INKÖRNING PÅGÅR – YAMAHA SIDEWINDER M-TX LE 153 GNUGGAR PÅ

Det sitter en lapp på garagedörren: “Inkörning pågår”. Alltså inte inkörning i garaget eller något annat skumt som vissa sjuka hjärnor skulle kunna koka ihop, nä det handlar givetvis om inkörning av en Yamaha Sidewinder M-TX LE 153. Milen och timmarna tickar på och sakteliga börjar spärrarna släppa för både förare och maskin. Det mesta flyter på som förväntat, men några mindre bekymmer av teknisk art har vi stött på.

I instruktionsboken står det att man under de första 160 km i Sidewinderns liv ska undvika långvarig körning över 6000 RPM. Här hamnade undertecknad genast i ett moraliskt dilemma. Man ska ju låtsas vara väluppfostrad och göra som man blir tillsagd, samtidigt som jag vet att man inte ska fuska med inkörningen, men… Hur motståndskraftig måste man vara för att inte falla för frestelsen och klämma gashandtaget stumt mot styret och få njuta av Genesismotorns förföriska basgångar?

Sedan kan man ju inte låta bli att fundera över hur exakt definierar Yamaha “långvarig körning”? Det de tycker är långvarigt, kanske jag uppfattar som jättekort, eller tvärt om… Hur långt är ett snöre? Men om jag får säga det själv, så har inkörningsperioden hittills flutit på och tillverkarens rekommendationer har i stort följts. Nästan så att jag funderar på att börja hålla kurser i självbehärskning.

Inkörning av motorn har kombinerats med inkörning av en extra variatorrem. Då blev liksom den tråkiga biten också avklarad i samma veva. Perfekt att ha en inkörd rem i väskan om ett plötsligt remhaveri skulle inträffa. För det kan du lita på, när remmen smäller står man ju inte hemma på gårdsplanen. Nä, då är man förmodligen ganska besvärligt till. Brant är det antagligen och säkert massvis med snö också.

I en sådan situation är det fint att ha en väl förberedd variatorrem med sig. För antagligen kommer det att innebära en relativt brutal första minut för den nyss monterade remmen. Full gas, pumpande adrenalin och kanske en och annan svordom. En sådan start i livet brukar inte nya remmar gilla, utan vill det sig illa kan den nya gummitrissan göra en resa motsvarande femhundra mil på trettio sekunder och helt enkelt gå upp i atomer den med.
I skrivandes stund har vi ca trettio mil på mätaren och vi närmar oss slutet på fas 1. Sidewinder M-TX:en levererar verkligen hittills och det mesta går helt enligt ritningarna och vi återkommer till själva körintrycken. Men som vi nämnde inledningsvis, så har det varit några mindre grejor som har rubbat friden.
Andra turen började nästan precis som typ andra turen började med förra årets långtestare, Yamaha B-TX SE 153. Som den minnesgode kanske kommer ihåg, rapporterade vi att all belysning plötsligt inte fungerade efter start av maskinen. Och här blir det nästan lite läskigt! Förutsättningarna var nämligen i princip identiska, fast med ganska exakt ett års mellanrum och med två olika skotrar.
Båda gångerna var det ganska tidigt på förmiddagen, det var kallt (ca -20) och det utspelade sig utanför stugan i Adolfström. Skotrarna i fråga hade endast gått några enstaka mil. Nästan fullmåne…

Vi hade varmkört motorn och sedan stängt av maskinen. Spänt på oss hjälmarna och gjort oss redo att åka iväg för att betvinga puder och fjällsidor. När vi sedan vred på startnyckeln, startade den som vanligt, men inget elektriskt verkade fungera. Instrument, strålkastare, bakljus, ja till och med manövrering av backväxel, allt var bara dött.
Med B-TX:en fick vi köra några hundra meter innan det plötsligt började fungera igen. Med M-TX:en och lite is i magen stod vi bara still och väntade. Mycket riktigt, efter ca en minut kom belysningen tillbaka. Sedan har det aldrig hänt igen. Men lite mysko är det att exakt samma grej hände på två olika maskiner, under liknande förutsättningar fast med en årsmodell mellan, eller hur?
Dock i sammanhanget en baggis och blir det som med B-TX:en att det aldrig mer inträffar, kan vi se det hela som en parantes. Däremot har det inträffat en annan grej som vi upplever lite mer irriterande. Backväxeln har slutat fungera.
Första gången det uppdagades var med en fjällbjörk mellan skidorna och en Sidewinder M-TX LE 153 nergrävd i en allt för tvär sluttning. Hur vi hamnade där behöver vi inte gå in på, men skotern kan icke lastas för detta..

Situationen var inte önskvärd, men jag såg heller ingen anledning till panik. “Om jag bara skottar undan lite snö och trampar ihop resten bakom maskinen borde den ta sig lös bakåt, utan större ansträngning för mig själv” tänkte jag optimistiskt samtidigt som spaden monterades ihop. Efter en kortare insats med grävande journalistik skulle vi så puttra lite bakåt/neråt. Trodde jag…

Men se den gubben gick inte. Tryckte på backknappen, ingen reaktion över huvudtaget. Av med handsken ifall jag inte fick in knappen tillräckligt. Fortfarande inget. Enda förändringen var att det började blinka “Alarm-Sd08” i displayen.

Tacksamt nog dök en medryttare upp på sin ystra springare och funderade muntert vad jag höll på med en sådan björk mellan skidorna. Som tack för den sarkasmen fick han hjälpa mig bakåt och loss från björkens förrädiska grepp. Vi åkte vidare en bit innan vi stannade för lite dricka och påfyllnad av energidepåerna. När jag där provade att starta maskinen igen fungerade backväxeln som vanligt. Inga konstigheter alls.

Bara en tillfällighet funderade vi och lät saken bero. Helgen förflöt sedan utan ytterligare mankemang och Sidewindern lastades på släpvagnen för hemresa mot Arvidsjaur igen. Där stod den sedan kvar hela veckan och frös ihop till en stor turboladdad isklump.

Följande helg närmade sig och något sa mig att jag nog kanske skulle köra in skotern i garaget och låta den tina upp igen. Men när jag då skulle backa ner maskinen från vagnen ville inte backväxeln fungera alls. Där stod jag med en isklump på nästan ett kvarts ton. Tror jag slet hårdare med att få ner den från släpvagnen än vad jag gjorde uppe på fjällsidan…

Men ner kom den och sedermera in i garaget. Tänkte att lite värme skulle göra den gott. Men nu verkar inget hjälpa och efter ytterligare lite (understatement) ryggkrökande och slitande baxades den runt så att den skulle gå köra upp på släpvagnen igen. Det går inte att snacka bort, backväxel är verkligen ingen dum grej på en Sidewinder! Men hur som, nu befinner sig maskinen hos doktorn. Vi väntar spänt på besked om vad som hänt.

Det om detta. Men körmässigt då? Ja, det skulle faktiskt gå att sammanfatta den med ett enda ord: Glädjespridare! Vi backar bandet och ger oss ut i björkskogen under fjället igen.
Nyårsafton var svinkall och trots de många minusgraderna svepte en obönhörlig dimma in över Laisdalen. Detta fick till följd att sällskapet efter bara några minuters körning såg ut som självaste Kung frost. Men aldrig har vi låtit lite isbildning stoppa oss från högkvalitativ skoteråkning och det gamla året avslutades på bästa sätt.
Vi jobbade oss upp genom dalen längs härliga myrsystem. Stora öppna myrar, med lite trixiga partier däremellan. Snödjupet lämnar inget att önska, men föret är bitvis nästan lite för bra, om vi nu ska klaga på något. Det blir lite lurigt att lägga doughnuts när man plötsligt kan hamna på ett lager skare under de ca 30-35 cm puder som vilar på toppen av snömassorna.

Känslan av ett djupt nerlägg med Sidewindern och öppna spjällhus är mäktig. Man får ha lite bestämd hand direkt när man bryter ner ena skidan i snön, men sedan är det nästan som att den sköter sig själv. Maskinen är härligt välbalanserad och hittar sällan eller aldrig på några dumheter på egen hand. Sedan styr man bara med gasen och genom att ändra tyngdpunkten. Busenkelt! Nja, har en bit kvar till fulländning, men övning ger färdighet och vi börjar allt mer förstå varandra, Sidewindern och jag.

Sakta jobbar vi oss uppåt, höjdmeter för höjdmeter. Vi måste ju vara noggranna och inte lämna allt för stora områden myr orörd, så det får helt enkelt ta sin lilla tid. Myrarna övergår allt mer i kuperad fjällterräng och fjällbjörkarna blir glesare. Lutningen ökar och långa partier finns det inga andra alternativ till än att ta på skrå.

Sidewindern är så mjuk och följsam att lägga på skrå. Precis som vid myrsurfandet handlar allt om att vara bestämd inledningsvis. Här är det ingen nackdel att undertecknad mönstrar in på dryga hundra pannor och mäter 197 cm över havet. Men det känns som att vi kompletterar varandra rätt hyggligt, man och maskin, don efter person skulle man kanske kunna säga…

Tror nästan jag skulle kunna åka hur länge som helst på skrå med M-TX:en. Eller åtminstone till benet jag står på domnar bort… På kryss mellan saxofonbjörkarna spanar vi intensivt efter en lämplig linje. Snabba beslut, men härlig och lite utmanande körning. Plötsligt finns den bara där. Linjen upp mellan björkarna. Nästan som en gata drar den iväg upp mot det okända.

Här gäller det att vara vaken. Missar man öppningen, vet man aldrig när nästa uppenbarar sig. Om det överhuvudtaget kommer någon till chans. Hur många gånger har inte jakten på den perfekta linjen slutat i en återvändsgränd med snötyngda träd överallt!

Kastar över maskinen från skrå till körning nästan rakt uppför fjällsidan. M-TX:en klättrar fint och lyfter välvilligt upp ur snön med skidorna i vädret. När det bär av uppför känner man tydligt vilken urkraft som bor innanför de blå kåporna. Helt enkelt skithäftigt att åka med skidorna i luften och låta Genesismotorn göra jobbet tillsammans med den mäktiga 3″ mattan.

Ändrar riktning genom att flytta tyngdpunkten och korrigerar hela tiden vinkeln mot berget med gasen. Just sådan här klättring, där det inte är allt för trångt, men hyfsat brant, är en av Sidewinderns paradgrenar.

Så håller vi på så länge som den bleka decembersolen orkar sprida sitt ljus över dalen. Sedan letar vi oss tillbaka till civilisationen medan månen tar över scenen på himlavalvet. En perfekt avslutning på 2017 med stora förhoppningar om ett bra 2018. Den känsla som Sidewinder M-TX:en levererat hittills sänder goda vibbar. Vi tvivlar inte på att vi går ett gott nytt år till mötes. Längtar redan till nästa gång…