LÅNGTEST – KITTAD SIDEWINDER VÄXLAR UPP!

Snart mars månad och vi njuter fortfarande av den härligaste lössnövintern på väldigt, väldigt länge. Nästan dagligen fyller det på med mer fluffig snö och uppdraget som testpilot på en Yamaha Sidewinder M-TX 153 LE är verkligen, för att citera Edward Blom, “livet på en pinne”. Halvvägs in i vintern har det blivit dags att avlägga delårsrapport för den långe urstarke japanen. Den sanslösa körglädjen som nästan 200 hk ger dominerar intrycken, men även vissa brister har uppenbarat sig.

I skrivandes stund har vi pinnat ihop strax över femtio mil och vi börjar allt mer hitta varandra, Sidewindern och undertecknad. Vad som från början närmast kunde beskrivas som brutal hatkärlek, har med tiden förvandlats till respektfull beundran. Det ska villigt erkännas att jag gillar denna snöskoter skarpt, men samtidigt hyser den djupaste respekt för vad den är kapabel till.

Med tiden och genom trägen övning, har känslan för maskinen infunnit sig och pudersvängarna är i dagsläget djupare än någonsin. Vet inte riktigt hur det ska beskrivas, svårt att hitta ord. Men det är en exalterande upplevelse att lyssna till när Genesismotorn andas för fullt och skriker ut sin kraft samtidigt som man åker runt, runt i allt snävare cirklar. Djupare och djupare. Fortare och fortare…

Det är en härlig balans i ekipaget och det känns som att den väldiga motorn i sig skapar en sorts gyroeffekt som gör det förvånansvärt enkelt att hålla kvar Sidewindern i en liggande powerslide genom snön. Men det gäller att man vet vad man vill och hur det ska genomföras. Minsta tvekan och maskinen tar överhanden, plötsligt är då rollerna ombytta och föraren förvandlad till passagerare. Återigen, det gäller att ha respekt för kraften som bor innanför de blå panelerna.

Behandlar man Sidewindern med respekt, får man respekt tillbaka. Men de gånger man tagit på sig “drygluvan” och inbillat sig att man bara kan åka omkring sisådär avslappnat och likgiltigt (jo, det har hänt…). Då kan man vara ganska säker på att Yamahan kommer att opponera sig och se till att man hamnar i snön, gärna med fötterna i högläge. Sedan står den bara där och fnissar belåtet medan föraren med klumpiga rörelser likt en igensnöad jättebaby försöker reda ut vad som är upp och ner.

Djupa doughnuts i all ära, men det kanske allra roligaste man kan göra med en Yamaha Sidewinder M-TX 153 LE är att klättra genom öppningar i skogen. Galet underhållande klättrare och här njuter man av varje sekund! Otroligt beroendeframkallande att åka på rullen med skidorna högt över snötäcket. Kraften räcker hur långt som helst och med lite känsla styr man framfarten med gasen och genom att ändra tyngdpunkten. Skidorna behöver inte göra några längre besök i snön… Underbart!

Det mesta frid och fröjd alltså. Om det inte varit för en irriterande detalj… Ett problem som verkar vara ytterst vanligt förekommande vintern 2018 och då pratar vi nästan helt oberoende av märke på skotrarna. Ett ämne som flitigt debatteras på sociala medier och något som verkar skaka branschen i dess grundvalar. Vissa tillverkare medger att det finns ett problem, medan andra helt sticker huvudena i snön och låtsas som att inget händer. Vi snackar, som de flesta nog räknat ut, variatorremmar.

Vår Sidewinder hade inte passerat 45 mil på mätaren när rem nummer tre exploderade. Alltså ca 15 mil per rem och då ska vi beakta att alla dessa tre hade fått en inkörningsperiod på ungefär 5 mil per rem. Plus att de första 10 milen i maskinens liv ägnats åt lite lugnare inkörning. Vi skulle alltså kunna säga tre remmar på ca 20 mils aktiv körning, typ 6,5 mil per rem… Inte OK på för en maskin som kostar nästan 170 000:-. Inte OK för en modern snöskoter 2018! Vad kan detta bero på? Och kanske viktigare, vad kan man göra åt problemet?

Vad det beror på? Ja, variatorerna och främst då sekundärvariatorn, är inte kalibrerade med rätt grejor. Den backshiftar inte alls som den borde och problemet blir uppenbart efter några fullgasrepor med snabba omtag på gasen. I synnerhet om farten är låg hinner inte variatorn med att växla tillbaka och när man då ger fullt blir det som att den startar om på typ sjuans växel. Full gas på det och tvåhundra hästkrafter senare, hittar man en chanslös variatorrem utspridd på flera ställen i maskinrummet.

Problemet fanns redan förra vintern hos de längsta modellerna av Sidewindern. Då sa man från Yamahas håll att “vi jobbar med problemet och till 2018 ska det vara borta”. Nu 2018 kan vi konstatera att inget har hänt och att bekymret är exakt lika påtagligt som förra vintern. Kanske till och med ännu värre, då vinterns stora snömängder gör att skotrarna används på ett litet annat sätt. Eller, man kanske skulle kunna säga att nu används maskinerna som de är tänkta att användas. Åtminstone de med M-TX (mountainmodeller) i modellnamnen. Man jobbar fortfarande på fallet, men säger sig inte kunna presentera någon lösning under denna vinter…

Tråkigt och dyrt för konsumenterna. Att bränna några remmar varje helg frestar på ekonomin… Men vi känner inte att vi kan sitta och vänta. Känns inte heller rätt att man ska behöva anpassa körningen efter vad maskinen klarar av. För det går faktiskt lära sig att leva med detta, men då får man i stället finna sig att ta en och annan fastkörning på grund av att man släppt gasen i stället för att ge järnet.

Därför har vi beslutat oss för att testa ett variatorkit som Mod shop säljer, Speedtech Adrenaline. Kiten anpassas efter köparens körstil och användningsområde, levereras komplett med allt man behöver och kostar 2 995:-. Då vi främst upplevt problemet med (bristande) backshift som störst, har vi valt att börja med att montera en annan helix och fjäder i sekundären. Primärfjäder ingår också, men vi känner att vi tar ett steg i taget. Annars kan man ju inte sätta fingret på vad som egentligen gjorde skillnad.

Skillnad? Ja, absolut! Vi började med att köra in en ny rem direkt efter monteringen. Redan första hundra metrarna efter leden känner man hur skotern jobbar annorlunda. Direkt man släpper av på gasen känner man hur den växlar tillbaka. Något som aldrig upplevts med standardgrejerna. Vissa kan säkert tycka att detta inte känns helt bekvämt, då körningen blir aningen ryckigare efter led. Men det anser vi vara en ickefråga då skotern i första hand är tänkt att användas ute i det fria.

Efter dryga tre mils gnuggande ansåg vi att den nya remmen var redo för strid. Eller kanske var det för att några fantastiska orörda öppna myrar uppenbarade sig för oss. Här kan ni fethajja att det blev gasa av! Den ena djupa munken efter den andra avverkades och fullgasreporna avlöste varandra. Ständigt en malande oro närvarande och en nästan sjuklig väntan på tilltagande vibrationer som varslar om en kommande remsprängning. Men inga konstigheter alls.

Efter en bra stunds lekande på myrarna stannar vi för att dricka och hämta krafter. Öppnar sidopanelen för att inspektera variatorremmen. Ser bara bra ut. Förvisso hyfsat långa fullgaskörningar, men bara på planmark och därmed inget större motstånd. Trots allt verkade det väldigt lovande. Detta med motstånd skulle dock snart till att ändras på…

En bit längre fram kom vi nämligen fram till ett område som nästan kändes lite för bra för att vara sant. Uppför berget hade man nämligen huggit gallringsvägar genom skogen och därmed skapat fantastiska förutsättningar för klättringssugna skoteråkare där skogsmaskinerna dragit fram.

Terrängen är säkert ganska stökig där sommartid, då lutningen bitvis var ganska brant och här och där syntes hur stora stenar vilade under snön. Lite som en naturlig Hillclimb bana. Ibland känns det faktiskt som att den där miljonvinsten inte är helt omöjlig att vinna.

Här blev det mer allvarligt och skoter och förare fick slita betydligt hårdare. Det är stor skillnad i belastning om man lägger djupa pudersvängar på en plan myr, eller om man med nöd och näppe tar sig uppför en brant backe med bottenlös snö. Åter igen smög sig den där oroskänslan på en, men allt eftersom övergick oron i eufori. Jäklar vad roligt det är att tänja på gränserna och hitta nya spännande linjer mellan träden uppför en bergssida.

Klättringen varvades med skråkörning och ni vet väl hur sådan körning kan vara mot grejorna? När man paddlar sig fram längs med bergssidan och ömsom gasar, ömsom bromsar och bryter och bänder för att hålla kursen. Hade originalgrejerna suttit i variatorerna är vi ganska säkra på att det slutat med en rem i omloppsbana. Men nu funkade allt precis som man kan förvänta sig.

Inte ett enda remgnäll på hela dagen faktiskt. Något som annars mer hört till reglerna än undantagen när vi kört på liknande sätt tidigare. Speciellt de gånger man tvingats till omtag med helt, eller delvis, stillastående maskin. Då har man hört hur ont det gjort för remmen och gnället har sedan slutligen lett till separation, eller rent av explosion. Nu bara fungerade det.

När söndagskvällen sedan var ett faktum och helgen summerades, visade mätaren på strax över 10 mil. Och då snackar vi minst 7 riktiga kvalitetsmil, med riktig och varierad lössnöåkning. Alltså lite tidigt att dra några definitiva slutsatser beträffande remslitage, men det känns onekligen väldigt, väldigt lovande. Vi upplever det som att kraftöverföringen nu jobbar på ett helt annat sätt. Eller rättare, vi upplever det som att den jobbar som man kan förvänta sig att den ska jobba på en mountainsläde.

Mycket intressant och vi ser redan fram emot nästa helg då djupanalysen av variatorkitet kommer att fortsätta. I nuläget känner vi heller inget behov av att förändra primärvariatorn. Förändringarna i sekundären har hittills gett så positiva resultat att vi vill fortsätta utvärdera detta innan vi går vidare.
Fortsättning följer så häng kvar!