SKIDBRA MED YAMAHA SIDEWINDER X-TX!

Som jag tidigare rapporterat är jag otroligt nöjd med den nya Yamahan förutom en liten detalj som legat och skavt som en nagel i ögat, och det är skidorna som inte alls levererat i klass med resten av maskinen. Nu har jag fått möjligheten att byta ut dessa dubbelkölade eländen mot ett par mer traditionella enkelkölade skidor. För övrigt samma variant som sitter på vår andra långtest-Yamma, och resultatet är förbluffande!

Redan när jag skruvat lös originalsidorna och lagt dem bredvid de andra på garagegolvet inser jag att det här kommer att bli något helt annat. Konstruktionen skiljer sig fundamentalt åt mellan dessa två skidor, där de som satt original är en variant av dubbelkölade skidor som vi sett i olika utföranden genom åren. Första gången jag kan minnas att jag stötte på dem var på en Ski-Doo Rev från -03, och de fungerade inte då heller. Så länge underlaget är stenhårt så styr de väldigt bra och håller dessutom maskinen otroligt stabil även om det är spårigt. Så snart det blir lite snö på leden styr de dock inte alls då snön trycks in mellan de båda kölarna och bokstavligen lyfter upp skidorna från underlaget med en grov understyrning som resultat. Skulle sedan snön som lyfter försvinna får de helt plötsligt ett otroligt grepp igen vilket gör dem väldigt opålitliga vid normala svenska förhållanden.

Varför går då i princip alla tillverkare på detta och tar fram skidor som är utformade på detta sätt? Svaret är väldigt enkelt. Borta i USA ser många leder ut som våra europavägar. Lika släta och även lika hårda. På dessa leder fungerar dessa skidor riktigt bra, men snälla lämna dem på andra sidan Atlanten.

Nog om detta, nu blickar vi framåt istället. Efter att ha monterat de nya skidorna och sett till att de pekade som de skulle var jag väldigt ivrig på att ge mig iväg ut och testa resultatet. Dagen till ära hade det kommit lite nysnö som gjorde lederna lite hala och svårkörda. Av detta märktes det dock inte ett spår. Yamahan styrde precis dit jag ville i alla lägen och jag kände hur förtroendet för skotern byggdes upp till helt nya nivåer.

Inte heller kan jag påstå att jag upplever Sidewindern som mer nervös även om det numera bara är en köl på skidorna som ska hålla kursstabiliteten. Hela uppträdandet blev helt enkelt mer harmoniskt och nu känns skotern verkligen som en helhet där allt hänger ihop och lirar som ett välstämt piano. Och kapellmästaren under huven kan verkligen konsten att spela fortissimo i fyrtakt på ett sätt som ger rysningar långt ner efter ryggraden.

Maskinen har nu gått ganska precis 100 mil och befinner sig just nu på visning med Yamaha, och jag väntar otåligt på att få tillbaka den så att jag får chansen att lägga fler mil på detta ledslukarmonster. Nu när dagarna blir längre och vädret finare ser jag fram emot att kunna ta med mig samurajen på en och annan långtur i den västerbottniska fjällvärlden. Sidewindern känns som byggd för just den typen av körning, sluka många mil efter fjälleder. Det enda man får se upp med är att verkligen visa respekt för maskinens prestanda, för det är ingen tvekan om vem som klarar mest, Yamahan eller chauffören.