UPP TILL BEVIS – YAMAHA SIDEWINDER I RAFFLANDE RADARMÄTNING

Ja, det har varit mycket snack i vinter om hur hårt Yamaha Sidewinder egentligen går. Som vanligt två läger, där det ena hävdar att den i bästa fall är strax över vad man kan kalla medelmåtta, medan andra säger att “den nog går så fort att den knappt skulle upptäckas av radarn”. Sanningen då? Förmodligen någonstans mittemellan… Men eftersom redaktionen denna vinter är utrustad med två Sidewinders och en radarpicka bestämde vi oss för att bena ut hur det egentligen ligger till. På riktigt!

Vi människor ska ju alltid jämföra allt vi håller på med mot andra och aldrig är man väl så glad som när man lyckas bräcka en polare med något. Med vad spelar egentligen ingen större roll, bara man är bättre… Barnsligt, javisst, men det ligger liksom i vår natur.

Detta gäller givetvis även snöskotrar. Allt sedan skoter nummer två tillverkades har man tävlat och jämfört. Och i takt med att man tävlat har argumenten och synpunkterna om varför man vann, eller för den delen, förlorade, finslipats. Eftersnacket har nästan genomgått samma evolution som maskinerna…

– Vore det inte intressant att radarmäta yammorna och se hur de egentligen levererar? Kastade en av redaktionens medarbetare ur sig en dag, efter att ha följt en tråd i sociala medier om hur en Sidewinder blivit ifrånkörd av en “vanlig” snöskoter. Bra idé, tyckte övriga och planer på en radarmätning sattes i verket.

Följande veckor ägnades åt att preparera två teststräckor, som skulle vara både breda, släta och tillräckligt långa för att ge rättvisande resultat. En förlades ute på en sjöis och den andra uppe på en långsträckt myr. Vi gjorde två testbanor av säkerhetsskäl. Om den ena inte skulle visa sig fungera, skulle vi ha nummer två att förlita oss på. Detta var ett snilledrag visade det sig…
Veckan innan testet spelade nämligen vintern oss ett av många spratt. Ett antal dygn med +8 grader, storm och lite regn sabbade allt vad bana på sjöis var. På en vecka förvandlades den perfekta hårdpackade ytan till en nyspolad hockeyrink. Som lök på laxen damp det ner drygt en decimeter nysnö natten mot den stora dagen. Trevligt med snö. Men kanske inte just den natten…
Där stod vi med avspärrningar och allt, förberedda in i minsta detalj och så hade vi en icke körbar testbana! Tur att vi hade ett alternativspår. Banan uppe på myren hade klarat sig betydligt bättre, men det krävdes en del preppande fram och tillbaka för att få fason på nattens nysnö.

Nya avspärrningar sattes upp och slutligen var vi redo. Förutsättningarna var inte optimala, men utifrån omständigheterna så bra det bara var möjligt. Greppet i banan blev som ni säkert förstår inte helt perfekt med lite för mycket lös snö på ytan, men nu var det som det var.
För att få något att jämföra mot hade vi med en Polaris 800 Switchback PRO-X -15. Denna anser vi vara en fullgod referensmaskin med mycket goda fartresurser och konkurrenskraftig acceleration. PRO-X:en får helt enkelt representera en sorts genomsnittsmaskin. En kompetent 800 som räcker väldigt långt i konkurrensen.

Från stillastående

Första testet handlar om ren acceleration från stillastående. Samtliga maskiner fick tre rundor var för säkerheten i resultatens skull. Alla som accelererat med en snöskoter vet ju hur fort förutsättningarna kan ändras och hur lite det behövs för att det ska slå olika ut.

Intressant att notera hur Polarisen var snabbast upp till 40 km/h, vilket den klarade av på ganska prick 1,5 sekund. Tiondelarna senare passerade B-TX:en och halvsekunden senare även X-TX:en. Lagliga 70 km/h passerade B-TX:en efter dryga 2,5 sekunder. X-TX:en strax under 3 sekunder och 800 PRO-X:en på strax över 3 sekunder. Hittills ganska jämnt, men nu börjar det spreta.

De båda Yammorna drar i princip jämnt genom hela grafen, men övertaget som B-TX:en skaffar sig nästan direkt släpper den sedan aldrig. I det lite halvlösa ytskiktet gjorde det skillnad med lite längre matta.
0-100 km/h klarade Polarisen på 5,60 sekunder. Inte illa med tanke på att det som sagt var ganska löst i ytan och att det därmed spann rätt så rejält första biten. Sidewinder B-TX SE var klart snabbast av de tre med 4 sekunder blankt. Alltså nästan 2 sekunder snabbare än Polarisen! X-TX:en behövde ytterligare en halv sekund på sig, så skillnaden mellan yammorna var inte stor.
Accelerationstestet slutade efter 10 sekunder och då hade B-TX:en hunnit upp i respektingivande 142 km/h, X-TX:en 138 km/h och Polarisen 125 km/h.

Flygande acceleration

Något som imponerat stort på de flesta som någon gång provat en Sidewinder är accelerationen när man ligger och kör på mellanregister och sedan klämmer fullt. Intressant att jämföra hur skillnaden mot en potent 800 blir genom radarpistolens obarmhärtiga öga.

Mätningarna börjar i 80 km/h och vid ett givet märke klämmer piloten tummen mot styret. Efter 1 sekund skiljer det… inget alls faktiskt. Det är några hundradelar vid varje repa, men inget att skriva hem om. Alla tre maskinerna låg inom 1,5 sekund upp till 100 km/h vid alla körningar. Sedan kommer turbomaskinerna, men inte så mycket som vi hade förväntat oss.

Efter 2 sekunder skiljde det 7 km/h till Yammornas fördel och efter 3 sekunder var skillnaden 11 km/h, men sedan var avståndet mer eller mindre konstant under resten av mätningen. 80 km/h till 120 km/h fixade båda SideWinder maskinerna på drygt 3 sekunder. Faktiskt hyfsat imponerande med tanke på föret.
Polarisen hann på samma tid från 80 km/h till 108 km/h. Helt OK, men det skiljer alltså 12 km/h på 3 sekunder. B-TX:en och X-TX:en var i princip oskiljbara och graferna gick nästan inte plocka ut från varandra.

Toppfart

Då var det bara ett moment kvar. Det som (nästan) alla snackar om. Toppfarten! På något spännande sätt alltid en faktor som berör, även om det inte är så ofta den används.
Vid det här laget började dock banan vara ganska uppkörd och särskilt vid startplatsen var det rejält uppgrävt. Därför vände vi på steken och körde banan från andra hållet. I detta moment är ju inte accelerationen avgörande, utan här handlar det bara om att få med sig farten och maxa strax innan mätpunkten.

Först ut, som vanligt, referensmaskinen Polaris 800 Switchback PRO-X. Efter tre vändor stannade den snabbaste körningen på 138 km/h. Inte illa, för nu var verkligen banan mjuk och ytan riktigt lös. Sedan var det Yammornas tur och B-TX:en lyckades kasta upp sina 153″ i mäktiga 155 km/h. Ganska OK för en långbandare, eller hur?

Snabbast av alla denna dag var Yamaha Sidewinder X-TX LE med övertygande 160 km/h! Kanske lite lägre än vad vi spekulerade om innan, men ändå 22 km/h snabbare än en erkänt snabb 800.

Dessutom på en bana som lämnade en del övrigt att önska om man snackar förutsättningar för acceleration och hastighet.
Men vädrets makter rår vi inte på och det hela utvecklade sig ändå till en sorts styrkedemonstration av de japanska fyrtaktarna. För det är klart, då föret blir tungt blir styrkan än mer avgörande och vi kan trots allt konstatera att det finns hysteriskt mycket pulver under huvarna på Yamaha Sidewinder. Men man kan inte låta bli att undra: Hur fort skulle det ha gått om föret varit optimalt…

Förtydligande. Testerna kördes på avlyst teststräcka under strikt kontrollerade former med erfarna förare. Högsta lagliga hastighet med snöskoter i Sverige är 70 km/h. Samtliga maskiner fick tre körningar var under respektive delmoment, där snabbaste/bästa, hastighet/tid räknades som resultat.