Kontakta oss

Sledtrax

Sledtrax testar

SPORT 150 – DE HÅRDASTE MASKINERNA!

Det är dags för det tunga artilleriet. De hårigaste bestarna på leden, maskinerna som rätar ut dina armar och mörbultar din kropp. De som drar fram likt en vargflock och mördar varje sexhundra: 150 hästarsklassen. I år har vi två nykomlingar som direkt får se sig jämförda med de beprövade modellerna och det är verkligen ingen lek.

Nykomlingarna i år är alltså Arctic Cat ZR 9000 Thundercat Turbo och Ski-doo Mxz X 850 E-tec, båda hästkraftsstinna monster, den ena värre än den andra. Övriga maskiner känns igen sedan förut, Lynx Rave RE 800 E-tec, Arctic Cat ZR 8000 SP ES och den nygamla Polaris 800 Rush XCR som har fått just XCR-beteckningen till i år. Här snackar vi förfinade maskiner in i minsta detalj, saker som tar ledåkningen till sin yttersta gräns. Man slås ofta under liknande tester av hur extremt det numer är, för femton år sedan kunde man glömma att hålla samma tempo efter sönderkörda leder. Allt är testat, omdesignat, fixat och slutprovat. Ingen skida får ändra styrvinkel under ihopfjädring, ingen boggi får ge returkickar eller dålig markkontakt. Styrningsmekaniken är exakt som på en supersportbil, finish på kåpor och huvar (nästan) likaså.

Ski-doo Mxz X 850 E-tec

Ski-doos nya äss på lederna har inte bara en ny motor och variator. Hela chassit är nytt. Det som är utprovat sedan innan är endast boggin som heter rMotion. Intressant hela paketet såklart, men vad är det för speciellt med denna nya motor då? Jo, man har kikat på dieselmotorer och deras uppbyggnad. Som många vet uppnår en dieselmotor ganska extrema cylindertryck vilket gör att vevaxlarna måste vara stadiga för att inte skadas under drift. Eftersom E-tec har lite samma uppbyggnad som en diesel, med insprutningen direkt i cylindern, var det väl ganska logiskt att fortsätta använda denna teknik. Resultatet är en till yttermåtten mindre motor som klarar mer effekt och misshandel. Den mindre storleken gör att man kan tillverka ett chassi som passar runt motorn och därmed få en konstruktion med mer centraliserad massa, allra mest i sidled. Det vill säga att balansen blir bättre och maskinen blir smalare.Med hjälp av större cylindervolym har man också höjt effekten lite. Nog om motorn, resten av skotern är ju också annorlunda. Till att börja med känns den mycket mindre när man sätter sig på den. Varken förarmiljö eller körställning känns bekant, allt är så utformat efter föraren. Ergonomi är ordet. Hela skotern verkar helt enkelt mindre och mer lätthanterlig.

Polaris 800 Rush XCR

Axys-rushen har vi fått prova förut, den har också varit långtestmaskin i Sledtrax vård. För att förnya denna riktigt genomtänkta maskin har man börjat tillverka sving och lite andra delar i boggin i ett speciallegerat stål som heter chromoly. Det låter ju fränt och så, men vad gör det för skillnad? Jo, rörkonstruktioner tillverkade i chromoly är både lättare och starkare än vanliga stålkonstruktioner. Det gillar vi som kör snöskoter, lätt och starkt.
Boggiskenorna har också blivit förstärkta för att klara de extrema påfrestningar en XCR ska ha. I övrigt är det inte så mycket som skiljer denna maskin från förra årets värsting, förutom namnet då förstås.

Lynx Rave RE 800 E-tec

Den stenhårda finnen har inte direkt överarbetats sedan förra året, men är verkligen inte uträknad på förhand. Som vi vet sedan tidigare år är det här en maskin som nästan balanserar på gränsen till att vara färdig för tävling ur kartong, beställer du en Lynx Rave kan du välja mellan fjädring “Enduro”. Inget annat. Det säger lite om hur man tänker hos Lynx, Rave RE är verkligen byggd för att klara allt du kräver av den efter skandinaviska leder. Inte amerikanska högfartsleder utan just den där ihjälkörda ledsnutten mellan två orter uppe i fjällvärlden som såg en skoterpreparerare i början av säsongen och en strax innan påsk. Du vet säkert vad vi menar.
Den stora nyheten hos Lynx i år är att man tror så pass mycket på driftsäkerheten att man lämnar hela fyra års garanti, storslaget.

Arctic Cat ZR 8000 SP ES

Sportmaskinen med mest erfarenhet i det här gänget är Arctic Cat med den beprövade åttahundran som ligger högst i tvåtaktsklassen gällande effekt. Det är med andra ord en riktigt pigg maskin som ryter ifrån rejält vid gaspådrag.
Åttahundran är stark på mellanregistret också, du får en riktig hästspark varje gång spaken till höger trycks in. 2017 har den begåvats med nya fina dekaler och annorlunda färgsättning. Jo, och så levereras den med 137 tum lång matta, som en annan crossover från 00-talet.

Arctic Cat ZR 9000 Thundercat Turbo

Det här är en nyhet för 2017 som är riktigt bra. Absolut inget ont om Arctic Cats gamla 1100 turbomotor, men den nya trecylindriga är allt bra mycket trevligare. Gassvar, ljud, kraft, allt är lite lite bättre numer. Förklaringen kanske är att motorn är utvecklad av en samarbetspartner som har längre erfarenhet av fyrtakt i skotrar. Fast det är nog inte hela svaret, för det är Arctic Cat själva som har mappat motorn, så den funkar lite annorlunda än Yamahas motsvarighet. Och som den funkar sedan! Thundercat är helt rätt namn, här finns det effekt så det svämmar över alla kanter. Akta högertummen, bromsen är likadan som på en ZR 6000 – du kanske bromsar på dig innan kurvan kommer.
Trevlig uppdatering av designen är också välkommet, lite bättre passform på kåpor och lite högre finish på hela skotern gör en värld av skillnad. Den ser verkligen ut som en muskelmaskin.

Körkänslor

Thundercat. Det hörs redan på namnet vad det är man sitter på. Den morrar dovt, skjuter iväg ganska bra på lågfartslederna. Det känns lite som att sitta på en motorcykel. När fartvinden ökar hörs inget annat än mattan som slamrar lite mot boggiskenorna. Så fort vi kommer runt nästa långsväng blir det en kilometer raksträcka. Ger full gas och håller i mig, det är något riktigt elakt vad det sticker iväg så fort mattan får fäste. Kollar ner på hastighetsmätaren, kan det vara sant? Det bara fortsätter att accelerera men nu verkar det som vi kommer ikapp någon, snöröken tyder på det. Adrenalinet ersätts med full panik då ekipaget har alldeles för hög fart för att hinna sakta ner till framförvarandes hastighet. Vilken tur, det finns inget möte. Viker ut och håller fullt – kör om den lilla sexhundran med bredställ.
Längre fram kommer några nittiograders kurvor, luttrad av tidigare erfarenhet bromsar vi långt i förväg, kompisen bakom kommer ikapp och killen framför kör ifrån. Men det gör inget för så fort vi tagit oss genom kurvan är det stenhård rocknroll, ett väsande från turbons insug som skvallrar om fullt laddtryck samtidigt som vi slungas iväg som av ett jättestort gummiband. Vartenda hårstrå på kroppen reser sig samtidigt som det återigen är dags att sakta ner för att inte köra över kompisen.

Lite längre fram längs leden tar vi det lugnare, hittar ett mer tillbakalutat tempo. Trivs bra, det är lätt att styra, man kan kasta ut bakänden lite med ett lätt tryck på gasen om man inte orkar styra så mycket genom kurvorna. Maskinen sköter körningen åt en på ett helt speciellt sätt. Det här känner vi inte igen från Yamahas motsvarigheter som gärna vill att man ska vara aktiv och ha armmuskler som Arnold.

I den guppiga delen är det inte lika roligt att köra längre. Den klarar guppen riktigt fint, det är inga problem. Men ofta vill man dra upp skidorna lite för att göra åkningen bekvämare, det gungar inte så mycket framåt och bakåt då liksom. Det funkar inte så bra, för så fort man drar på lite är man uppe i en fart som guppen inte alls tillåter och det är nära att gå till skogs flera gånger. Lite irriterande, men så fort det blir lite bättre förhållanden är allt glömt. Turbo…

Mxz-modellerna har alltid varit lätta, sportiga maskiner med ledprägel. När Mxz XRS kom lyfte man det hela en bit till, det blev ännu mer av allt det goda. Hittills har XRS också varit lite av en favorit här på Sledtrax just på grund av den sportiga framtoningen och lättkördheten. Men nu kom det en Mxz X till detta år, och det är inte dåligt!
Man slås av hur spartansk förarmiljön ser ut. Ett rent aluminiumstyre, enkla reglage som vi är vana vid med Ski-doo. Motorn låter som en E-tec, kanske lite grövre på något vis. Men vad konstigt, det räcker nästan att blåsa på gashandtaget så börjar den varva? Ut på leden, känslan som vi pratade om tidigare med en riktigt lätt maskin återfinner sig. Det är på något vis som att framvagnen inte finns, den väger ingenting alls. Jättelätt att styra, ändå lyder den direkt. Små och stora pucklar tas med en nysning, det är enkelt.

Lika enkelt är det att vålda sig genom de sönderkörda partierna, det är nästan retfullt vad maskinen struntar i vad du slänger på den. Det går som en dröm ända tills pucklarna blir två meter höga, då bottnar det men helt odramatiskt. Motorn är hela vägen mycket mer närvarande än gamla 800 E-tec, det är som att den vet redan innan du gasar att du tänker gasa. Faktiskt är det nästan jobbigt innan man blir van vid det, i de små guppen reagerar maskinen med att accelerera vid varje gupp eftersom det är omöjligt att hålla tummen stilla. Man blir lite åksjuk av att ständigt känna på – av, på – av. Ljudet är som vi inledningsvis sa likt gamla E-tec, men ibland kan man höra en tendens till smatter efter att ha släppt gasen. Tio hästar upp märks inte så väl, men det är klart att i ett lättare chassi bär det iväg rätt rejält.

Polaris sportmaskiner är av tradition lättkörda saker med en väl avvägd effekt kontra ljudnivå. Det vill säga, de låter satans fränt. Inget ändratpå den fronten, XCR har samma egenskaper som sina föregångare i Axys chassit. Det är då framförallt konsekvent beteende vid varje gupp, noll bumpsteer och ett civiliserat uppträdande. Det känns när leden börjar bli riktigt dålig, alltså helt vansinnigt kass. Det är pucklar överallt, du kan inte köra på sidan av utan måste stå ut med dessa spetsiga farthinder. Till att börja med sitter vi ned och följer hela markstrukturen, upp och ner, upp och ner. Det här går ju inte, full gas! Flyttar fötterna lite längre bak och står upp på maskinen. Glufs – den sväljer allt, hela tiden. Ökar farten ännu mer, dubblar pucklarna. Inga problem, det är bara att orka.

Ännu fortare? Nä. Nu är det slut på kraften hos föraren, men hade tekniken varit felfri hade det varit skitkul på riktigt. XCR är specialisten på dåliga leder, en långloppsmaskin direkt ur kartong. Motor, chassi, broms och transmission är alla finjusterade för roliga pass längs trasiga leder.

PPS-boggi. Har du hört det förut så är du säkert en av de som gillar Lynx. Just den delen av Lynxen är det som definierar den, resten kan vara likt en koncernbroder men PPS hör till Lynx. Och det är just det som gör den till expert på skandinaviska leder. Den klarar helt enkelt större gupp i ett högre tempo än de andra, den är brutal och hårdhänt mot föraren men den fixar alla situationer oavsett. Kommer nerför fjället på en bred markerad led, det går ganska fort eftersom farten trappades upp på kalfjället.

Det börjar bli lite kuperat, fina knölar att hoppa på så vi drar på fullt för att få lite extra airtime. Allt stämmer så bra, symbios mellan förare och maskin, hoppa gasa och busa. Plötsligt hoppar vi lite för högt och för långt, det är tydligt att landningen kommer att ske på nästa knöl som är en elakt vass kant på andra sidan av den lilla ån. Aj aj aj, försent att göra något åt, spänner varje muskel i kroppen, blundar och – landar som om inget hade hänt för att fortsätta med en jättefånig min inuti hjälmen. Just det ja, PPS…

Att Arctic Cat väljer att ta in 137″ som de kortaste maskinerna betyder något. Antingen har Arctic Cat i Skandinavien kommit på något som vi inte har, eller så är det denna längd som kommer att gälla som “kort” inom en snar framtid. Hur som helst, det känns inte som en lång maskin då den är bestyckad för ledåkning. Den väl beprövade åttahundran känns som vanligt rå, det vibrerar lite i styret och i fotbrädorna. Ljudet är grymt, det låter lite mer än de andra maskinerna och det svarar stenhårt varje gång vi begär lite mer mos. Boggin är kopplad, men effekten möjliggör långa skidlyft ändå. Det blir lite klassisk rulleåkning på leden, sikta och skjut, sätt ner skidorna innan svängen och bryt in maskinen, på gasen igen och sikta mot nästa kurva, skitkul!

När vi försöker åka som de andra maskinerna och ha styrningen tillgänglig jämt, funkar det inte lika bra. Om det går lite för fort in i de mellanstora guppen räcker inte centerdämparen riktigt till, det bottnar och slår tillbaka på fula sätt. Så fort vi tar knölarna med skidorna i luften får den främre boggidämparen hjälp av den bakre och problemet är borta, det krävs lite speciell teknik. Efter att ha vridit åt kopplingsblocken blir det lite bättre, men fortfarande samma fenomen. Det skulle behövas en tuffare dämpare alternativt längre fjädringsväg. Resten av maskinen är okej, den andas bus och motorsport men hamnar lite i skymundan när man ser storebror Thundercat med sin uppdaterade finish.

Vinnaren då!

Vi fegar och tar inte ut någon vinnare i det här testet, maskinerna är för olika även om det är ledmaskiner allihop.

Konstaterar att det är kul med nya muskelstinna maskiner som tar åkningen till en ny nivå och hoppas att den friåkningstrend med långa maskiner som råder snart blir lite mättad, för alla som dissar ledmaskiner vet verkligen inte vad de missar.Adrenalinsport för alla som inte gillar att köra fast!

 

Fortsätt läs

Mer i Sledtrax testar

Facebook

Populär läsning

Instagram

Till toppen