Kontakta oss

Sledtrax

Sledtrax testar

KING OF THE HILL 2018 DEL 3 – YAMAHA SIDEWINDER M-TX LE 153 MUSKELKNUTTEN!

2017 kan man utan att överdriva kalla ett frälsningens år för alla fyrtaktsfantaster. Yamaha släppte Sidewindern med en turbomatad motor direkt från fabrik. Vipern omarbetades med en massa förbättringar och motorn omkonstruerades och fick sig ett flåsaggregat. Smack så var Sidewindern född. Cirka 200 vilda hingstar under huven gör den till den effektstinnaste serieproducerade skotern genom historien.

Yamaha hoppade in i “klätterleken” under senare delen av 90-talet. Modellen hette Mountain Max och i stil med alla de andra så var det inte tal om några extrema utsvävningar. Med en kamhöjd på endast 25 mm så gjorde den inga underverk ute i lössnö. Trippelmotorns ljud fick däremot vem som helst att få ståpäls av välbehag vid gaspådrag.
Vi hoppar vidare från urfadern direkt till tredje maskin i vår Mountainserie. Här kliver Sidewindern fram och utmanar de tvåtaktsgetingarna. Den besitter lite mer muskler än de andra, på både gott och ont. Häng med när vi utvärderar denna i kampen om klipporna!

Vi börjar lite kort vad det sitter för godsaker på Sidewindern.
Yamahan är skodd med en powderclawmatta. Inget okänt kort och den har ett kanongrepp om snön. Mattan är en av de som är mest allround om inte den mest allround av de alla. Greppet är bra både i lösare och hårdare fören. Tillsammans med turbo och tre tums kammar flyttar den kubikvisa mängder med snö.
Framvagnen är smalast i klassen tillsammans med Mountain Cat. 34,5 tums framvagn justerbar upp till 38 sitter som mumma på maskinen. När vi provkör den är den inställd på 36 tum och det passar maskinen finfint. Inte för tippig och inte heller på något vis för bred.

Dämparna är riktigt trevliga pjäser i form av Fox QS3 fram och bak. Med lockfunktion på den bakre dämparen i boggien. Till 2018 har man smalnat av fotstegen en aning, det kan låta som en simpel grej men det hjälper till mer än man tror. I blöta fören då snön med lätthet sätter sig kan det vara skillnaden mellan succé eller pannkaka.
Under provkörningen i West Yellowstone så är det en sak som verkligen sticker ut, effekten! Första sträckorna som innehåller en hel del välpistade raksträckor gör det svårt att hålla igen från att gasa. Ganska så omgående får man lov att släppa på gasen för att inte segla allt för långt över angivna hastigheter. Montanas leder bjuder helt klart på en klass för sig, även med en ettrig klättrare kan det vara trevligt att hissa skidorna i bitvis guppfria nypistade leder.

I en hyfsat brant backe tas de första klättrande metrarna. Motorn vaknar direkt, pulsen ökar och fortare och fortare går det. Pekar skidorna mot en liten avsats men måste vända innan på grund av jordens gravitation.
Lägger ner maskinen och kommer runt busenkelt. Gör ett omtag med en aning längre sats från planare partier och lyckas bättre. Når den lilla avsatsen och kan trycka ifrån för att vinkla vidare uppåt men inser ganska omgående att det är way over my skills. Vänder maskinen utan några överraskningar och kan rusa ner mot mindre sluttande partier.
Den här gången går det bra, den är kvick i handling och medgörlig. Det är inga problem att gasa sig ur de flesta situationer.

Yamaha har jobbat stenhårt med att minimera turbolagget, och man har lyckats otroligt bra. Visst finns det där men inte alls så det gör den svårkörd.
Med tidigare testade turbomatade maskiner har man alltid behövt liggga sekunder före i reaktionsförmåga för att kunna hitta någon vettig balans mellan on och off på effektläget. Detta gäller inte för Sidewindern.
Efter vi har provat på ganska öppen terräng med möjligheter att ta bra med fart innan stigning ger vi oss in i granskogen för att åka en aning mer teknisk körning.

Granskogen en aning längre ner än kalfjället är bitvis tät och snön ligger djup.
Terrängen är sådär sagolikt trevlig att ligga och surfa i, så länge det inte är allt för tätt mellan träden är det oerhört mysigt att surfa på. Motorn som hissar skidorna på minsta kommando från gasen gör det riktigt trevligt att satsa mot knölar för att få sig en kortare luftfärd.
Men till sist så missar vi att vi kommer till en återvändsgränd i nedförslut, hela kalaset slutar med en duktigt nergrävd Sidewinder. Trots att motorn hinner vakna och massor med hästar skottar på för att ta oss fram hjälper det inte i den bottenlösa snön. Vi blir ståendes i extremt mycket lössnö med en i det närmaste försvunnen maskin.

Nu är det inte bara Sidewindern som går bet, utan alla andra i sällskapet möter samma öde. Endast en maskin som är över 170″ lång lyckas bemästra situationen.
Sidewinderns tyngd gör sig först påmind ju närmare dagens slut vi kommer och armarna blir längre av dagens arbete. Yamaha Sidewinder M-TX är här för att stanna det är vi övertygade om!

Trots att den på det stora hela inte skiljer sig så fruktansvärt mycket från föregångaren Viper är den mycket smidigare och det som gjort absolut störst skillnad är andingshjälpen från turbon.
Den känns betydligt mer lättkörd än Vipern.
Efter vi kört Sidewinder M-TX hoppar vi direkt över på Arctic Cat M8000 Mountain Cat, en maskin som inte är alltför olik Yamahan till utseenden, så håll utkik efter nästa del i artikelserien!

Fortsätt läs

Mer i Sledtrax testar

Facebook

Populär läsning

Instagram

[adrotate group="2"]
Till toppen