YAMAHAS CROSSOVERTOURING VIPER STX DX TACKAR FÖR DEN GÅNGNA VINTERN

Vi summerar långtestet av Yamahas multiverktyg på snöskotersidan, Crossovern Viper STX DX. Efter närmare 100 mil på sadeln summerar vi denna kanske lite udda men riktigt fina släde.

Första mötet med den svarta faran från landet långt i öst var en tidig februarikväll efter jobbet. Det plingade till i fickan under dagen och på skärmen stod det: “skotern är redo för leverans”. Jiihhaa och helt plötsligt blev den dagen mycket bättre. Fast lite segt att vänta ut för att få komma sig iväg och hämta upp Yamman. Samtidigt kändes det lite konstigt att för första gången under en hel säsong gasa runt på någonting som inte hade minst 150 hk eller ordentligt höga kammar, det pirrade och kändes faktiskt mest spännande trots allt. Skulle vi verkligen bli vänner under vintern?

Extratank för att rymma 53 liter

Till sist slog klockan kvällen, äntligen dags att hämta upp nyförvärvet i Sledtrax långtestflotta.

Den första aha-upplevelsen kom redan vid macken när tanklocket skruvats av. Klånnklånnklånnk. Hela 47 liter svalde tanken i ett nafs. Helt torr rymmer den imponerande 53 liter, något som känns helrätt på en långfärdsmaskin. Här jagas inga hekton, här är det räckvidd som hägrar.

Tyvärr slutade den första bekantskapen med endast ett par kilometer transportsträcka.

Inga som helst uppskattningar om hur maskinen kändes hanns med. För med cirka 15 minusgrader i luften endast iförd jeans, tunn jacka och hjälm var det mer en fråga om att komma till slutdestination, eller? Jo, sätesvärmaren var fruktansvärt uppskattad vid det tillfället!

Funderingar kring Stx dx:en var många, men en sak som gnagde lite extra i bakhuvudet var hur vi skulle trivas med varandra när snön skulle ligga som djupast?

I och med att Yamahan dök upp i februari så låg snön redan meterdjup. Att säga att allt flöt på som förr är förstås en sanning med modifikation. Som den friåkarnörd man anser sig vara så vart det till att testa maskinen på ställen där den här maskinkategorin ej anses höra hemma. Hehe, desto mer utmanande.

En februarimorgon mötte jag upp några skoterpolare. Skidspetsarna riktade vi mot brantare terräng. En backe som hade ett öppet myrstråk alldeles nedanför blev dagens utmaning.
Full mutter och en gnutta fart lyckades man plocka upp innan stigningen påbörjades. Efter många om och men så hade jag lyckats få mig ett fint packat spår och kunde till sist kravla mig upp på toppen. Yes, det gick!
Men där slutar också våra bravader med att försöka bemästra branter i lössnö. Nåja, tanken är definitivt inte att man ska bergsklättra med den här crossover-tourern, men helt lost utanför spåret var den i alla fall inte. Då har vi konstaterat det.

Varför 146″ lång utan några höga kammar som bär upp längden?
Man kan fråga sig varför Yamaha satt så låga kammar på en så pass “lång” maskin. Ganska snart, bara efter några mil bakom styret, så förstår man resonemanget med längre matta.

Man slipper helt enkelt att skotern kliver ner mellan vart enda litet gupp.
Gasar man bara på lite så får man ett härligt flyt över knölarna. Det säger sig självt, till och med jag hade nästan kunnat räkna ut den ekvationen. Och det fungerar lika bra nu som förr.
Dämpar- och fjäderinställningen i framvagnen var på tok för mjuk vid leverans, fjädrarna justerades lätt genom att spänna dem till önskad hårdhet. Dämparna i boggien lirade bra för mina 75 kg, så de blev lämnade orörda över hela säsongen faktiskt.
Pressades maskinen hårt så skulle dämparna kunnat vara hårdare ställda, men för normaltempo efter led lirade kalibreringen riktigt komfortabelt.

Familjeturer

Allt eftersom att solens strålar började värma mer och mer så började även den berömda “pulkdragarsäsongen”.

Här har Yamaha ett ess i rockärmen och det är helt klart den fina Genesis 1000-kubiks fyrtaktsmotorn.

Kraft nås redan vid låga varvtal och det är en fröjd för öron att höra motorn brumma. Tyvärr så lirade inte drevningen av maskinen i samma kör, den var en aning högt drevad för att dra. Första midjan på remmen infann sig ganska så snart.

Problemet blev aldrig korrigerat med en omdrevning då tanken inte var att dra så mycket. Lösningen för stundande turer blev helt enkelt att gasa till vid start så remmen fick fäste med detsamma, alltså ingen långsiktig lösning om huvudsyssla skulle vara att dra mycket med skotern.

Hursomhelst, när pulkan var kopplad och man bortser från drevningen så är den väldigt följsam att dra med. Inga oväntade överraskningar. Fru och barn klagade inte att få hänga med som levande testdockor i pulkan bakom. Det gick fort för den minsta att somna in vilket får anses vara en fin måttstock.

Denna enmanstourer har som bekant en kamhöjd på endast 32 millimeter. Lägg sedan till bemärkelsen ripsaw så förstår man att den är specialiserad för ändamålet ledkörning.

Greppet är grymt då leden är hård och trots att motorn på pappret inte besitter några abnorma mängder hästar så hjälper vridet från motorn enormt, det medför en hel del roliga accelerationer när tummen når styret. Första maj spenderades i ett tält i Arjeplogsfjällen.
Föret var hårt på morgnarna för att övergå till slush mot eftermiddagen. En dag körde vi inte fullt 25 mil. Sulitelmagrottan tur och retur var målet för den dagen.
Tur med vädret hade vi också, några enstaka moln men inte mer än så. Eftersom att liggunderlaget i tältet inte bjöd på samma kvalitet som en Hästenssäng så började morgonen rätt tidigt.
Alla fem som spenderat natten under duk var taggade för körning, så frukosten svaldes i all hast för att komma upp i sadeln. Yamman vrålade i gång direkt.

Att sitta bakom en högruta hör till ovanligheterna, men något man snabbt börjar tycka om och vänja sig vid. Härligt att utan att slippa bitande kyla på sig. Gubbvarning? Håller man på att bli gammal? Nej då, snarare bekväm.

Tempot blir hyfsat högt med snälla leder och Stx dx är som klippt och skuren för uppgiften. Det bjuds inte på några konstigheter från Yamman, det gör grymt bra ifrån sig på såna här turer.

Efter vi kikat oss less på grottöppningen så vänder vi tillbaka mot tältet. Då var leden inte alls lika trevlig, snöslush och gupp. Inte så konstigt då vi var långt ifrån ensamma på fjället, vi delade samma slutdestination som minst sjuttio andra skoterälskare.

Här slutar skidorna bära upp maskinen vid minsta miss av leden. Det ledde till ett par ofrivilliga fastkörningar, något som hade kunnat förhindras med ett par bredare skidor. Allt är som vanligt sällan perfekt redan från fabrik och ett par bredare lagg hade tveklöst gjort underverk på den här annars så fina maskinen.
Fick ganska snabbt erfara samma upplevelse i lösare snö och senare i hårt töande. Hur som helst vart resan till fjälls ett minne för livet, och turerna bekväma på enmanstouringen.

Ekonomi

Ekonomi, ett kapitel man helst blundar för som skoterentusiast. Men, från hobbykontot finns det inga krav på besparingar. Till saken hör att Stx dx är ganska snäll på soppa, inte fullt 100 mil hann vi med tillsammans. Snittet hamnade på 2.14 liter på de milen och som mest fick jag i maskinen 2.99 liter milen.
Lägsta uppmätta förbrukning var under en av fjällturerna och då hade Yamman endast druckit 1,65 liter per mil. Helt okej med den typ av körning den utsattes för.Remförbrukningen slutade med ett rembyte, detta skedde som tidigare nämnts vid pulkdragning. Hade jag inte dragit med skotern så tror jag att 100 mil hade passerat utan problem, om inget annat oförutsett hade hänt.
Första service var inte heller förrän 80 mil, vilket är drygt 30 mil mer än flertalet konkurrenters första serviceintervall.

Att bekanta sig med en touring var inte så hemskt som undertecknad hade föreställt sig, så den dag de blir dags att gå all in på den kategorin maskiner så känns inte klivet över lika bistert längre.Yamahan öppnade en intressant dörr till en ny värld, och den gjorde det bra. Att den klarade sig långt över mina egna initiala förhoppningar står helt klart efter långtestet.
Dessutom var det riktigt kul att kunna utvecklas bredare i snöskoteråkningen, det fixade Yamman med bravur, imponerande bra till och med.

Därmed tackar vi för oss – för denna gång!