SPORT 120 FYRA MÄRKEN SLÅSS OM TITELN!

Turen har kommit för de korta maskinerna att synas i sömmarna. 2017 är kanske, åtminstone vad gäller sexhundraklassen, lite av ett mellanår eftersom nyheterna inte är riktigt världsomvälvande. Men vilken är roligast, stabilast, piggast? Vi kollar närmare.

Mellanår var det ja. De stora nyheterna lyser med sin frånvaro men bara därför är det inte ointressant, man har förfinat och inriktat maskinerna på lite olika fokus.
Med ut på leden följer:
Arctic Cat ZR 6000 SP ES
Lynx Rave RE 600 E-tec
Polaris 600 Rush XCR
Ski-doo Mxz X-RS 600 E-tec Iron Dog

Vi börjar med Arctic Cat

2017 tar man enbart in vanliga ZR, alltså inte RR-modellen som har mer avancerade stötdämpare. Färgsättningen är som vanligt ändrad, riktigt sober och snygg är årets modell med lite retrodekaler. Mattan är 137″ eller 3480 millimeter lång och det gör den till en ganska lång sportmaskin. För bara ett par år sedan skulle den platsat i crossoverklubben!Mer matta i backen betyder bättre friktion men även bättre flyt över de partier som har mindre gupp. Nackdelen skulle kunna vara att den blir svårare att få med sig genom tajta svängar såklart.
Arctics egenutvecklade sexhundra Ctec2 har varit med några år nu, fortfarande den piggaste i klassen och fortfarande väldigt snål på olja men kanske inte klassledande vad gäller bensinförbrukningen. Elstart är standard i år. I övrigt kan vi konstatera att detta chassi varit med några år nu, ligger Arctic Cat och ruvar på något hemligt?

Lynx Rave RE 600 E-tec

Lynx Rave RE 600 E-tec är även den en bekant modell. 600 E-tec-motorn presenterades för första gången 2009 och har inte genomgått några större förändringar, den är fortfarande snålast i gänget men inte speciellt upphetsande i övrigt. Dock en problemfri och modern motor.
Vad gäller resten av skotern så är den rätt lika förra årets, det skiljer lite i färgsättningen. Med andra ord inga dramatiska nyheter här heller, men som vanligt när Lynx gör skotrar så är det robusta och tåliga maskiner som är anpassade för nordiska förhållanden. Nytt är däremot att man erbjuder hela fyra års garanti på maskinerna.

Polaris 600 Rush XCR

Polaris 600 Rush XCR i Axyskostymen har till i år samma pigga sexhundra med insprutning, strået vassare än Rotaxmaskinerna. Beteckningen XCR betyder att man har förstärkt flera delar i både boggi och drivlina för att klara mer stryk. Det är andra material och prylar från IQ-racern. Geometrin är något omgjord för att få längre fjädringsväg och för att inte bli lika känslig för förarens vikt. Bortsett från detta är Polarisen också en modell som inte är helt ny, om man nu får säga att Axys är en förädling av Pro-x chassit. Funktionen är förädlad men grundtanken likadan.

Ski-doo Mxz X-RS 600 E-tec

Ski-doo Mxz X-RS 600 E-tec Iron Dog har fått tillägget i sitt namn efter ett berömt långlopp i det stora landet på andra sidan pölen. Långloppet där agnarna verkligen skiljs från vetet, materialet utsätts för stora belastningar under lång tid. I övrigt känner vi igen även denna maskin, R-motionboggin är en lättinställd historia som fungerar otroligt bra.
Årets modell är svart med lite ljusare detaljer men liknar i övrigt förra årets, vi börjar ana ett mönster. Liksom Lynx har denna samma 600 E-tecmotor och som vi skrivit förut, kanske det börjar bli dags för en uppdaterad version av denna?

Ut på leden

Nu har vi gått igenom fakta runt maskinerna, det är dags att ge sig av ut på leden där de hör hemma. Arctic Cat låter vasst, har ett grymt gassvar och lyder snällt föraren. Efter lite varmkörning är det dags att känna på motorn på riktigt, den träffar 8100 rpm direkt och ylar som den värsta crossmaskin. Första kurvan kommer snabbt, två duttar på bromsen får framänden att niga lite, hänger över kroppsvikten så gott det går för att ta kurvan och jaha! Det gick ju lätt, kanske går det att hålla högre fart? I nästa kurva som kommer lika fort på testar vi, innerskidan lyfter lite men det är ingen dramatik så vi öser vidare. Nu blir leden smalare, här kör lika många maskiner så det är sönderkört, rejält. Pucklar och åter pucklar från kurva till kurva, de första tas i lite för hög fart och centerdämparen svarar med ett stön. Där gick luften ur, vi får helt enkelt dra på lite mer för att få upp skidorna och rida mer på bakre dämparen. Nu funkar det fint, även om tempot blir lite lidande eftersom man inte kan åka på skidlyft överallt.

Över till Lynx Rave RE, det är fortfarande pucklar överallt. Här blir åkningen en helt annan, maskinen känns faktiskt lättare men rätt hård i stötdämparna. Ingen idé att försöka hålla igen och åka ner i varje hål mellan pucklarna, fullt järn är det som gäller för att få ut det mesta av Lynxen. Den går klippstabilt trots misshandeln och till slut är det underarmarna som får kasta in handduken innan tempot skruvas ner. Nu blir det mycket jobbigare, Lynxen trivs inte alls med att åka sakta utan ber om mer stryk. På vägen tillbaka öppnar leden upp igen, det blir långa svepande kurvor och breda rakor. Här hänger den inte med riktigt, PPS-boggin är ingen högfartsboggi direkt och E-tecen hamnar lite i underläge mot de två maskiner som har fler hästar. Framförallt Polarisen verkar inte ha några gränser alls utan sticker iväg som en skållad råtta.

Byter till just Polarisen. Paradnumret för XCR har vi fått höra ska vara riktigt sönderkörd led, så vi tar väl samma sväng igen. Full gas rätt in i betongparken, smack in i ett motslag som borde slagit luften ur en totalt. Så är inte fallet på XCR, den fixar det med lätthet och behåller riktningen som om inget hade hänt. Vi bombar vidare, känner lite på balansen. Pitch, finns det något som heter, beskriver hur maskinen vickar fram och tillbaka. På Axysplattformen har man centraliserat föraren så pass att man kan påverka detta ganska rejält under färd.

Den biter verkligen i med skidorna när man flyttar fram kroppen, och den har nästan ingen styrning alls om man står långt bak. Men hur ska man göra när det är så långt mellan pucklarna att skotern precis får plats mellan dem, det blir bergochdalbana hela tiden. Jo, välj mellan att söndagsåka sittande, med ett jäkla gungande fram och tillbaka, eller res dig upp och flytta vikten bakåt och håll stumt tills du inte orkar längre. Då känns det skönt att Polaris har en så otroligt fin broms med inbyggd känsla. Eftersom mattan är kortare blir det mindre friktion mot underlaget och på den del av leden som erbjuder snabb åkning märks det av, det är lite lättare än på de andra maskinerna att låsa upp mattan.

Sist är det dags för Iron Dog, järnhunden? Nja speciellt lurvig är den ju inte men direkt när man kliver över till den känner man Ski-doos inbyggda lätthet. Det finns ett amerikanskt ord som stämmer jättebra in på Mxz X-RS-modellerna: nimble. Trots ett litet effekthandikapp mot sina amerikanska konkurrenter hänger den på ganska bra, den här modellen står verkligen på sin evolutions översta stegpinne. När det börjar bli pucklar och krön igen känns maskinen fortfarande så fjäderlätt att man ibland tar sig lite vatten över huvudet och får tillbaka lite små kast med bakänden när Ski-doon tycker att det är dags att lugna sig ett par snäpp.

Nej, det går inte att vålda rakt genom de trashade sträckorna om man inte ställer om lite i R-motion. Tempot får ligga strax under vansinne istället och vilken härlig harmoni det blir, man riktigt längtar till nästa sektion med gupp, tajta svängar och serpentiner. Leta apex i kurvorna, det är nästan så att maskinen styr dit själv och ut ur kurvan skjuter det på rejält, men nästan ljudlöst och det enda man hör är fartvinden. Att två BRP-bröder kan vara så lika varandra och ändå uppträda så totalt olika.

Vem vann?

Så, ska vi då utse den mest allsidiga ledmaskinen av dessa så måste Ski-doo ligga högst upp, men nästan delad förstaplats med Polaris. Båda är ultrasnabba, lätta fullblodsracers som verkligen svarar upp till sina namn. Lynx ligger inte alls långt efter, det är bara känslan av att den är lite tyngre och verkligen kräver en del sisu av sin förare som hindrar att den når toppen. Arctic Cat susar in sist med ett våldsamt vrålande, den tappar lite på grund av stötdämperiet tyvärr. Drivlinemässigt är den definitivt en fullträff men den skulle må bättre av lite längre fjädringsväg och fränare stötdämpare.