkörningen vilket man inte tackar nej till, nu monterade vi ställbara viktpinnar på servicen och efter det har den fungerat felfritt resten av vintern.
En sån här liten grej som gör att maskinen inte går som den ska efter inkörning tycker man att Ski-doo borde stå för. Men inte det, här får kunden glatt hosta upp stålar för bytet av viktpinnarna. Nej det här är inte alls okey, det borde vara en fri serviceåtgärd från BRP kan vi på Sledtrax tycka.

När vi är inne på variatorer kommer man snabbt till remförbrukning som ofta är en het potatis när det kommer till lössnömaskiner. Remmarna lever ett hårt liv med långa fullgasrepor och knappt någon kylning ifrån fartvind. Genom åren har man varit med om maskiner som inte kommit speciellt långt på sina remmar, och nerdrevning samt ändringar av variatorer har varit nödvändiga för att få bukt med problemen.

På T3an har man en låg drevning samt väldigt fina variatorer ifrån fabrik, och vi har inte haft några bekymmer med remmarna på hela vintern. BRA! Vi har kört cirka 100mil på första remmen och den har blivit lite smalare i slutet av säsongen men långt ifrån slut. Det är absolut inget man kan klaga på utan tvärt om är det riktigt imponerande.

Bränsleförbrukningen under vintern har varierat lite upp och ner, främst beroende på vilken snö det har varit. Förbrukningen påverkas även under inkörningen där den är programmerad att ta extra bränsle och olja.
Vi har dock inte registrerat alla tankningar då vi använt dunk vissa dagar, men vi har kontrollerat förbrukningen när vi kunnat.

Snittförbrukningen landar då på 3,11 liter per mil vilket är väldigt lågt med tanke på vilken typ av körning man gör med dessa maskiner, man ska dock veta att det inte var många helger med riktigt bottenlös puder förra vintern där förbrukningen är högst.

Men det ger i alla fall en fingervisning om att E-tec motorerna är riktigt bränslesnåla, däremot vill dom har ordentligt med olja när man kör lössnö och pumpar mycket med gasen.

Vi har tyvärr inte kontrollerat hur mycket olja den dragit, men betydligt mer än Polaris 800-spisar som varit med på samma körningar. Sen drar den betydligt mindre olja om man kör lugnt och jämt, bland annat på transportsträckor.

Tillbehören åker på

Vi testade även lite eftermarknadsprylar under vintern och ifrån Skinz protective gear körde vi med deras Rasmussen style fotsteg som är betydligt smalare än original. Framförallt vid brant skråkörning märker man skillnad när det är mindre som drar i snön helt enkelt och man får fast maskinen i snöväggen bättre. Vi testade även deras styrstång som flyttar fram styret ungefär fem centimeter. Tack vare den blev det naturligt att stå lite längre fram på maskinen, därmed blev skidresen lättare att tygla också när man enklare kunde förflytta vikten framåt.
Vi ersatte även lyset med Skinz headlight delete kit som utökar förvaringsutrymmet, under dom mörka timmarna har en kraftig pannlampa använts istället.

En känd svag punkt på Summiten är S-modulen som sitter i chassiet under motorn, därför uppgraderade vi den främre lyftbågen tillsammans med ett förstärknings kitt ifrån Zbroz racing. Allting var gjort i aluminium och förstärkte även den övre stötdämparinfästningen. Snyggt och prydligt och oerhört robust.

En annan del vi bytte ut var kedjehuset, eller i alla fall delar av det. Vi har testat ett belt drive-kitt ifrån TKI Tom Kobza Industries, helt otroligt vilken finnish det är på hans prylar.

Vi hade en viss oro om remmen verkligen skulle hålla. Men vi har faktiskt inte haft ett enda bekymmer med belt driven och på köpet sparade vi en hel del i roterande vikt, vilket har gett lite bättre respons genom drivlinan.

Det säger sig själv att det är lättare att få snurr på sakerna om dom väger mindre, helt enkelt en kanonprodukt.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det här är bästa Summiten hittills och den har imponerat genom hela säsongen.
Enbart lite variatorjustering har krävts annars har den fungerat klanderfritt, det märks att XM chassiet är väl genomarbetat vid det här laget.

Det här är också så bra som XM-modellerna någonsin kommer att bli för nu är det dags för nästa generation G4 att ta över lössnö rodret hos Ski-doo. Men dom nya modellerna har mycket att leva upp till. Summiten checkar alltså ut med all heder i behåll, en grym och pålitlig släde helt enkelt!