POLARIS 800 SKS 155″ – THE GAME CHANGER

Swisch, pang, bom. Så hade ytterligare en vinter passerat! Vi hade ett uppdrag förra säsongen, vi skulle kolla hur kul man kunde ha på en myr i fjällen under vintern. Verktyget som skulle hjälpa oss i detta vetenskapliga (nåja) försök var Polaris helt nya 800 SKS. En på pappret väldigt kompetent och komplett maskin. En lite smartare lössnömaskin som skulle bemästra föret och snön, även långt efter att den lösaste snön satt ihop. Hur gick det då? Levererade SKS:en hela säsongen, i alla fören? Det har blivit dags att summera långtestaren Polaris 800 SKS 155″.

 2016 återupplivade Polaris ett gammalt klassiskt modellnamn, SKS, själva urfadern till vad som kom att bli en av de populäraste klasserna i branschen. Ursprungligen helt enkelt förlängda sportmaskiner för att bättra på maskinernas förmågor att ta sig fram även utanför de preparerade lederna.

Inledningen var blygsam och försäljningssiffrorna likaså, då de flesta inte riktigt förstod vad som var så bra med en längre matta… Vi har sett liknade förr. Hamburgaren var i början ifrågasatt som människoföda, när de första bilarna dök upp begrep man inte nyttan av dessa stinkande och dånande vidunder. Men allt eftersom ökade de i popularitet, för att slutligen erövra världen inom respektive skrå. Hur många har inte någon gång suttit i bilen och käkat en hamburgare från drive in?

 Samma sak med dessa förlängda snöskotrar. SKS satte en snöboll i rullning som ännu i dag faktiskt bara rullar snabbare och snabbare. I dag kallas dessa maskiner för Crossovers och har kapat åt sig en stor del av skoterköparkakan.

Vi går nu in i säsongen 2017 och de hetaste skotrarna på marknaden är långa, extrema lössnömaskiner. Skotrarna blir bara längre och längre. Kammarna blir högre och viktminskningen hos maskinerna mellan säsongerna får vilken 5:2 diet som helst att blekna. Än en gång är SKS före sin tid och precis som på det glada åttiotalet fyller man en lite förbisedd plats mellan klasserna. Fast nu kommer man från andra hållet…

 I en tid när mountainmaskinerna mer eller mindre håller på att köra ifrån den så kallade gemene mannen, dyker den pånyttfödde SKS upp som det klockrena alternativet. Och precis som på åttiotalet behöver bara skoterköparna få upp ögonen… Men denna gång kommer hjälpen från lössnömaskinerna och inte ledskotrarna.Vår SKS var utrustad med PEAK matta med 57 mm kamhöjd. “Men du kommer ju bara att köra fast med en så löjlig matta!” var bland det första undertecknad fick höra när maskinen offentliggjordes förra hösten. Eh… jaha… “Klart man ska ha minst 66 mm” osv. osv.

Dessa kommentarer speglar ganska precis hur marknaden ser ut idag. Trenden säger att man bör ha minst 66 mm kamhöjd för att räknas och 57 mm är ju inte mycket att sitta i baren på “After skoter” och skryta om. Bättre att bara sitta tyst då…

Här har vi faktiskt ett av argumenten till att vi valde just en SKS med denna matta. Om skotrarna har blivit så mycket bättre, har då vi förare blivit så mycket sämre på att köra att vi inte tar oss fram med lägre kammar än 66 mm? Det är ju ändå trots allt inte så länge sedan 52 mm ansågs enormt! Detta var vi bara tvungna att utreda. Hur det gick? Jo, vänta ska ni få höra.

Med tekniken i fokus

Men vi börjar med en liten återblick rent tekniskt. SKS:en har levererat hela vintern och inte en enda gång har vi tvingats uppsöka verkstad för att något inte fungerat. En variatorrem fick stryka på foten efter ca sextio mil. Inget att haka upp sig på när vi snackar lössnömaskiner.

Vid något enstaka tillfälle har LED-strålkastarna blinkat som ett stroboskop när motorn gått på tomgång, men bara varvtalet ökats en liten aning har ljuset blivit stabilt. Hela bygget känns gediget och intrycken vad gäller funktion och kvalitet är på det stora hela enbart goda.

En sak som dock stör lite är ljudet från startmotorn. Märkligt att startmotorn på en snöskoter från 2016 ska behöva låta så illa. Inget stort problem, allt fungerar ju trots allt, men…

Det har också hänt att backväxeln inte lagt ur när man tryckt på knappen. Snacka om överraskning när man ger gas och förväntar sig att maskinen skall börja röra sig framåt, men i stället åker man bakåt! Vid sådana tillfällen kan det gå riktigt illa eftersom kroppsvikten pressar en mot styret och då är det inte helt lätt att släppa på tummen. Å innan signalerna krupit från hjärnan till gasartummen har en skoter med fullgas faktiskt hunnit en bra bit.

Detta hände en gång i början av vintern och även om det gick bra så måste det erkännas att pulsen ökande en aning. Just där och då saknade jag den akustiska signalen som vissa andra tillverkare har som indikerar att backväxeln ligger i. Men man lär sig och efter denna incident kastades alltid en blick på instrumentet för att kontrollera om “R” fortfarande blinkade innan man gasade.

Men i övrigt inget att rapportera på tekniska minuskontot. 800 snurran går riktigt fint och varken bränsleförbrukning eller oljedito sticker ut. Över hela säsongen snittade SKS:en strax under 2,8 L/mil. Detta innefattar då allt från inkörning i lugnt tempo, till avancerade övningar i branter och fjällskog och ledåkning med tillkopplad pulka. Lite i överkant om det bara handlar om lugnare körning, men inte särskilt märkvärdigt om det gäller friåkning. Som att skita i byxorna, det jämnar ut sig…

Jo förresten, det är en sak till som irriterar. Polaris har med sin multidisplay IDD, marknadens kanske finaste instrumentering, med en massa praktiska funktioner inklusive GPS. Att ha inbyggd GPS i instrumentet var något som undertecknad verkligen såg fram emot före säsongen. Så underbart skönt att sippa ett externt montage med, oavsett hur man placerar den, ett utsatt läge.

Så gissa om man blev besviken då det inte fanns aktuella kartor som liknade något till denna! “Vi jobbar på fallet” sades det hela förra vintern, men de uppdateringar som kom gjorde faktiskt ingen glad. Nä Polaris, här finns det definitivt utrymme för förbättringar. Det är läge att förvalta ledningen som marknadens mest avancerade multidisplay gett er.

Att köra då?

Men körmässigt då? Ja, jäklar vilken maskin! Vi kan börja med att slå hål på myten med att mattan skulle vara en begränsning! Visst, när snön var som lösast och djupast en bit in i januari, nog fick man kanske gasa lite extra och tänka sig för lite mer än sina högkammade kollegor. Men jag kan lugnt säga att jag alltid tagit mig dit mina polare tagit sig och ibland till och med längre. Däremot blev det riktigt roligt fram på vårkanten när tretummarna gled som curlingstenar i den uppluckrade ytan på skaren, medan PEAK mattan bara öste på och vi utan bekymmer åkte både uppför och nerför fjällsidorna. Det lilla vi må ha tappat innan, tog vi nu igen med råge.

Ytterligare en trevlig egenskap var att SKS:en funkar i princip hur bra som helst vid vanlig ledkörning. Det är det inte många mountainslädar som fixar utan vidare. De extra boggiehjulen och det lite större kylsystemet (i en rak jämförelse med syskonen PRO RMK) gör verkligen susen. Första vintern på länge som undertecknad kört utan isrivare och det var faktiskt aldrig några egentliga bekymmer med varmgång. Ja, det hände vid något tillfälle efter ett långvarigt och irriterande blidväder och då åkningen mer liknade isbanekörning, att motortemperaturen gick upp så man fick börja leta lösare snö. Även någon gång vid pulkdragning på knallhårda vårvinterspår tvingades vi ut i snön. Men båda dessa klassar vi som extremfall och egentligen inget som går att belasta maskinen med.

Sammanfattningsvis då? Ja, för den som inte lever skoterlivet i den extremaste delen av friåkningsscenen är Polaris 800 SKS 155″ en i det närmaste perfekt maskin. Finessen med just denna variant, alltså den svart/blå med PEAK 57 mm matta, är att den verkligen levererar över hela vintern.

Det är alltså inte slutet på tillvaron då den där förhatliga värmeböljan sköljer över oss i slutet av januari/början av februari, som det har varit under flera vintrar nu. Givetvis vad man som skoterförare prioriterar, men mars, april och till och med maj ibland, bjuder på många fantastiska och underbara tillfällen till skoterkörning. SKS:en hanterar detta med samma bravur som den kirrade det bottenlösa pudret i början av vintern! Undertecknad levde förr i den tillvaron också, med dystra, tunga tankar när säsongens första blidväder sabbat allt. Men jag ska villigt erkänna att jag ändrat uppfattning efter en vinter i sadeln på SKS:en. Det blir både en allt för kort säsong och förbaskat dyra mil om man väljer att begränsa sig till enbart puderkörning. Men som sagt, det är ju upp till var och en…

När jag lyfter blicken över pudret, ser jag orörda vidder och inbjudande branter ända bort till horisonten som ligger någon gång i maj. Och för att svara på frågan i ingressen, “Hur kul kan man egentligen ha på en myr i fjällen på vintern?” så är svaret: Hur kul som helst!

När så puderföret tinat ihop lämnar SKS:en bara myren och fortsätter att ha minst lika kul, fast bara på ett lite annat sätt, i flera månader till. Polaris 800 SKS 155″ blev något av en “game changer” för mig. Visst är det underbart med puder i massor, men med denna maskin blev det uppenbart hur lång och rolig en svensk vinter trots allt är!