REVELSTOKE SERIES #3 – MAGISK FÖRSTA ÅKNING PÅ FRISBY RIDGE!

Med två veckor i bagaget i Revelstoke kan jag erkänna att alla mina förväntningar om en okej försäsong har överträffats, både när det gäller snömängd och åkning. Maskinen har fungerat klanderfritt fast än chauffören gjort bort sig en del. Tänkte idag dela med mig av mitt första besök på Frisby Ridge, ett riktigt puderparadis med svår teknisk åkning.

Åker förbi Boulder Mountains parkering på vänster sida, fast det är i mitten på november och lederna officiellt inte är öppna står redan ett par truckar där med tomma sleddeck, det gäller att vara ute i god tid.
Har fått veta av ”the locals” att det vallfärdas folk från hela BC och Alberta för åkningen runt Revelstoke, framförallt i tidig säsong när den varit så bra som denna. Kommer skriva mer om detta i ett senare reportage.
Frisby ridge är grannfjället till Boulder Mountain och efter en mycket rolig åkning på Boulder under flera dagar och ett ihärdigt snöande är förväntningarna på topp. Frågan jag ställer mig är om Frisby Ridge kommer leverera som grannfjället?
Anländer till Frisby ridge parkering efter tre kilometer genomfärd i storslagen natur där snön trycker ned granarna, påminner lite om den trollskog som finns i Härjedalen där jag mestadels åker. Lägger direkt märke till Glacier House resort på vänstra sidan, ett skoterhotell med timmerbyggda kåkar. Perfekt för lite after skoter senare i säsongen när mina vänner kommer på besök.
De senaste veckorna har jag träffat ett gäng likasinnade vänner som jag åkt med.
Idag har jag sällskap av Mike, en helikopterpilot som jobbar på somrarna och mest kör skoter runt Revelstoke vintertid, han har lovat mig att visa de häftigaste ravinerna och den brantaste klättringen.

Då det inte ligger snö nere på parkeringen så väljer vi att köra upp skogsbilvägen vidare för att möta snölinjen. Anländer efter ett par kilometer, tar en sista sip ur kaffekoppen och spänner skydden i bilen medan skotern värmer upp på tomgång och beger oss sedan iväg.
Det märks att det kommit en del snö de senaste dagarna, håller tummen nästintill stumt mot styret utan att farten ökar lika drastiskt, blir nog en dag med många fastkörningar.. dags att få slita och jävlas lite eller?
Redan efter någon kilometer viker vi av leden för att testa en teknisk backe, det står träd överallt men lyckas hitta en linje jag vill pröva. Hinner först tänka att jag absolut INTE får köra fast här då det i sånt fall endast är en som kan hjälpa mig loss. Lisa min flickvän, tillika fotograf som är med oss ute kommer inte att kunna ta sig upp och hjälpa till. Klämmer stumt, bra acceleration då skotern greppat och adrenalinet pumpar ut i mig, tar mig genom det första partiet, vid nästa glänta får jag ett snedkast, viker ner skotern och försöker slänga mig så fort det går till andra sidan för att skråa ut. Fegar med gas under en hundradels sekund och skotern glider ned mot två träd.. SATAN! Sitter inkilad mellan två träd i riktigt brant terräng och årets första riktiga fastkörning är ett faktum.

Tar fram spaden och börjar skotta. Ångesten kryper fram, måste säkert slösa 30 min av grymt kul åkning till att slita och jävlas innan man kommer härifrån tänker jag. Mike anländer, vi hjälps åt, skottar, sågar ned ett mindre träd, trycker skidorna om rätt sida granen, bygger en platå. Efter ca 1 timme är jag loss, totalt utmattad. Detta är dock en del av charmen med den tekniska åkningen om man inte är Chris Burandt vill säga. De som fegar kommer inte utvecklas, denna gång gick jag ut som förlorare men med en erfarenhet rikare, och förhoppningsvis starkare armar, summa summarum, fega inte!!!

Tar mig vidare på leden hittar ytterligare adrenalinstinna linjer där jag testar, med fastkörningen från helvetet i minnet är jag starkt besluten att inte fega, går förvånansvärt bra med endast en lättare ”paus” som jag gärna kallar det istället för fastkörning. Kommer ut på öppen kuperad terräng, tar några sköna pudersvängar där snön sveper över huv och förare. Kör bara på rutin för ser absolut ingenting, detta kallas för ”white room” här nere, riktigt härlig känsla, skriker innanför hjälmen.

En brant backe med en liten drop möjlighet tar mitt fokus, klämmer stumt upp och riktar skotern mot droppet, gasar till och droppar ut. Skön landning med puder som swishar över huven. Åkningen forsätter med en del skrå åkning i brantbackar och massvis med pudersvängar.

Kommer ned till bilen hyfsat sent på eftermiddagen, känner mig ganska sliten då jag åkt skoter nästan alla dagar sedan jag kommit hit. Imorgon blir det vila tänker jag, har ju sagt det till mig själv förut men det är svårt att lyssna på kroppen när skoteråkning är så förbaskat kul. Vila kan man ju göra på sommaren… Nöjer mig med att tänka; ”vi får väl se om vad morgondagen bringar.”

Så vad är då skillnaden mellan Frisby Ridge och Boulder Mountain? ärligt talat inte så mycket, båda fjällen erbjuder grym åkning i världsklass med massvis av puder och något för alla. Allt från ledåkning, enklare pudersvängar i öppna ytor till svår teknisk åkning och branta raviner.
Nästa vecka handlar det om säkerhet och utrustning, kommer gå igenom det jag har på mig, använder och har med på fjället, allt för att bättra mina odds om något skulle inträffa. Delar med mig av mina bästa erfarenheter. Detta tillsammans med en massa puder åkning.
Until then Ride safe!!