MÅNADENS PROFIL KALLE “KJ” JOHANSSON

Från Ruffriders i Sverige till Slednecks i Amerika, gasandes upp för forsande älvar till svindlande dropp i klippiga bergen. Han har synts på bioduken i otaliga filmer från världens alla hörn. Hans körglädje och passion är enorm, precis likt hans våghalsiga hopp och drops. Det är ingen mindre än Kalle “KJ” Johansson, även känd som The Crazy Swede. Häng med då Sledtrax träffar killen som blev känd över en natt tack vare sin våghalsiga körstil.

Kalle Johansson är född och uppvuxen på ett litet jordbruk med mor och far en liten bit utanför Örnsköldsvik. Det var även här som den stora passionen för snöskoter såg dagens ljus. Endast fem år gammal följde KJ nitiskt med sin far ut i skogen för att trampa spår för att kunna transportera hem ved till jordbruket. Skotern som familjen använde som veddragare var en Ockelbo 6000. Det hände även ofta att KJ var ledig från skolan för att följa med sin far på jobbet, där de trampade vintervägar för skogsavverkningar.

KJ berättar för oss att vid tio års ålder började han och ett par polare att utforska skoteråkning utan någon vuxen. Det fanns inga leder i närheten, så gänget trampade egna leder för att kunna köra race mellan grannbyarna. Ingen hade rätt ålder inne, så de drog egna leder avsides.

Vad var din egna första skoter ? 

Ockelbon hängde med ända fram till mitten av nittiotalet tills jag fyllt 14 år. Då hade jag sparat och jobbat ihop en slant, så jag kunde köpa mig en Arctic cat Cougar från -86, ett riktigt vrålåk. Vid den tiden så åkte jag och polarna och smiskade led miltals. Vi byggde även lite hopp och givetvis boondockade vi en hel del likaså.

Berätta för oss hur du kom med i Ruffrider och senare in i Slednecks gänget ? 

Allt startade egentligen med några backtävlingar och skotercross tävlingar. Här tändes lågan och jag började att hoppa ramp 2004 tillsammans med Frostydemons gänget från Ullånger.

2005 åkte jag första gången för Ruffriders, det var med Ankan och Jerry som fixade den kontakten. 2007 så frågade Ulf Nilsson och Pär Eriksson som också medverkade i Ruffriders om jag inte ville haka på till Canada, givetvis ville jag det. Vi körde skoter i fyra månader, och kameran åkte fram ibland för att få lite action material till Ruffriders.

Året efter åkte jag och Ulf tillbaka. Vi lärde känna snowboard åkarna i området som tog med oss till fantastiska områden. Dom hade även enorma kunskaper om lavinsäkerhet vilket var betryggande. Dom kände även Slednecks gänget och en rad andra filmare för olika skoterfilmer. Tredje året jag återvände filmade jag för Forecast, Two Stroke Cold Smoke BRAAAP och Slednecks.

Jag var mer av en hangaround för Slednecks, när dom grabbarna hoppat klart så prövade jag hoppen och kom oftast två tre skoterlängder längre. Efter nån månad frågade de om jag inte ville hänga med och filma lite. Så den absolut första filmdagen var med Luke Myers och filmaren Jeff Lorens. Från det så rullade det bara på till sista filmen 2018.

Vad har du för tips till Skoteråkare där ute som vill testa gränser ?

Förberedelser och åter förberedelser. Känner man att det inte går klättra förbi sin mentala spärr då är det bättre att inte testa. För då kommer det med största sannolikhet inte att gå. Jag går igenom dom sista förberedelserna i huvudet. Så när väl hoppet kommer så har jag redan klarat det i huvet. Det brukar i regel alltid gå som jag tänkt mig.

Har du drabbats av mycket skador?

Jag har krossat hälen vid mitt andra backflippförsök, brutit ryggen två gånger. Knäckt revben och kollapsade lungor.

Vad åker du med för sponsorer i vinter? 

Övik Marin och motor, Scott, Brp-Lynx, och Northgrade 4P.

Vi vet att du har lite backflips och grejer i bakfickan men vad är ditt häftigaste skoterminne?

Att göra stora dropp är alltid nervöst speciellt när man inte kan se landningen. Ett ställe som kallas gasdrop har jag hoppat. Hoppet har en ganska smal inrun och ligger på 2700 meters höjd. Man måste hålla full mutter för att nå över kanten. Sen vet man inte riktigt vart man landar. Det enda riktmedlet för att komma in rätt är märkena i snön som jag gjort på berget på andra sidan dalen. En och en halv meter till höger om där jag landade stack det upp en stor sten. Själva fallet är närmare 70 meter. Det är nog det häftigaste skoterminnet.

Hur ser vi till att skoteråkningen i Sverige förblir hållbar även i framtiden ? 

Folk måste bli mer informerade, tänka på lavinsäkerhet, med den utvecklingen vi har i dag måste folk ta ansvar. Inte korsa förbudsområden, respektera kalhyggen, tänka på djur och även respektera skidåkare och andra ute i naturen.

Vad är din kommande målsättning med Skoteråkning? 

Att försöka åka så mycket som möjligt och ha kul på vägen. Skoteråkningen har nästan bara varit som ett jobb på senare tid, med filmande, guidning och väldigt lite lekande med polarna. Så köra och ha kul helt enkelt.