REVELSTOKE SERIES #12 – ÅKNING I FLUFFIGT PUDER MED HEMLIGT PROFFS!

Den hemliga medelålders mannen jag åkt med under en dag har en enormt stor erfarenhet kring friåkning och en meritlista längre än vad undertecknad gjort fastkörningar denna säsong. Förutom ett av de tidiga namnen i Slednecks har han även en karriär bakom sig som extremskidåkare. Idag är han en av de bästa i branschen på backcountryåkning och en av huvudfigurerna utåt åt Ski-Doo, har ni listat ut det än? Detta reportage handlar om en riktigt grym dag i riktigt grym snö med en riktigt grym åkare, Rob Alford.

Vi möts upp utanför den lokala uthyrningsfirman i Revelstoke där Rob har förvaring utav sina leksaker, två st Ski-Doo 850 samt en fläskigt påkostad snowbike. Jag som befunnit mig där ca 30 min innan har redan hunnit lasta av skotern, fyllt på olja, spänt fast väskorna på skotern och nästan knäppt hjälmen, det gäller att vara ute i god tid så man inte ger ett första intryck att man sinkar. Känslan är på topp när Rob ett par minuter innan avtalad tid svänger in på stället. Jag presenterar mig och vi småpratar lite, jag hade en bild av att Rob skulle vara mycket tystlåten, detta slår han hål på direkt då hans mun går i ett och det känns som att han är lika exalterad som mig att åka ut, kan också bero på det snöfall som precis gett oss ca 60 cm löst efter en torka på ca 10 dagar.

Rob berättar om planen för dagen och vi kommer fram till att vi ska åka på ett par väl valda områden kring Boulder Mountain. Rob som bott här de sista 15+ åren vet alla de bästa smultronställena och surret går kring om hur vi enklast och på ett så säkert sätt som möjligt tar oss in dit då vi måste färdas genom en del lavinpassager. Vi kontrollerar vår lavinutrustning och möter upp ett par andra ”gubbar” som ska göra oss sällskap över dagen.

Vi piskar led första halvtimmen för att ta oss in mot området vi ska åka på, det går för fulla muggar och jag får kämpa på för att hålla jämna steg med gubbarna. Vi alla leker vid sidan av leden när det finns spelrum och Rob tar täten med en sidehill. När vi närmar oss avfart mot stället stannar Rob till och berättar om den linje vi måste hålla för att inte glida ned i en ravin med tiometersväggar. Med ett varningens finger säger han att om någon hamnar där är det helikoptertransport som gäller. Från detta ställe är det ingen led som gäller utan vi ska droppa in i en nästan vertikal brant med träd överallt, detta är den ända vägen in, pulsen stiger och jag skapar fokus, detta är precis sådan åkning jag gillar och här får man verkligen pressa sin gränser.

Rob droppar in först, med mig ett 30tal meter bakom, det gäller att hitta sin egna linje för hamnar du i en annans blir det svårt att få stopp. Trycker ned skidan i snön o kastar omkull skotern, Glider ned från sida till sida på maskinen och jobbar för fullt för att undvika alla träd och för att inte få upp alltför mycket fart och tappa kontrollen. Rob får det att se ut som en femöring, en annan får kämpa och börjar redan få tankar om vad i hel—e man gett sig in på. Efter ca 150 meter ned i droppen öppnar det lyckligtvis upp sig, och nästintill panikkänsla övergår till eufori, Satan vilken entrance ned till stället och snön ligger djup där nere. kameran plockas fram och jag börjar fota medan Rob leker på.

Vi forsätter vidare ned i området där sidehilling i riktigt härlig snö och brant terräng varvas med dropp från kuddar, pudersvängar i kuperad terräng, teknisk trädåkning och ett par fastkörningar för en annan. Stannar till när jag sidehillar, gasar fast skotern för att fota Rob. När jag ska vidare vägrar skotern röra sig en cm. Skottar för fulla muggar, startar maskin, gasar och ruckar för att försöka komma loss, ingenting händer så det blir samma visa igen. Då vi åker på låg höjd nu är snön ganska våt och stelnar till sig som betong när man grävt ned sig.

Rob kommer till undsättning, men först krävs lite energi, Rob plockar fram sin macka och vi småpratar lite om hans tidigare liv som extremskidåkare. När Rob på den tiden bodde i Whistler var skoteråkningen inte speciellt stor, bl.a. av anledningen vilka maskiner som fanns då samt den mängd snö som kom för ca 30 år sen. När han sedan ville utforska nya områden för sin extremskidåkning köpte han sig sin första maskin vid 18 års ålder. Skoterindustrin gick framåt och blev mer och mer populär. Rob som till en början endast använt skotern för att ta sig till nya områden för skidåkningen fick mer och mer glädje utav själva skoteråkningen och övergången från skidor till skoter var gjord bara efter ett par år. Efter att ha åkt skoter på samma sätt och i samma områden som han åkt skidor blev han kontaktad av Slednecks och han åkte med dem under ett par säsonger. Rob kontaktade även Ski-Doo och frågade om de var intresserade av att hjälpa honom, nu arbetar de tätt ihop med allt från utveckling, tester och filmning med nya maskiner etc. Under sommartid fiskar Rob kräftor och krabbor utanför Vancouver island. Femton minuter av en intressant story passerar snabbt, Robs macka tar slut och vi gör ett gemensamt försök att slita loss min maskin som lyckas.

Vi beger oss nu uppför längs en bergsida för att ta oss upp till lite torrare snö. Efter några hundra meters höjdskillnad känns det som natt och dag på snön, fortfarande lika djup men betydligt torrare. Rob hittar en fin linje och pudret sprutar åt alla håll. Vi bestämmer oss för att ta oss hela vägen upp mot alpine. Rob tar täten med mig tätt bakom, går förvånansvärt bra för en annan och vi tar oss upp till ett helt nytt område. In mellan två vertikala branter, inga tidigare spår syns och vi är förmodligen de första som varit där på hela säsongen. Rob leker vidare med undertecknad och ytterligare någon timme passerar snabbt. Med kameran i högsta hugg hinner jag få till en bild när Rob visar vägen.

Det börjar skymma och dagen har gått snabbare än vad jag hade önskat. Känner mig dock sliten i de flesta musklerna i kroppen så Robs förslag om att börja bege oss hemåt välkomnas ändå från oss andra. Rob ger ett förslag om en genväg tillbaka som vi alla är med på. En nästintill vertikal decent på 3 km, har tyvärr inga bilder på detta av förklarliga anledningar. Det var de läskigaste men samtidigt skönaste linjer jag tagit på denna resa, än så länge.

Återkommer till leden och kör för fulla muggar på hemvägen. Stannar till en snabbis för att fånga en bild på ett skimrande Revelstoke från leden, helt upplyst och en riktigt mäktig känsla att titta ned mot paradiset. Glöm inte att titta på veckans scenes, finns nu under namnet Revelstoke Scenes #11 – Swedish Crew!