MÅNADENS PROFIL – MARIELL KVICKSTRÖM

Månadens profil är en äventyrslysten och mycket inspirerande tjej som genom sitt stora intresse för skoteråkning fått äras av titeln som ambassadör för Lynx, personen i fråga är ingen mindre än Mariell Kvickström! Vi har tagit pulsen på denna äventyrare som nyss kommit sig hem från en resa som gett minnen som aldrig kommer att glömmas, vilket är något ni skall få läsa mer om i denna artikel!

Lite kort om Mariell Kvickström

Den fartfyllda norrlänningen Mariell är född och uppvuxen i Jokkmokk men flyttade till Boden under gymnasietiden där hon blev kvar tills för ca 3 år sedan då hon flyttade till andra sidan länsgränsen, närmare bestämt Skellefteå. Här bor hon tillsammans med sambon Pontus och hunden Rocka och hon jobbar 7/7 underjord som elektriker i Björkdalsgruvan. På fritiden rullas det inte med tummarna utan var stund är fylld med aktiviteter av alla de slag, där ibland en stor del skoterkörning vilket lett till en karriärsbana som heter duga.

Förutom skoteråkning, vad är dina övriga intressen?

Har lite svårt för ekorrhjulet så jag har nästan skaffat för många intressen. Under skotersäsongen står det såklart högst i prio och tar upp största delen av tiden. Men vardagarna spenderar jag mycket tid med hunden och all form av träning. Gillar allt med motorer – så det blir en del vattenskoter, cross och fyrhjuling under sommar/höst. Även skärmflygning som är ett nyfunnet intresse då jag och Pontus förra hösten tog studentcert för skärmflygning. Älskar i allmänhet att testa nya grejer, äventyr och resor. Men skoteråkningen är definitivt min största passion.

Hur kommer det sig att du har fastnat för skoterkörningen, vad är drivkraften för dig?

Skoterkörningen ger mig verkligen allt jag blir glad av. Fart, adrenalin, frihetskänsla, oändliga utvecklingsmöjligheter, vackra vyer och miljöer, något att se fram emot, resor och vänner som är riktiga guldklimpar. Sen känns det som att själva sporten i sig och även maskinerna utvecklas hela tiden vilket gör att detta är extra kul! Måste också vara lite partisk och säga att skoterfolk i allmänhet är helt underbara människor så att man träffar så mycket härliga människor är ett stort plus!  Det är egentligen helheten av allt som gjort detta till min livsstil. 

Vad skulle du säga är det viktigaste för att utvecklas som förare?

Det viktigaste för att utvecklas som förare enligt mig är främst körglädjen och TID på maskin! All körtid är bra tid, det lever jag efter. Det är lärorikt att titta på andra, fråga och köra med olika personer – gärna mer erfarna åkare som kan ge tips och råd, men man lär sig även mycket av att hjälpa andra som inte kört lika mycket som sig själv. Man får inte vara rädd för att “misslyckas” för det kommer man spendera många timmar med att göra och ärligt talat så är det en väldigt rolig del. Sen kommer man ingenstans om man inte lämnar sin comfortzone ofta – men det är väldigt viktigt att inte ta sig vatten över huvudet. Genvägar är senvägar även i skoteråkningen. Det har jag testat på en del genom åren, haha. 

Du är ambassadör för Lynx, hur startade den resan och hur känns det att få den möjligheten?

Det är ganska kul för Lynx har alltid funnits i min närhet – även innan mitt intresse blev så stort. De flesta skotrarna i min familj och släkt var Lynxar och min första egna skoter som 16-åring var en Lynx Enduro 400f -04, och den körde jag i hela 4 år och lärde mig att gasa när jag tjurskalligt skulle haka på resten av gänget i skogen. Sedan körde jag andra märken något år men jag hittade äntligen “hem” igen 2018 då jag skulle köpa min allra första nya skoter och mina ögon föll då direkt på en Lynx Boondocker RE3700.

Jag fick chansen att bli ambassadör för Lynx igenom min skoterhandlare i Boden – SNmotorservice. Efter det fick jag förfrågan av Lynx att följa med på photoshoot för de nya modellerna innan de släpptes, vilket kändes stort och riktigt spännande! Jag umgicks redan då med hela Lynx-gänget så jag tror någon där kan ha lagt in ett gott ord åt mig. Året efter hörde dom av sig från självaste Lynx och frågade om jag var intresserad av att börja köra direkt åt dem! Jag minns hur chockad och otroligt glad jag blev och vilka snygga lyckoskutt jag gjorde efter att vi lagt på – försökte ju självklart hålla mig lite cool under själva samtalet, haha. En dröm slog då in. Att få den möjligheten är det största som hänt mig sedan jag började brinna för skoteråkningen för ett antal år sedan. Det är en ära att få köra åt dem och att de tror och satsar på mig! Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Alla inom Lynx och BRP är verkligen ovärderliga och ser till att vi ska kunna köra och utvecklas så mycket som möjligt.

Kan du avslöja något om kommande vinter och upptåg?

Har faktiskt inte något bestämt – förutom det viktigaste som är vilka skotrar jag kommer köra! En Lynx Shredder RE3900 850 E-tec Turbo R samt en Lynx Shredder Re 3700 E-tec 850. Så otroligt peppad på dessa. Jag hoppas såklart att det kommer vara möjligt med träffar och mässor osv då det har varit så lite av det på senaste i och med coronan osv. Sedan är jag supertaggad på att åka till Kanada igen, så det är definitivt ett mål! Körmässigt så vill jag fortsätta utvecklas på alla plan och köra så mycket skoter det bara går! Har självklart lite moves jag vill sätta och sådär.

Under vintern har man kunnat följa din framfart med skotern på sociala medier, och en resa som såg riktigt häftig ut var färden till Kanada som tyvärr fick ett olyckligt slut. Har du några speciella minnen att dela med dig om från denna resa?

Kanada har varit en dröm sedan långt tillbaka och jag blev inte besviken! Vilket ställe! Vilken upplevelse! Vilken snö! Vilken åkning! Vilka människor! Jag skulle kunna prata i timmar om detta ställe och alla upplevelser. Några dagar i Kanada är mina bästa åkdagar någonsin. Magiskt före, terräng och helt otroligt vackert. Människorna är också genuint fina och det var inte svårt att hitta Kanadensare att köra med som kan terrängen! Vilket är viktigt när man kör på nya platser. Instagram är allt bra för mycket. Kanada tog en stor plats i mitt hjärta på flera sätt.

Tyvärr så slutade denna resa olyckligt, konstigt nog så är den delen ändå fin pga människorna. Jag hamnade i en olycka och bröt min rygg samt fick en mindre punktering på en lunga när vi körde bland de sista dagarna av vår Kanadaresa. Vi förstod redan då att det var illa men ingen helikopter kunde komma och hämta mig – vilket betydde att vi var tvungna att övernatta på fjället till morgonen efter då de kunde komma och hämta upp mig. Jag, Pontus och Andreas var med tre av våra vänner från Kanada och jag har alla dessa att tacka för att natten gick så pass bra som den gjorde. Jag kommer alltid vara djupt tacksam för deras enorma insats den natten! Som Cody sa “Best worst night ever”. Det finns verkligen hur mycket som helst att prata om detta också. Jag lärde mig otroligt mycket om vad man behöver när olyckan är framme och vet nu av erfarenhet hur man ska bete sig kring en skadad för grabbarna höll mig lugn, flyttade mig säkert in i sitt varma läger som de byggt och höll mig på så gott humör det bara gick. 

Olyckor kan verkligen hända vem som helst och när som helst – sällan när man förväntar sig det. Så det gäller att man har en igenomtänkt packning och vet sin terräng – då den faktiskt kan rädda liv om vi ska vara lite drastiska. Ordspråket “better safe than sorry” stämmer verkligen och den dagen man står där är man glad över den lilla “extravikt” man packat. 

Jag och Pontus blev kvar i två extra veckor på sjukhus och hotell innan jag fick ok-stämpel och vi kunde flyga hem. I och med detta har jag har tyvärr fått avsluta säsongen tidigt med den roligaste delen kvar, våråkningen. Men så kan det vara – i det stora hela är jag fruktansvärt tacksam att det gick såpass bra när det gick riktigt dåligt.. men jag är också otroligt sugen på att köra skoter så jag får spara denna pepp till nästa säsong och ladda ur den när vi förhoppningsvis är tillbaka i Kanada! Annars funkar Hemavan riktigt bra också.

Vi avrundar intervjun med tre snabba frågor: 

Häftigaste skoterminnet?

Jag har så många fina och galna minnen men här är ett av mina färskare. Andra dagen i Kanada var helt galen! Allt var så nytt för mig med miljön och vi var lyckosamma och det hade kommit en ENORM puderdump under natten, allt var orört, himlen var blå och solen sken. Ni vet allt när allt faller på plats. Snön spolade över huven och in i hjälmen och jag kunde inte vara lyckligare!

Hur ser vi till att skoteråkningen i Sverige förblir hållbar även i framtiden?

För att skoteråkningen ska vara hållbar även i framtiden tror jag stenhårt på att vi alla måste ta vårt ansvar och sköta oss helt enkelt. Det är egentligen vanligt folkvett och det går att ha hur roligt som helst utan att störa eller förstöra. Vi respekterar förbudsområden, planteringar och har koll på dessa. Allt skräp vi tar ut tar vi med hem igen. Vi dumkör inte kring bostadsområden och kring andra som vistas på samma plats eller djuren – vilda som tama. Man saktar ner när man möter andra och är rädd om vår skog. Så länge vi sköter oss så finns inga riktiga argument för att begränsa oss. 

Vad är din kommande målsättning inom skoteråkningen?

Kommande målsättning är verkligen bara att köra så mycket som möjligt, lära mig så mycket som möjligt och njuta varenda sak denna sport erbjuder! Med dessa ord vill vi tacka Mariell för denna gång och vi hoppas att återhämtningen från olyckan går snabbt och smidigt. Vi vill även passa på att rekommendera er läsare att kika in mariellkvickstrom på instagram om ni vill följa med på de episka äventyr som komma skall, eller om ni vill se mer om stunderna fram till detta nu.

Följ henne på INSTAGRAM

Läs om fler Månadens Profil