M 8000 MOUNTAIN CAT ALPHA ONE – ÅRETS NYHET, HUR ÄR DEN?

Arctic Cat har tveklöst den mest spännande nyheten för 2019. När bilderna på den släpptes höjde nog alla på ögonbrynen. Vad är detta och hur skall denna vara att köra? M8000 Mountain Cat Alpha One heter maskinen och största nyheten är en Monorail boggie. Något helt eget, något helt nytt och kanske något helt revolutionerande. Vi tog den på en åktur i dess rätta miljö Rocky Mountains.

Vid ett första ögonkast ser det ut som en helt normal Arctic Cat som står där på parkeringen. Ascender-chassiet är bekant, dynan, kåporna och framvagnen känns igen. Men när man tittar på den nakna boggien blir man nästan som ett frågetecken. Konstruktionen av denna boggie är något helt nytt. En kraftig boggieskena är allt som finns där, följt av två gigantiska 10” vändhjul. Det ser tomt ut, obehagligt tomt.

Raskt hoppar vi på maskinen för att få starta provkörningen som börjar med en längre transportsträcka längs en perfekt led. Här känner man att skotern, likt alla andra lössnöskotrar, är ganska malplacerad. Det är inte så att den gör bort sig totalt på leden. Stökiga sektioner och större gupp klarar den mycket bra med hjälp av Fox Float QS3 dämparna. Men när det kommer tvära kurvor är en skida i luften och skotern känns mindre trygg. I övrigt en stabil maskin trots ökad hastighet längs leden.

När leden slingrat sig upp till höjderna bland Rocky Mountains viker vi av ut i den orörda pudersnön. Här i djupsnön, i kattens rätta natur, blir vi väldigt glatt överraskade. Skotern upplevs nämligen ganska vanlig att köra, inte alls lika vinglig eller ostabil som vi befarade att den kunde vara. Den känns dock lite lätt glidande, eller kanske mer släpande när man gör tighta burkningar och pressar den hårt. Men vid skråkörning ligger den tryggt i sitt spår utan att kasta ut ändan. Måste även sägas att drivet med den nya delningen på mattan är fantastiskt, något som är väldigt tacksamt när man tar sikte mot toppen.

I ett lite mer tätbevuxet skogsparti sicksackar vi fram på skrå för att nå toppen. Helt plötsligt ligger där en snötäckt trädstam framför skotern, det ges full gas, skidorna lättar rappt över trädstammen och gasen släpps. Här händer något konstigt, den stundande stöten av att boggien slår i trädstammen liksom bara uteblir. Det är som att mattan bara absorberar smällen och skotern glider oberört över hindret. Flämtande går färden vidare i allt högre fart och mer stökiga partier dyker upp. En större kulle blir hindret som gör att vi nu byter riktning. Full gas mot kullen och upp i luften – i ett halvhjärtat försök på en vändning, resulterar det i en halvdan landning. Men som om ingenting hade hänt spinner katten vidare. Vår tveksamhet mot hållbarheten av denna maskin blåses bort. Skotern tycks kunna ta både en och två smällar.

Lyckan vara sällan för evigt och efter ett häftigt pass i skogen går färden åter mot leden. Ute på leden böjer vi oss ner för att fälla ner isrivarna som sitter monterad på främre svingen i boggien. Då noterar vi att det är väldigt lite snöuppbyggnad på boggien. Och det är klart, det finns här inte så mycket som det kan fastna på.

Tankarna kring denna skoter är många. Blir detta ett vinnande koncept? hur kommer den att hålla i långa loppet? Det är något som framtiden får utvisa. Det vi vet är att det är en riktigt trevlig skoter att köra och att man inte behöver vara rädd för den. Det är inget ufo, det är en riktigt bra lössnömaskin. Kan det vara årets grymmaste rent av? Det får ni läsa mer om i våra långtest under säsongen.